Karlstad Ultra- min hittills bästa prestation

                                                                 
I lördags blev det en mycket lyckad utflykt till Karlstad, efter sex timmars löpning i mer eller mindre konstant sol så kunde jag se att jag hunnit springa 81,38km. 4:25/km var ett snitt jag nog inte på förhand riktigt trodde att jag skulle kunna fixa, men det gick vägen och tillfredsställelsen att träningen betalat sig är stor. Här kommer en sammanfattning av hur jag upplevde mitt livs andra ultralopp.

När klockan var 10:00 i lördags så sken solen i Karlstad och det var väldigt fina omgivningar intill Klarälven som i det närmaste låg spegelblank. Jag kände mig uppumpad med energi och motivation som så många gånger när det är tävling så kände jag den där extra adrenalinkicken innan start.  Jag hade lagt min medhavda energi vid sidan av banan och hade någon pratat med mig fem minuter före start så hade jag förmodligen varit svår att få kontakt med. Fokus var på att prestera närmsta sex timmarna. "Lycka till kör så det ryker men spring med måtta då ni skall springa i sex timmar" sa startmannen innan startskottet brann av. Iväg sprang alla startande och jag var helt fokuserad på mig själv och den "grundplan" som jag bestämt mig för innan loppet. I min iver att springa så höll jag på att springa fel redan efter 200meter då jag missade ett stort band, hehe vad klantigt men jag tog mig runt och sprang till sist rätt väg i alla fall.

Grundplanen jag hade var att göra första marathonsträckan(42,2km) på ganska exakt tre timmar. Första varven gick fort kanske ett väl fort tempo att starta ett sextimmars lopp i men jag var så löpsugen och så laddad att försöka prestera att jag nog sprang första milen på rent adrenalin.När jag kollat tidsloggningen efteråt så kan jag konstatera att första milen gick på runt 41:30. Jag vet att jag sneglade på klockan och tänkte "oj det här kanske är lite väl snabbt" och försökte lugna mig lite men samtidigt så kändes det så bra så jag bara lät det rulla på. Försökte njuta av den till stora delar fina banan och goa inramningen kring tävlingsplatsen. Skulle nog vilja säga att dom första två milen i loppet var en njutning och man kände sig stark både fysiskt och mentalt. Passerade halvmaran på ca 1:27:30 och känslan var fortsatt bra, jag förstod att det var dax att börja få i sig lite energi och fiskade upp en av mina medhavda flaskor vid sidan av banan. Hade inte varit dumt och haft en energilangare med sig här men jag sprang med flaskan ett varv och slängde sen tillbaka den på sin plats. Hade laddat upp med mycket energi  men jag hade ingen matlust så 90% var nog kvar efter loppet. Har väldigt svårt att tugga saker under ett sånt här lopp och fick enbart i mig en liten tugga på en chokladboll på hela loppet. Det viktigaste var dock vätskan, det fina vädret gjorde att solen värmde på rätt bra och man svettades ganska rejält. 

Loppet rullade på och halva loppet var snart genomfört, jag höll min plan och sprang till och med något fortare då jag noterade en marathontid på 2:57:07. Då jag innan loppet hade som mål att ta mig över 80km så var jag såpass klar i huvudet att jag snabbt kunde räkna ut att jag hade tre timmar och tre minuter på mig att springa minst 37,8km. Kände givetvis att jag hade ett marathon i benen men samtidigt kände jag mig trots allt oförskämt bra i kroppen. Då min vita kompressionströja i detta läget var helt genomblöt så kostade jag på mig ett snabbt tröjbyte varvet efter marathonpasseringen. Jag tänkte nu bara timme för timme eller mil för mil och försökte bara hålla ett skapligt jämnt tempo. Strax efter fyra timmars löpning började jag verkligen känna att mitt steg blev kortare och att jag inte hade det där riktiga drivet i mig längre, jag skickade i mig kanska mycket vätska i form av coca cola, sportdryck och gel. Kände att jag var helt torr i munnen och att det fina vädret i kombination med fyra timmars löpning hade satt sina spår i vätskebalansen. Nu började jag få koppla in mer och mer mentala bitar och från att ha haft 4:20/km som mål senaste milen så fick jag nu försöka hålla mig under kilometertider på 4:35. Det gick lite i vågor och vissa stunder kände jag att krafterna var på väg tillbaka och att jag skulle kunna att kunna öka upp tempot igen men i nästa stund kände jag istället att det gällde att inte tappa alltför mycket fart. 

Sista timmen kom och jag såg på min klocka att jag hade möjlighet att lösa mitt mål, "om inte något i kroppen går sönder nu eller mitt hjärta tar time out så löser jag mitt mål på 80km". Jag fick mycket bra pepp längs banan och jag kände att jag ville öka farten, jag hade ju chans att gå över 82km. Hjärnan ville öka, pumpen kändes helt okej men mina ben gjorde inte direkt tummen upp när jag försöker trycka på lite till i början på sista timmen. Istället sa dom till mig att "lugna dig grabben nu kör vi detta tempot och inte en sekund snabbare".. Då benen ju har en ganska central roll i löpning så var det bara att acceptera, jag kunde inte öka farten även om jag var inne på sista timmen. Istället gällde det att kriga för att försöka lösa 4:50/km den sista tiden "it aint over `til its over" blev mitt mantra här. Med ca sju minuter kvar av dom sammanlagt sex timmarna så passerade jag 80km och sträckte nävarna i luften av glädje att jag fixat mitt huvudsakliga mål. Samtidigt fanns det inte på världskartan att stanna utan jag försökte tugga på den sista tiden också. "30 sekunder kvar" hörde jag speakern säga och försökte öka tempot i något som skulle likna en spurt, pang där var tiden ute och det var bara att stanna på stället för att tävlingsledningen skulle mäta den sista biten man hunnit. Tänkte att sätter jag mig ned nu så blir det problem att komma upp igen men det soliga gröngräset såg så lockande ut att det var värt den risken. Kort ryggläge tills dom hade mätt klart och sen var det dax att ta sig tillbaka till starten. Var ju inte direkt så jag hoppade upp men kroppen gjorde inte alls lika ont som den gjorde efter mitt första sex timmars lopp. Stumma ben och stel men min rygg som jag tidigare kunnat känna av kändes absolut ingenting, men inget snack om att jag hade betalat dyra pengar för att fått lite knådning i det läget.

Snabbt in på hotellet för dusch och sen var det middag och prisutdelning på Scandic. På många sätt är alla vinnare i denna typen av lopp men att jag faktiskt fick ta emot lite priser för mina 81,38km var ju skoj. Segrade i damklassen gjorde Mona Hallberg från Set Sail, hon var 180 meter!!! från det svenska rekordet. Hon kom 74,147km vilket är en riktigt imponerande prestation. Ett mycket stort tack till IF Göta Karlstad för ett trevligt och proffsigt arrangemang, att banan låg alldeles intill Klarälven i den fina miljön gjorde inramningen extra fin.
http://www.ifgota.se/result/Uploaded/karlstad_6h_ute_2012.html

Att lära sig inför framtiden:

Det här med energi under långlopp är lite av en gåta för mig, skulle behöva bra tips på tänkbara energikällor som kan vara lämpligt att ta under marathon eller längre distanser. Det enda som riktigt funkar för mig är Enervits gel, jag behöver något mer energirikt som man inte behöver tugga.

