BAKGRUND
Inte skrivit ihjäl mig i denna blogg det senaste året, tanken är att inom kort göra den till det bättre och skriva lite tätare än en gång per år.. :)
Hur som helst så testade jag på en ny grej i lördags, Iron Man Kalmar vilket för den som inte är insatt innebär 3,8km simning, 18mil cykling och 42,2km löpning. Allt i ett nafs eller ja vill man pausa så får man ju självklart det men efter sexton timmar får man inte längre titulera sig en "Iron Man".
Var en kompis i den löparklubb jag är lite verksam i som under fjolåret drog ihop en grupp på Facebook och väckte idèn om att göra en Iron Man i Kalmar 2015.Jag var rätt okunnig på vad det innebar men efter lite studerande och tittande på en del filmklipp från tävlingen så kände jag att det vattnades lite i munnen. "Det där verkar vara något att bita i" minns jag att jag tänkte. Några dagar och knapptryck efteråt så vips var jag anmäld till Iron Man 2015. Alla går vi igång på olika saker.
Då jag lätt kan bli lite radiostyrd när jag får smak för en utmaning i livet så började jag redan någon vecka efter anmälan smida lite planer på hur jag skulle lägga upp träningen. Hela 2014 hade jag lagt löparskorna på hyllan och istället flyttat in på gymmet, försökt flexa med biceps och hittade lite nya dimensioner och mål med min träning. Blev mätt på löpning i slutet på 2013, upplevde att det kostade mer än vad det smakade. Då jag är en människa som går mycket på spontanitet och motivation så kan målen växla från år till år och just 2014 blev rent träningsmässigt lite utav "gymmets år" och jag slet inte mycket gummi på löparskorna utan tickade istället upp till en bit över 90kg efter att mer blivit vän med hantlar, armhävningar och annat.
Tillbaka till Iron Man nu då..
Jag tog upp konditionsträningen igen på allvar runt nyår kan man säga. Körde en del cykelpass på Sats och började slita löparskor igen. Hade tappat ganska mycket uthållighet men någon grund fanns det kvar.
Simningen var det jag såg som mest ångestfyllt när jag blickade mot Kalmar 2015. Att crawla knappa fyra kilometer kändes lite osannolikt sett utifrån hur risig jag var på att crawla. Jag hade tidigare gått en crawlkurs för Triathlon Väst, jättebra kurs men jag insåg ganska snabbt att jag inte kunde crawla. Jag kunde bada inget annat, typ göra bomben från femman eller liknande.
Gick därför en intensivhelg med simcoachen i vintras och vet att jag tänkte nu jäklar ska det bli ordning på detta. Jag är inte överdrivet ödmjuk om jag skriver att jag var helt värdelös under denna helg. Koordination och finmotorik vad fan är det? jag är gammal fotbollsspelare som gillar att tacklas och jaga en boll tillsammans med andra likasinnade. "Hög armbåge" "rotera höfterna" osv... fick massa goda och välmotiverade råd under denna helg. Även om jag inte direkt kände mig som en fisk när jag lämnade Angereds Arena efter den simhelgen så hade jag fått till mig en del goda råd som jag kunde ta med mig hem som hemläxa för att försöka utvecklas vidare från badare till simmare.
Första kvartalet januari till mars var bra träningsmånader för mig inget snack om saken. Tränade inte så extremt mycket rent tidsmässigt men det var kvalité på många utav passen vilket gav mig mycket, mindre mellanmjölk och mer riktiga bananer så att säga. Fick ett fint kvitto på Munkastigen Trailrun i april, 3:06 över 44km delvis kuperad stiglöpning var ett bevis på att traktorn börjat få fart vilket kändes skönt.
Tyvärr lyckades jag inte hålla i disciplinen med träningen från mitten av april till mitten av juli då det helt enkelt kom annat som jag prioriterade före. Absolut inget jag ångrar! snarare tvärtom men ur ett rent träningsmässigt perspektiv så var dessa viktiga veckor mer fyllda av god mat, underbart umgänge och desto mindre med träning. Trivdes väldigt bra i stunden men Iron Man anmälan låg där bak och utsöndrade lite ångest mellan varven. "Jonas det är dags att sätta fart på kroppen nu tiden går fort och det är ingen söndagspromenad du anmält dig till" osv.
Köpte en ny cykel förra hösten, en Planet X som snabbt fick namnet "Black Beauty". Luftade denna tempocykel för första gången i juni i år. Helt sjukt när jag tänker på det nu, så storslagna planer som jag hade att cykla hela vintern här skulle köras såväl långpass som intervaller på min nyinköpta Tacx cykeltrainer. Glöm det, trainern ligger ouppackad kvar i sin kartong hemma i förrådet, där ger den inte mycket benstyrka direkt men men det är ju tanken som räknas.. Mitt längsta genomförda cykellopp innan Kalmar bestod av "Kexrundan" 10,5mil i Kungälv 2012 om jag inte minns fel. Inte mycket att hänga i granen så att säga.