Sen jag på allvar fick smak för löpning förra vintern så har jag blivit mer och mer målmedveten. Satte ibörjan upp lite mål på olika distanser och lopp för att ha något att sikta mot. Har fortfarande inte nått mitt mål på milen, halvmarathon, marathon och Lidingöloppet. Dom sista tre distanseran har jag inte ens sprungit i år då jag missade några planerade lopp under min skadeperiod i april och maj. Jag har nu bestämt mig att framledes satsa mer inriktat på marathon eller längre ultralopp. Gillar dessa "långkörare" och den kombination av fysisk- och mental utmattning som det innebär. Marathonmålet på 2:48 skall jag göra allt för att fixa i Frankfurt i slutet av oktober. Mitt mål i Lidingöloppet på 2:02 känns som en mycket tuff uppgift men kanske kan jag komma nära i alla fall. Vad det beträffar milen och halvmarathon är jag inte säker på att jag kommer hinna med någon mer chans på resten av detta året jag vill fokusera mer på att få kvalite på träningen nu än att springa massa lopp var och varannan helg. Tänkte ändra upplägg lite och inte "tävla sönder mig". Därför har jag besämt mig för att genomföra följande tävlingar resterande delen på detta året, förmodligen varken mer eller mindre. 29/9 Lidingöloppet, 28/10 Frankfurt Marathon, 1/12 24H Bislett Norge(möjligen halvmarathon 13/10).

Blir sannolikt inget mer sex timmars lopp detta året men om motivationen finns kvar så hoppas jag på en ny chans i början på nästa år, då hoppas jag kunna höja mig ytterligare ett par snäpp. Men det finns inga genvägar utan om det skall kunna bli verklighet krävs fortsatt disciplin och glädje i träningen. 

Till sist... det är ingen myt solen skiner i Karlstad ;) !

/Svensson

Blandade känslor men börjar bli taggad..

Klockan är nollställd, bara att hoppas det står mer än 80km när sex timmar har gått.. Imorgon skall jag för andra gången utsätta mig för att springa ett sex timmars lopp, för dom erfarna förmodligen ingen större grej men jag minns från i mars att kroppen under loppets slutdel gjorde rejält ont. Denna gången bär det av till Karlstad, där väntar en natt på Scandic innan det imorgon är dags. Kollade precis väderprognosen och det ser ut att bli riktigt skapligt väder i Karlstad imorgon lördag, därmed kommer det nog gå åt en hel del vätska under morgondagens race.

Tycker det där med vad man skall ha för energi under själva loppet är en riktigt svår fråga. Det hela blev 

dock lite enklare då jag häromdagen såg en föreläsning på svt play med löparlegenden Rune Larsson. "Det skall vara roligt att äta" var väl hans huvudbudskap när han pratade om träning och mat på ett fängslande sätt. Kommer därför ha med mig en hel del egen energi till tävlingen även om själva arrangören ofta brukar hålla med ett digert energibord längs banan.

http://urplay.se/157952

Blev ett kortare pass tillsammans med Etienne och Bjorn Erik igår, 8km i halvskaplig fart dock betydligt högre fart än den jag kommer kunna hålla under sex timmar imorgon. Känslan var rätt seg till en början men det kan kanske förklaras med att jag totalvilat i tre dagar och att kroppen behövde vakna till. Även idag kör vi 100% vila så när som på ett antal längre promenader med min fyrbente vän. Springer ju för att tävla mot mig själv och försöker skjuta på mina gränser genom att förbättra min fysik. Trots det känner jag faktiskt lite press på mig själv inför lördagens lopp. Innan mitt första lopp som gick i Skövde i mars så var jag helt nollställd(mer än vanligt..), det vill säga kände ingen press, inga direkta förväntningar eller liknande. Nu är känslan att jag verkligen vill förbättra mig och därmed har jag även byggt upp en del press på mig själv. Tror dock detta tills stor del kan vara till min fördel då man ofta presterar bättre när man har en gnutta press på sig, absolut inte alltid men i detta fallet så vill jag tro att det triggar mig lite.

Så nu är det dags att på riktigt börja fokusera på morgondagens energitömning i Karlstad. Bara att hoppas att kroppen och det mentala är på min sida imorgon när det börjar ta emot. Återkommer med en glad eller mindre glad sammanfattning av utflykten till Karlstad i slutet på helgen.

It ain`t over `til it`s over..

ALL IN för 80km i Karlstad 1e september !

Ännu en vecka till ända, en vecka som bjöd på flertalet lediga dagar och bra träning. Veckan bjöd givetvis på mer än träning(finns ju mer i livet..). Men då jag skriver om min träning och inte hur många gånger jag har fikat, vad jag åt till frukost idag, vad jag vill bli när jag blir stor eller att jag inte hade något hål när jag var hos tandläkaren i veckan, så besparar folk den informationen ..

Kortfattat så har veckan bestått i 10mils cykel, knappa 9mils löpning(ett långpass kvar i em), något gruppass på gymmet och ett gästspel i Valhallabadet. Om man tränar mycket så får man inte helt sällan höra "varför tränar du så mycket", "har du inget liv" "du kommer bli skadad" "hur fan orkar du" och så vidare.. Fullt naturliga kommentarer om jag får säga det själv. Men samtidigt så är mitt svar på dessa kommentarer ganska enkelt och givet. För mig är helt enkelt träning en stor del av livet, den får mig att må bra, tänka klart och helt enkelt känna mig jäkligt frisk. Det ena behöver inte utesluta det andra, givetvis har dygnet bara 24 timmar men träning är ett sätt att leva, ett sätt att umgås och ett sätt att påverka sitt välbefinnande.
Samtidigt så måste man ha självdistans och kunna ironisera över sig själv och att man bitvis är på gränsen till överdrivet mållåst i vissa saker. Personligen så är jag en seriös motionär som lägger väldigt mycket tid på träning, det finns fullblodsproffs som lever på sin idrott och som äter, sover och lever idrott nästintill 24timmar om dygnet. Givetvis har dessa proffs "gått miste" om en hel del saker som dom fått prioritera bort till fördel för sin idrottssatsning men tänk vad mycket många av dessa idrottare också har upplevt !

Åter upp på spåret om den gångna veckan och vad som komma skall. Sprang Midnattsloppet med tusentals göteborgare igår kväll. En folkfest måste sägas, blandade åldrar, olika ambitioner och ett bra drag med underhållning innan, under och efter loppet. Bra betyg till arrangemanget i det avseendet ! Banprofilen var i år ny och enligt mitt eget tycke något jobbigare än fjolårets. Kände mig inte direkt som någon turbomaskin när jag tog plats i startgrupp 1b, lite tävlingsinstinkt får man alltid i det läget men det kändes liksom mer som jag satt i en stabil och trygg v70 som absolut skulle ta sig i mål men kanske inte på det mest spänstiga och kvickaste sättet. Pang starten går och folk rusar iväg, dom flesta har betalat dryga 300kronor för att plåga sig själva i 30-60 minuter, man får ju givetvis en banan, energybar och skrytmedalj också.

Jag ville absolut inte gå ut för hårt då jag visste att det skulle bjudas på en del backar under resans gång. Hittade en bra rytm och kände mig ganska till freds med min position och mitt tempo. Allt rullade på och strax innan 7km så kom den omtalade backen upp mot Masthuggskyrkan. Den var rätt seg och det var inte läge för någon colgatereklam en bit upp i backen. Men uppför backen tog jag mig och sen var det en bra bit ganska brant nerför istället. Efter lite kringelikrok så kom man till sist ut på Linnegatan där det var svagt uppför in i mål mot Linnèplatsen. Här såg jag några löpare en bit fram och försökte få v70:n att bjuda på någon extra hästkraft, någon liten pålle pressades fram och jag segade mig om ett par innan mållinjen. 36:48 och 37e plats stod det i resultatlistan. Varken nöjd eller missnöjd, analyserade inte ett smack utan efter att ha kollat lite målgångar så bar det av hem för att tina upp och torka till.

6 timmars Karlstad 1e september !
Efter AXA ställde jag om siktet på nästkommande lördag och ett 6 timmars lopp i Karlstad. Kan konstatera att jag är mer uthållig än vad jag är snabb. I Karlstad är det ALL IN för över 80km, allt annat kommer jag vara missnöjd med. Tränat ganska inriktat mot längre distanser ett tag och då får det gärna fortsätta att betala sig. Innan man springer ett sex timmars lopp tror jag man måste ha en grundtaktik klar för sig. Man måste veta om man skall hålla ett jämnt tempo, köra på extra hårt i början, ta energi i farten eller stanna för snabbt ombyte och energipåfyllning. Man orkar liksom inte lägga energi på att fundera över sånt under loppets gång. Då går man bara in i sin bubbla och tänker jäkligt primitivt, "här och nu" inte sen, om, ifall, lite senare osv.
I Skövde såg jag det som en flygning på sex timmar, delade upp den i tre delar och försökte gnaga av varje del för sig. Visserligen ingen möjlighet till att få en grogg serverad av en trevlig flygvärdinna men ändå.. :)

På lördag är min taktik klar, sen om jag tar mig vatten över huvudet eller gör taktiskt rätt det vet ingen förrän efteråt, man måste testa. Målet blir att göra första marathonsträckan(42,2km) på runt 3timmar blankt, skall jag då nå 80km innan sex timmar är slut så har jag 37,8km kvar på dom sista tre timmarna. Man får alltid en temposänkning sista tredjedelen men  här gäller det att ha en bra dag och att kämpa på trots att många signaler i kroppen skriker "stanna jag vill vila din idiot".  Så ett tempo på 4:16/km första tre timmarna och därefter har jag råd med ett tempofall till 4:46/km sista tre timmarna. Låter för jäkla bra så här i teorin men det skall genomföras i praktiken också.. Hur som helst ALL IN i Karlstad..

Mot nya mål..

                                                                         
Förra veckan genomförde jag 43km i AXA Fjällmaraton, en minnesvärd grej och en häftig utmaning. Nu är det historia och det är nu under årets andra hälft som mina "stora" mål i år dyker upp ganska tätt. Jag har ju i början på året satt upp vissa mål att sikta mot det handlar om allt ifrån tid på 10km som total sträcka att nå på långlopp som sex timmars osv. När man sätter upp sina mål är det alltid lätt att viljan tar överhanden, det vill säga att målen kanske mer är ett riktmärke för vad man vill men kanske inte fullt ut vad som är rimligt att man klarar av. I teorin har man gjort enorma tider, fantastiska fotbollsmatcher osv. När jag satte upp lite tider att sikta på i början på detta året så tycker jag ändå att jag var klart rimlig i min målsättning. Det är dom närmsta månaderna som jag hoppas kunna skriva "CHECK" som ett kvitto på att målet är nått.

Ett mål har jag redan nått och det var 6timmars i Skövde där jag nådde 77,54km på sex timmars löpning. Mitt närmsta mål är nu just ett sex timmars lopp som går av stapeln i Karlstad 1e september. Där är mitt absoluta fokus att ta mig över 80km innan tiden är ute, jag tror jag kan fixa det och jag är beredd att slita och bjuda på grimaser om det så krävs för att fixa detta mål. För att nå mitt mål på 80km på sex timmar så måste jag lyckas hålla ett medeltempo på 4:30/km dvs 45minuter per mil åtta gånger i följd. Sist hade jag 4:39/km och jag inser att 2,3km mer under utsatt tid blir en svår nöt att knäcka men det är ju just det som är utmaningen. Så nu fullt fokus på 1e september, bryr mig inte om solen skiner i Karlstad bara jag kan vandra av banan som "ringaren i notre dame" med 80km i bagaget :)

Veckan som gått startades med en välbehövlig vilodag efter AXA blev två hela vilodagar efter det racet men i tisdags körde vi igång det igen. Normalt sett bör man kanske vara återhållsam med löpningen veckan efter ett längre lopp men för att vara i slag 1e september så fick jag planera lite annorlunda. Det blev därför en ganska tuff vecka, 10mils blandad löpning fördelat på fem dagar, två vilodagar, funktionell styrketräning och stretch av en icke balett anpassad kropp.

Innan den 1e september blir det dock start i Midnattsloppet kommande lördag. Banan är i år flyttad till området kring Linne och Slottskogen vilket i och för sig säkert kan bli en fin och stämningsfull bansträckning. Det som är en besvikelse är att det enligt ryktet är en bana som är ännu mer knixig än ifjol vilket knappast gör att man kan hoppas på ett vettig chans att fixa ett nytt personbästa på milen. Så många tvära svängar inne i stan kostar för mycket tid, men jag ser lördagens lopp som ett riktigt bra och roligt träningspass. Helt enkelt ett snabbdistanspass med lite mer stämning än ett betydligt lugnare Skatås.

I skrivandets stund känns benen lite som köttfärs(fast på ett bra sätt) och imorgon är det löpfritt. Blir istället ett tidigt besök i Valhallabadet för lite simning och våtvest, inte omöjligt att man även hinner med att göra valen mitt i bassängen för att försöka höja stämningen bland alla som har måndagsångest. Imorgon kväll är det ett planerat cykelpass med lite klubbkamrater och där tänker jag ta rygg på den starke norrbaggen och låta han ta allt luftmotstånd..:)

Till sist så måste jag säga att jag är oerhärt imponerad av alla dom som i lördags genomförde en Iron Man i Kalmar, 3,8km simning, 18 mils cykling och 42,2km löpning kräver inte bara pannben det kräver en väldigt bra grundfysik oavsett om man är motionär eller elittävlande. Några jag känner mer eller mindre väl gjorde riktigt fina prestationer, då jag vet hur mycket träning och fokus som ligger bakom så unnar jag verkligen dessa personer att känna sig grymt stolta och nöjda med sina prestationer. Triathlon lockar mig mer och mer jag vill absolut genomföra en Iron Man, löpningen och cyklingen har jag givetvis respekt för men den vill jag nog påstå att jag löser. Vad det beträffar simningen så måste jag börja på steg 1, dvs lära mig en bra eller åtminstone okej crawlteknik. För det krävs att jag har tålamod kämpar på och det krävs en förbannat uthållig tränare som kan lära mig. Vill egentligen göra en redan 2013 men samtidigt så är jag lite resultatinriktad så om jag väl skall genomföra en Iron Man så vill jag känna att jag kan göra det på ett bra sätt. Kan jag bara gå från en ubåt till en halvskaplig simmare så känns det extremt motiverande. Kan bli två investeringar i form av våtdräkt och cykel redan i vinter, allt lär ge sig..

                                     

När betongbarnet sprang i fjällen -Tävlingsrapport

Det har gått drygt ett och ett halvt dygn sen jag tog mig i mål vid Vålådalen efter 43kilometers löpning. Att springa i fjällen var något jag på förhand trodde skulle vara tungt, men det var snäppet värre. Det var under en knapp timmes tid ibland det jobbigast jag gjort rent fysiskt. Hade jag inte haft en hyfsad vilja och målmedvetenhet så är risken stor att det hade stått DNF(Did not finished) i resultatlistan efter loppet. Kan bara skratta lite åt mig själv och mitt tänkande under själva loppet. Intressant hur primitiv man blir i sitt tänkande när man är riktigt trött/utmattad. Så här upplevde jag AXA Fjällmaraton 2012 från start till mål..

Lördag morgon 11e augusti klockan ringde 05:50. Kunde konstatera att det var ganska molnigt, inget regn, lätt vind och 10-14grader, det vill säga ganska idealiskt löparväder om jag själv får välja. Skickade i mig 1,5 tallrik musli och ett ägg mer fick jag inte ner. In för en snabb dusch för att vakna och sen på med grejerna jag hade tänkt springa i. Svårt val att välja om jag skulle köra underställströja eller en kompressions t-shirt, det blev en kompromiss det vill säga t-shirt och lätt indränkt i liniment. Jag hade ju hört att det kunde blåsa rejält uppe på fjällen. Jag vägde in mig på 92kg med ryggsäcken inräknat. Cykel 5km till Vålådalens fjällstation där det var mängder av med taggade, nervösa och målinriktade människor som väntade på bussarna som skulle ta oss till starten i Edsåsdalen. I bussen var folk fokuserade och jag själv lyssnade på ett gäng låtar för att tagga upp lite det sista, Iron Maidens "Run to the hills" kändes som en given låt dagen till ära. Klockan var 09.00 och det var dags för start, pang och iväg sprang ca 450st löpare fördelat på herr-dam-singel och lagklasser. Många sprang iväg som kalvar på grönbete, det var väldigt smalt i början jag tog plats i kön. Första två kilometerna var ganska lättlöpta men sen dröjde det inte länge förrän jag insåg att "det här kommer bli något att bita i". Det gick riktigt brant uppför och dom allra flesta gick och halvjoggade om vart annat. För den som ville springa om här bjöds det inte på många tillfällen. En smal skogsstig ringlade sig upp mot första fjället det var redan här rejält blött i backen. Jag borrade ner skallen och försökte stänga av allt logiskt tänkande. Fokuserade på löparen precis framför och hakade på han likt en galen stalker. Efter ca 7,2km var vi uppe vid första tidskontrollen Skalknippen 939meter över havet.

Strax efter denna passage fick vi ta oss ner för en mindre terrass och här fick jag säkra upp genom att hålla mig med händerna då det var rejält slirigt. Väl nere så blev det första kontakten med snö, en mycket kort sträcka men ändå. Mellan 8-12km följde sedan löpning i mer "mänsklig" terräng. En del nedförslut varvat med svagt uppför, det som var jobbigt denna biten var det mycket sörjiga och knixiga underlaget. Jag återfick normal andning efter den inledande uppförslöpningen och tänkte att "här laddar jag på rejält". Sagt och gjort det blev några kilometer med tempofylld löpning bland stenar och rötter. Jag var på vippen att stå på huvudet flera gånger men när man väl är inne i ett bra flyt är det lätt att tro man är en stålman.. En bit innan den snällare löpningen var klar så hade jag samlat ihop till en vurpa och vips så stod jag på näsan. Dammade i högerknät i en stenj-vel men kände att det trots allt klarade sig rätt bra.

Mellan 12-15km var det dags igen det vill säga 3km med grisigare terräng där det gick skapligt uppför. 16-17km bar det sen av nedför på en stig med mycket stenar, rötter och lera. Just här kände jag mig stark och tog en del placeringar och lämnade en grupp med löpare som jag hade hängt ihop med ganska länge. Just när jag kände mig som starkast och jag fått vittring på löparna en bit fram så hörde jag ett klappande ljud bakom mig. "Va fasen är det någon som springer i högklackat eller vad är det frågan om..?" Jag kollade bak och såg en spänstig kvinna komma i full fart. Det var bara att ta ett steg åt sidan och lämna företräde. Kvinnan visade sig vara den duktige löparen/skidåkaren Susanne Luikonnen. Hon passerade och fortsatte likt en balettdansös i sina dubbförsedda dojor. Jag vägrade dock helt tappa henne ur sikte utan hakade på så gott jag kunde. Milen härefter bjöd på löpning i lite av mellanhård terräng lite uppför men inte värre än att man mestadels kunde springa.

Vid 27km kom vi till en liten by vid namn Nordbottnen. Här var också loppets tredje energistation. Skickade i mig lite vätska ett par saltgurkor och fick syn på en läskande kanelbulle, tog en tugga men det var som att tugga på papper. Inte många gånger jag spottar ut en kanelbulle men att gnaga i sig den med en käft torr som en öken var ingen njutning.  Efter 29km började "helvetet". Jag hade fått lite energi i Nordbottnen men nästan 30km löpning i mestadels lervälling och träsk hade satt sina spår i kropp och psyke. Inte blev det bättre när jag sneglade upp till vänster och såg ett "helvetesberg" till som stod precis i banans riktning. "Nu jävlar skall du få" var min primitiva tanke här. Lite som att gå ut mot lyftkranen från Ryssland Alexander Karelin och tro att man skall kasta runt han som en handske. Det vill säga helt ologiskt, omöjligt och med en total avsaknad av självinsikt. Men för mig var det ett sätt att använda mig av "aggressioner" för att försöka hjälpa min tröttkörda kropp. Något kast med Karelin blev det inte.. Istället vek jag ner mig och fick likt dom andra i min närhet börja traska uppför Ottfjället. Första 2km hade jag ett gångtempo på 11:15/km i snitt. Fick några dödsryck och började springa men insåg direkt att det inte var någon bra grej.. 8km helveteslöpning/promenad bjöds det på upp mot Ottfjällets topp.

Vid skylten 32km var jag i det närmaste helt slut och tog en livlina och tryckte i mig min medhavda energigel, denna borde jag tagit tidigare med facit i hand. Trots min trötthet föll jag trots allt aldrig helt igenom utan höll min plats så när som på en löpare när det kändes som värst. När jag granskat resultatlistan kan jag dock konstatera att jag hade 35:e bästa tid under detta helvetesparti, jag tappade inte många placeringar men jag tappade ganska mycket tid och flera en bit framför mig försvann ur mitt synfält. Det var en liten löpare från Ockelbo som rusade förbi mig spänstig som en känguru. "okej bara att acceptera" tänkte jag, jag hade inget att svara med i det läget. Vid 35km kom räddningen ENERGI!

                                     

                                                                   

Ottfjällets vindskydd var sista energidepån. Jag drack några muggar vatten och ett gäng muggar cola och fick syn på små chokladbollar liggandes i en låda. Hann knappt känna hur det dregglades i munnen innan det tuggades för fullt. Fyra chokladbollar slank ner och jag tuggade klart i farten vidare mot målet. Det tog inte många minuter förrän jag fick en stabil energiboost av det jag ätit, det i kombination med att jag hört att sista 5km mestadels skulle gå mer eller mindre nedför gjorde att jag repade nytt mod. Helt plötsligt började benen visa bra arbetsvilja igen och nu var både kropp och psyke fast beslutna om att ösa på för allt som höll in i mål. Fick återigen syn på löparen från Ockelbo och han blev min målbild under den sista biten. Fick riktigt skaplig fart på benen och under 39-42km så hade jag ca 3:40 i snitt och jag tror jag plockade tre löpare här. Hade 9:e bästa tid från den sista kontrollen in till mål och faktum var att jag kände mig full med energi i detta skede. Var dock lurigt att dra på vid vissa passager, jag halkade bland annat till en gång på en hal spång och kände hur det drog till i höger insida på låret men det släppte ganska omgående efteråt.
Ca 300 meter från mål fick jag ytterligare en löpare i sikte men insåg att det var för lite kvar för att jag skulle kunna ta mig förbi honom. Väl på målrakan i Vålådalen sken solen, en hängiven publik applåderade varmt och speakern presenterade löparna som sprang i mål.

Jag gjorde det, jag tog mig igenom 43km i en terräng som för mig var en ny sport. Min tid löd på 4:28:19 och det räckte till en 27e plats. http://www.vertex.cx/Fjallmaraton/files/resultat2012/resultat2012_fjallmaraton_herrar.pdf

Efter några minuters pustande var det två prioriteringar MM, mat och massage. Efter två frasvåfflor med sylt, två kanelbullar och en liter vätska var det bara att ställa sig i kön till massagen. Innan någon ville ta i mig med tång fick jag likt många andra saneras, lera från nerifrån och upp. Intog därefter plats på britsen, "vader och lår tack" blev min vädjan och dom efterföljande 10min var som en bättre julklapp på julafton. Två kalla öl låg och väntade på mig och jag tog plats i en av dom fullsmockade bubbelpoolerna. 90minuters! poolbad och sen var det bara att rigga om till banketten. Där bjöds det på god mat och gött snack i en fullsatt idrottshall i Vålådalen.

Det var en sammanfattning av AXA Fjällmaraton 2012 med mina egna ord och hur jag upplevde det. Kolla gärna in hemsidans bilder från racet.

http://www.vertex.cx/Fjallmaraton/image/fjm2012_gallery_henrik_flygare/index.html
http://www.vertex.cx/Fjallmaraton/image/fjm2012_gallery_david_erixon/index.html

Kommer säkerligen anmäla mig till nästa års race så skoj var det. Till 2013 års start blir det dock en helt annan förberedelse. Rejält med branta och långa backar för att kunna kapa ytterligare tid och utvecklas i att springa i sån här terräng. Tre lärogrejer vet jag redan nu.
1. Mindre vätska med mig i ryggsäcken. 1,3liter kvar vilket är 1,3kg att bära på i"onödan".
2. Mer energigel för att aldrig få en sån soppatorsk som jag nästan fick.
3. Dubbskor för att få bättre fäste i det sörjiga underlaget.

Tyvärr mycket dålig bildkvalite..

Nu är det ny vecka på gång, en vecka utan bergslöpning och med annat på schemat. 1e september är nästa utmaning då det är dags för 6 timmars i Karlstad. Över 80km där hade varit skoj att fixa, i vart fall kommer det nog kännas platt..

Må gött !

12 dagar kvar !

12 dagar kvar !  http://www.vertex.cx/Fjallmaraton/image/gallery2011/
Lördagen den 11e blir det en stor utmaning för mig då jag skall till Årefjällen och springa ett marathon. Sen jag anmälde mig för några månader sedan så har det varit det största målet i sikte. Har aldrig sprungit ett marathon i en sån miljö och vet inte hur mycket min kropp mäktar med men jag vet att jag skall försöka "njuta" och ta ut mig till sista svettdroppen. 1800 höjdmeter skall totalt genomföras och något bestämt tidsmål är omöjligt att ha då jag inte har något tidigare liknande lopp att referera till. Skall förhoppningsvis bli en upplevelse i så väl utmattning, vackra fjällvyer och trevlig atmosfär rent socialt.

Den gångna veckan(vecka30) blev lite av en mellanvecka rent träningsmässigt, lite färre löpta kilometer(ca70km) men ändå några bra kvalitetspass. För tredje helgen i rad blev det tävling och denna gången bar det av till Falkenberg för 10km. Rena monsunregnet på vägen ner längs E6:an men när vi väl var på plats så öppnade sig himmelen och den värmande glödlampan tittade fram. Det var inte  direkt något överskott på syre utan sådär riktigt fuktigt och kvalmigt i luften men det var bara att gilla läget och köra på. Kände inget direkt sprittande i benen då vi värmde men hoppades det skulle släppa under loppet. Släppte gjorde det inte utan sluttiden på 37:21 blev en rejäl besvikelse måste jag säga, hade hoppats på ner mot 36 blankt men var som sagt inte i närheten i lördags helt enkelt årets sämsta insats. Kände mig relativt stark fram till strax efter 6km sen var det som om jag fick pingislunga. Kunde inte återhämta mig utan tappade istället fart och fick försöka rädda så många sekunder som möjligt sista biten in i mål. Det var inte direkt något smile man pressade fram strax innan mållinjen i centrala Falkenberg men lyckades i alla fall ta mig förbi en löpare sista biten. Tror min tid räckte till en plats mellan 25-30 och rent placeringmässigt är jag nöjd men tiden var för dålig helt enkelt. Har mina aningar till min bleka insats men man är aldrig bättre än sitt senaste race så loppet är redan glömt och nu är fokus på 11e augusti kl 09:00.

Falkenberg efter 300m respektive 9,9km, äckligt varmt lopp.

Vecka 31 är tanken att trampa ganska många lugna kilometer och köra två kvalitetspass på det, sen blir det att fylla kroppen med energi och ge pumpen och övriga kroppen den återhämtning som krävs för att kunna genomföra den kommande utmaning på ett så bra sätt som jag önskar.

Får avslutligen tipsa alla intresserade om en löpares berättelse från Swiss Alpine Marathon 2012, en oerhört välskriven och fängslande redogörelse för hur denne löpare upplevde detta otoligt tuffa ultramarathon på 79km i mycket tuff terräng. Läs http://sub2h30min.blogspot.se/2012/07/swiss-alpine-marathon-2012.html?spref=fb

Under den gångna veckan blev det även ett besök i Tylösand som visade sig från sin bästa sida !

Får tacka den snabba norskan för applåderna..

Vecka 29 i det närmaste slut. Bra vecka såväl rent träningsmässigt som i övrigt, ett par bra skrotlyftarpass och runt 12 löpta mil. Att man dessutom varit ledig ett antal dagar från jobbet har ju gjort att man hunnit med lite mer grejer än en "vanlig" vecka.

Bra intervallpass med klubben i tisdags, kände mig bra mör i kroppen när jag drog täcket över huvudet på kvällen. Oftast väldigt bra dessa tisdagspass med klubben, är ett gäng som brukar köra intervaller ihop under ledning av en ledare. Några är riktigt vassa och i en klass för sig och sen är det skapligt jämnt mellan många av oss andra vilket gör att vi pressar varandra att ta i det där lilla extra. Ett mycket värdefullt faktum då det är svårt att få samma kvalite då man kör på egen hand.

Förutom ett gäng bra träningspass så blev det också ett besök i Trollhättan under fredagen. I samband med Fallens dagar så brukar det så kallade Kraftprovet gå av stapeln i stan, omkring 900st män och 240st damer kom till start i årets race. 11,6km på en ganska kuperad bana där det inte finns speciellt mycket utrymme för "återhämtning" längs banan. Förvisso även en del nedför men dom många backarna efter vägen bjuder på lite mjölksyra inget snack om det. För egen del hade jag som mål att förbättra min tid från ifjol, då gick jag i mål på 44:21. I år kunde jag konstatera att sluttiden blev 42:46, det vill säga en putsning av min ett år gamla tid med 1minut och 35sekunder. Hade nog hoppats på låga 43 men att jag skulle krypa under det trodde jag inte, men alltid gött med glada överraskningar. Kroppen och framförallt benen kändes riktigt pigga i fredags,  två vilodagar i bagaget och en klart bättre känsla än Varbergsloppet för en vecka sedan även om det loppet gick helt okej med mina mått mätt.

http://www2.idrottonline.se/ImageVaultFiles/id_440703/cf_359/Resultat2012.PDF

Kraftprovet är ett lopp med en jäkla fin inramning, fin bana men framförallt en riktigt bra publik som är väldigt aktiva och hejar på alla löpare längs banan. Satt till och med en tjej halvvägs och lira på en gura, hur det lät han jag dock inte notera då jag hade fullt upp med att få ner syre i mina lungor. Strax efter start så gick det upp för en rejäl backe och här fick jag syn på en kollega från Trollhättan vid namn Patric Johansson. Inte bara en go gubbe utan även en riktigt bra tränad kollega som tidigare varit riktigt vass i löpning men numera framgångsrikt satsar på triathlon. Vi hejade på varandra men så mycket mer än så blev det inte utan vi var båda fokuserade på att ta oss upp för backen på ett hyfsat "ekonomiskt" sätt och sen jobba oss vidare längs banan. Blev dock att vi bytte några ord efter målgång.

Kändes som jag fick till ett ganska bra lopp där jag varken gick för hårt eller mjölkade för mycket tror helt enkelt inte jag hade kunnat prestera så mycket bättre resultat än vad jag gjorde denna gång. Sista tre kilometerna innehöll en hel del syra efter att vi sprungit uppför slusstrapporna för att sen ta oss vidare längs en del backar mot mål. Strax efter slusstrapporna fick jag loppets ledande kvinna i sikte och mitt mål blev att försöka komma ikapp henne innan målgång. Det var ingen lätt grej direkt utan jag fick jobba på bra för att komma upp jämsides med henne. Något som slog mig när vi sprang där var att "jäklar vad det applåderas och vilken stämning här är".. Nu har jag ju en viss självinsikt och insåg att det inte var jag som rev ner alla applåder utan att det var den riktigt snabba kvinnan från Norge som blev riktigt varmt påhejad av den stora publiken. Men jag passade ju givetvis på att njuta av stämningen jag med samtidigt som jag bestämde mig för att göra ett försök att ta mig om den starka norskan. Så ca 800 meter från mål så gjorde jag ett litet ryck och fick några meter, men våra grannar från Norge är ju rätt envetna så runt 300m från mål så såg jag hur hon var på väg om mig igen i spurten. Jag lyckades då pressa ut lite krafter till och tog mig i mål före segraren i damklassen Veronika Blom från SK Vidar Norge. Bara att lyfta på hatten och gratulera norskan till ett riktigt starkt race.
Min tid räckte till 23e plats och då jag var 42a ifjol så går det ju åt rätt håll. Herrklassen vanns av en norrman som var så snabb att han nog hade hunnit in i duschen när jag gick i mål, Urige Buta fick tiden 34:55 och alla kommentarer till den tiden är överflödiga..

Inte så mycket mer att orda om den gångna veckan, solen tittade fram och man gick från ett blekt A4 till att åtminstone se ut som man vet vad sommar är för något. Blev ett planerat långpass tidigt i lördags förmiddag. dryga 43km och det var en ny runda för mig och det blev till slut lite av en spontanrunda. Startade i Jonsered där jag sprang in på Vildmarksleden, vidare mot Kåsjön vid Kåsjöns badplats tog jag fel håll(dåligt fokus..?) och istället för en bit till på Vildmarksleden så blev det en bra bit på Kåsjörundan som var riktigt knixig på sina håll. Vidare mot Skatås där jag sen sprang förbi Lilla Delsjön och polisen sportstuga och vidare mot mer civiliserade marker som Skår-Lunden osv. Avslutade med ett varv på grusåttan innan jag såsmåningom slog på bromsen utanför affären vid Skatås. Väl där satt en iskall Pucko som en smäck.

Vecka 30 på gång in och den består av ganska mycket ledighet. Kommer bli lite träning även denna vecka och har tänkt dra mig ner till Falkenberg tillsammans med massa andra löpare för att springa deras stadslopp på 10km. Sägs vara en ganska snabb bana så kanske kan jag putsa lite på min miltid vi får se. Tränar dock som sagt för 11e augusti och utflykten till Åre. Kan även bli en liten titt till Tylösand kommande vecka, Gessles hoods är ju "rätt trevliga" denna delen på året..

Sist men inte minst så lyckades jag tillsammans med mina syskon tvåla dit en del av övriga familjen i fredagens ruskigt prestigefyllda bowlingmatch, förmodligen veckans viktigaste framgång. En förlust där och man hade hoppat söndagsmiddagen ett bra tag framöver..

Idag 22 juli 2012 är det ett år sen den hjärtlöse dåren Breivik släckte 77 människors liv och försatte många fler i en livslång sorg. Tankarna går till alla som på något sätt drabbats.

Jag tuggar mig neråt på milen men det går lite sakta..

                                Morgonjogg med den 4bente vid Stora Delsjön söndag 120715

Ännu en vecka till handlingarna, en bra och rent träningsmässigt lugnare vecka. Förutom en del klassisk styrketräning blev det även sju avverkade mil under vecka 28. Tre av dessa mil var mer kvalitetsbetonade där det framkallades en del svett och grimaser medans resterande var lite mer avslappnade och mer njutbara. Höjdpunkten på veckan var det 10km långa Varbergsloppet som genomfördes i ett soldränkt Varberg och över en bana som är väldigt fin med mycket löpning längs havet.

Varbergsloppet 2012
Första tävlingen sen i mars då jag tvingades till ett antal veckors vila från löpningen på grund av en skada. Roligt att springa tävlingslopp igen och för min del så tränar jag givetvis i första hand för att jag mår bra av det men även för att jag vill prestera vissa resultat på tävling. Vad det beträffar just distansen 10km eller "milen" som man ju säger så har jag satt upp ett konkret mål att innan året har nått sitt slut kunna klämma mig under tiden 35:30. På sikt vill jag ner mot 34:00 men för detta krävs mer och långsiktig träning.

Som sagt milloppen är ganska vanliga och ofta väldigt festliga allra helst så här i sommartider. Varbergsloppet var festligt, detta njöt jag framför allt utav före och efter loppet. Jag kan inte påstå att jag under själva racet sprang och tänkte "oj vad vackert här är".. Nej då var det blicken rakt fram och en kamp mot klockan och min egna fysiska förmåga. Som vanligt så startades denna typen av lopp i högt tempo, tror jag hade 3:19 första kilometern vilket är en väldigt snabb fart med mina mått mätt. Jag har dock skaplig koll på vad jag har min förmåga så jag sansade mig ganska omgående och hittade ett mer lagom tempo för distansen. Banan var ganska tuff för att vara en vanlig milbana i stadsmiljö, första hälften av loppet och framförallt kilometer 4 och 5 var inte snälla utan bjöd på en tidsödande uppförslutning. Hur som helst så kunde jag efter målgång konstatera att jag putsat mitt personbästa på distansen med 21 sekunder från Midnattsloppet i augusti ifjol och att jag hade förbättrat mig med 1 minut och 26 sekunder jämfört med min tid på samma bana ifjol. Man vill ju alltid ner ytterligare i tid men jag vore dum mot mig själv om jag inte är nöjd med en förbättrad snitthastighet med åtta sekunder per kilometer jämfört med ifjol. Min styrka är inte denna typ av sträckor utan jag brinner lite mer för dom där långa sega loppen där känslan ofta kan förändras under loppets gång. Om man ser en löpartävling som en fest så vill man ju att en bra fest skall hålla på så länge som möjligt.. :)

Så sammanfattningen av Varbergsloppet 2012 blir att jag ger mig själv G i betyg och att jag fortfarande tror att jag kan nå 35:30 på en kontrollmätt bana innan året är slut. Stort plus till min klubbkamrat Olle Dahlberg som gick i mål under 34:00 på denna ganska tuffa bana. Även imponerad av kollegan Per Hellströms starka utveckling då han numera är riktigt stabil under sub 40.

Nu går träningen vidare och idag måndag startades veckan med ett dryga 18km långt pulsbaserat pass i ett naturskönt Delsjöområde. Vecka 29 kommer enligt min "plan" bli ganska tuff med blandad löpning löpning och ganska mycket funktionell styrka. Även denna vecka tänker jag springa en tävling och det blir ett gästspel i Trollhättan på fredag då Kraftprovet går av stapeln.11,6km utefter en kuperad bana som avslutas ganska tufft med löpning uppför slussarna. Tycker detta loppet var riktigt trevligt förra året så därför blir det en comeback även i år. Skall bli skoj att se om man kan gnugga ner sitt resultat från förra året, jag skall i alla fall ge det ett seriöst försök.

25 dagar kvar till mötet med 1800 höjdmeter i Åre(AXA Fjällmarathon) och det är det som är målet i mitt träningsupplägg just nu alla andra lopp är roliga saker längs vägen dit.

Bra träningsvecka och CrossFit Endurance..

Gött mos, vecka 27 blev en mycket bra träningsvecka, gick i det närmaste helt enligt plan och det blev dryga 10 mil varav de flesta av kvalitè !

Peppar peppar inga känningar av skador och det är för jäkla gött att träna nu när det är lite värme och man slipper pälsa på sig som om man bor i sibirien.. Förena nytta med nöje sägs ju vara en bra grej och rent träningsmässigt så för egen del har det under veckan inneburit att jag flyttat ut styrketräningen från innegym till utegymmet i Skatås. Ett väldigt enkelt gym men absolut tillräckligt för att kunna köra ett så kallat basprogram. Kan ju dessutom ha med mig den 4bente vännen och njuta av naturen samtidigt. För er som bor i götet och har vägarna förbi Skatås kan jag absolut  rekommendera ett besök på Skatås naturgym.

Bra vecka till handlingarna ny vecka idag måndag, denna vecka inleds lite i vilans tecken. Det vill säga lugn jogging och lite mer fokus på styrka än hjärtträning. Hade man kunnat välja fritt hade man ju gärna varit stark som en oxe och uthållig som en kenyan, denna ekvation är ju dock svår att få ihop och det finns ofta tre vägar att gå. 1. Bara satsa på styrka, bygga massa och bygga maxstyrka. 2. Bara satsa på löpning, ge pumpen rikligt med mängdträning och hela tiden öka sin uthållighet. 3. Blanda de två förstnämnda och försöka bli ganska bra på båda grejerna. Det vill säga få en ganska god styrka och en ganska god uthållighet.

Fjärde alternativet är ju att hitta sin toppnivå inom både styrke- och uthållighetsbiten. Detta fjärde alternativ vore en dröm för mig personligen men dom mänskliga naturlagarna gör det väldigt svårt. Dom som når närmast detta fjärde alternativ är väl om jag får gissa dom allra vassaste triathleterna, skidåkarna och "liknande" idrottare.

För egen del gjorde jag förra året ett medvetet val i denna prioritering. Lade mer kraft på hjärtträning, förbättrade min syreupptagning men det medvetna priset jag betalat är en viss minskad styrka. Det svider att tappa styrkan men samtidigt så vet jag att det bara är att rikta om träningen igen så kommer den tillbaka, allt är en färskvara. På den arbetsplats där jag jobbar är CrossFit lite av en modegrej och det är många som tränar detta målinriktat. Personligen tror jag väldigt mycket på denna träningsform, ser ut att vara en bra mix av just råstyrka, syreupptagning och till viss del även smidighet.

Kommer numera börja lägga in lite mer styrka i träningen igen dock hoppas jag inte priset blir att jag får betala för det i löparspåret. Hoppas snarare att nå närmare det där fjärde alternativet som aldrig fullt ut kommer att nås men som kan fungera som lite utav en målbild i vart fall. Kommer köra CrossFit Endurance träning två gånger per vecka hade jag tänkt, tänker starta med detta under nästa vecka när jag införskaffat mig mer kunskap om träningens grunder och tankar.
                                         CrossFit Endurance http://www.crossfitendurance.com/

På lördag är det dax för att springa ett lopp igen, det var i mars jag sprang senaste tävlingsloppet. Nu blir det 10km i Varberg, en riktigt fin bana som till viss del går längs havet. Milen är nog inte min starkaste sträcka men jag hoppas trots det att kunna sänka min tid från förra året ganska ordentligt. Har ju blivit några mils träning sen dess och då borde ju det betala sig även när man tittar på klockan efter målgång. Blir lite trevliga sommarlopp närmsta veckorna, Varbergsloppet 10km, Kraftprovet Trollhättan 11,6km och Falkenbergs stadslopp 10km. Alltid skoj med denna typen av lopp, ofta skapligt väder(kanske inte i år..), go sommarstämning och många som vill göra en bra tid innan dom intar grillen och blandar sig en drink med sina vänner. 11e augusti är det största målet som hägrar just nu, kommer blir så förbannat jobbigt att det blir en svettpärla i pannan bara jag tänker på det. Ingen rutin av att springa i sådana stigningar som det kommer att bli men det är just det som är utmaningen. Har förlagt en hel del av mina löpta kilometer senaste veckorna i kuperad terräng, något jag i alla fall hoppas kan betala sig när det är dags för "examen".

Många har börjat sin semester och det är bara att hoppas ni njuter och gör det ni mår bäst av. Jag nöter på någon vecka till sen blir det minisemester för min del, dock helt frivilligt att knega ganska mycket i sommar då jag tycker mitt arbete är som bäst denna årstid. Har såpass mycket sparad semester att risken för "tvångssemester" även i år är nära överhängande.. Känns dock som en ganska angenäm grej..

ALLT ELLER INGET- varför tränar jag?

Jag är lite av en "allt eller inget" människa när det kommer till träning av olika slag. Detta är inget medvetet utan det är nog en egenskap som bara blandats in i mina gener och som idag får sitt uttryck i min bitvis kanske lite väl överdrivna målmedvetenhet. Har reflekterat lite över detta och är väl medveten om att just denna egenskap såväl kan vara till min fördel som min nackdel. Låt mig utveckla mitt resonemang och kanske kan åtminstone någon känna igen sig?

Sen jag var en liten talle så har idrott i olika former varit en naturlig del i vardagen, såväl min mor, far och syskon var och är aktiva inom idrotten på olika sätt. För det allra mesta så har det rört sig om att jaga en boll på det ena eller andra sättet. Minns när farsan "drog" med mig på sina fotbollsträningar och matcher när jag var liten, där sprang jag och jaga en trasa vid sidan av linjen. När det väl var dags att börja spela på riktigt så började det med stadiet där alla spelare i laget stannade och tittade upp i himmelen när ett flygplan kom eller när man sprang till första bästa buske när nöden kallade mitt under match. Det hela utvecklades något och det blev nog ca 25år som man jagade trasan, dränkte sig i liniment och sjöng segersång med gubbarna efter en seger. Något proffs det blev man aldrig men en bra laguppfostran många ovärderliga minnen med sina vänner det fick man.

Jag har varit en förbannat dålig förlorare ända sen jag började spela familjespel och har fått berättat för mig att det kastats en och annan tärning när jag insåg att jag var på väg att förlora ett spel. Sådär.. moget när man reflekterar över det så här i efterhand som övermogen 33åring men samtidigt kanske även något positivt även i ett sånt beteende? Nuförtiden kastas det inga tärningar och jag tror jag inte alls är en speciellt dålig förlorare  längre men i vissa lägen så hatar jag fortfarande att förlora säger jag något annat så ljuger jag. Skillnaden idag är nog lite mer att jag idag mer förlorar eller vinner mot mig själv och inte mot någon annan. Jag har mina egna mål såväl vad det gäller träning, arbete och privatliv och når jag dom så är det lite som en seger för mig, når jag dom inte är det tvärtom lite av en förlust.

Positivt och Negativt
En egenskap där man drivs av att nå sina mål kan vara väldigt positiv. Man kan vara beredd att göra slitet som krävs och man kan bli väldigt hängiven i just det man vill uppnå. Det kan göra att man segrar över sig själv och att man lyckas pressa sina gränser och utvecklas såväl inom ett speciellt område eller rent generellt som människa. Jag har alltid beundrats av människor som vågar ta sig an utmaningar som dom innan känner en stor nervositet eller rädsla inför Människor som vågar gå sin egna väg och som vågar följa sin magkänsla och inte dras med i något som egentligen kanske inte är rätt för just dom. Jag pratar givetvis om sunda val och människor som inte är egon utan som bara har en tro och stolthet i dom beslut som dom tar. Personligen har jag nog på en del sätt bara hängt med i strömmen för vad som anses vara rätt och riktigt och kanske åtminstone ibland missat att egentligen fråga mig själv om vad jag egentligen vill. Om man någon gång får äran att bli förälder så önskar jag att mina barn vågar leva efter sina egna motton i livet. Att dom helt enkelt blir individer som är trygga i sig själv och att dom inte spelar någon dom inte är.

Blir man väldigt målinriktad så kan målen nästan ta upp större delen av tankeverksamheten och en naturlig effekt av detta kan ju vara att man tappar fokus på annat värdefullt här i livet. Jobbet kan bli lidande, vänner kan bli lidande och en relation kan bli lidande. När det kommer till det läget kan man ställa sig frågan om det är värt det? För elitidrottare som lever och sover idrott och prestationer så finns det större marginaler. Det vill säga dom har mer tid att lägga på att nå sina mål. Samtidigt så får man ju säga att dom själva och ofta även utomstående, media mfl lägger en väldigt stor press på att dom når resultat. Utan resultat ifrågasätts man och man förlorar i respekt.

För mig är träning att översätta med välbefinnande såväl rent fysiskt som psykiskt. Inte för att jag alltid känner mig tipp topp i kroppen efter ett par dagars gristräning men när effekten av träningen kommer efter den efterföljande vilan så är det som att tanka på lite hälsa rätt in i kropp och själ. Att efter till exempel ett löppass där svetten lackats i pannan och pumpen fått jobba få ta en dusch och sätta sig i omklädningsrummet och bara koppla av är ju en underbar känsla. Detta tror jag många idrottare kan känna igen sig i, alltifrån Kalle 10 till Agda 75. Sist men inte minst så är ju skador en naturlig del av idrottandet. Även här kan ju givetvis en stark målmedvetenhet leda till at man pressar sig för mycket i sin iver att bli bättre. För att bli bättre måste man ju just pressa sig men många av oss som idrottar skulle nog må bra av att ha en personlig coach som kan balansera vår träning.

Så vill vad ville jag nu säga med allt skrivande ovan? Det vet jag inte :) men jag tror det är nyttigt för oss alla att ibland reflektera över varför vi gör och drivs väldigt hårt av vissa saker. Inte minst tror jag detta är viktigt för människor med lite samma "symtom" som jag, det vill säga allt är inget i saker man företar sig.

Lite bilder i temat "Allt eller Inget" ..

Kör igång nu och spring 10 timmar per dag, gå på krogen fem gånger per vecka och virka 20 yllekoftor om dagen ;) ! Eller så gör du bara det du själv känner för!