Köpte en ny cykel förra hösten, en Planet X som snabbt fick namnet "Black Beauty". Luftade denna tempocykel för första gången i juni i år. Helt sjukt när jag tänker på det nu, så storslagna planer som jag hade att cykla hela vintern här skulle köras såväl långpass som intervaller på min nyinköpta Tacx cykeltrainer. Glöm det, trainern ligger ouppackad kvar i sin kartong hemma i förrådet, där ger den inte mycket benstyrka direkt men men det är ju tanken som räknas.. Mitt längsta genomförda cykellopp innan Kalmar bestod av "Kexrundan" 10,5mil i Kungälv 2012 om jag inte minns fel. Inte mycket att hänga i granen så att säga.
RACE REPORT- så upplevde jag loppet.
Tjoff så var det 15e augusti och raceday i Kalmar. En fantastisk inramning och vädret var kalasbra. Stod där intill startområdet för simningen tillsammans med Jonson, Hellkvist och Röstlund. Vi alla skulle göra detta för första gången och det var en blandning mellan, ångest, glädje och förväntan i de flestas blickar. Även kompisen Martin "maskinen" Yttring stod i närheten av starten men då han är en sportbåt i vattnet jämfört med oss andra så hade han positionerat sig längre fram i de olika seedningsköerna för simningen.
Filmat av min lillasyster
Pang! klockan var 07:00 och starten gick, tog någon eller några minuter innan det var dags för 1:10 gänget att få kliva i vattnet. Väl i vattnet var det bara att börja låta armarna jobba på. Hade bestämt innan att jag skulle ta det piano i början av loppet för att inte smaka mjölksyra redan efter några hundra meter. Följde min plan och det kändes okej, dock möttes jag och alla andra ganska snart av ganska rejäla vågor som kom i riktning rakt emot oss. Den lilla teknik jag på ren envishet lyckats få till under sommaren fick problem. Kom liksom många andra helt i otakt och det blev mest en kamp och inte något riktigt crawlande för min del. "En kule natt natt natt min båt jag styrde..." hade passat bra för att beskriva första biten på min simning. Tror säkerhetsbåtarna plockade upp ca fyrtio startande ur vattnet och som tvingades bryta, förutsättningarna var helt klart ingen straffspark även för de allra bästa.
Jag hade lyckats gjort någon hemmagjord knut på påsen med cykelprylarna så jag fick försöka knixa upp den där innan jag kunde dra på mig hjälm, strumpor, cykelskor osv. Fångade tag i min Black Beauty och gav mig iväg i riktning mot Ölandsbron. Hade hört att man skulle hålla igen här och gjorde så, dessutom var det riktigt trångt med cyklister så det var lite att välja mellan att ligga kvar och köra mellanmjölk i innerfilen eller våga trycka på i ytterfilen och i så fall köra om en lång orm med cyklister. Jag sansade mig och valde att ta det ganska cool här.
Väl över på Öland så växlande vindarna från ibland lite motvind, sidvind och härlig medvind. Trots noll erfarenhet hade jag en liten tanke om att successivt komma in i det och att ha total kontroll första sex milen. Det funkade bra tyckte jag, mest jobbigt var att jag var så sjukt nojig över reglerna. Minst 10 meter bakom närmsta cyklist gällde annars var det en omkörning på max 20 sekunder som gällde. Övertolkade nog de där reglerna lite och kändes som om jag var värsta paragrafslaven och fick cykla ganska hackigt i början. Så fort det kom en tävlingsdomare på motorcykel längs vägen så nojade jag mig över att jag kanske bara låg 9,5 meter ifrån närmsta cyklist och gjorde en blixtomkörning. Kanske ska tacka dessa domare för att tempot stegvis ökade..?
Ungefär halvvägs in i loppet så började jag tro på detta, ryggen gjorde inte ont trots tempoställning och jag blev mer och mer bäste kompis med min svarta pärla som svarade bra när jag vred runt pedalerna. "Skoj detta är ju inte så jäkligt som jag trodde" vet jag att jag tänkte och faktum är att just cykeldelen nog får beskrivas som en enda lång njutning. Visst kände jag av de 18 milen men det som var mitt största problem var nog mer värmen i så fall, den började ta ut sin rätt. Undantaget från njutning var mina nya triathlonbyxor, en inte helt optimal söm i ljumsken gav en känsla av att någon höll på att bokstavligen snitta upp min pung :) mitt under pågående lopp. Hur f-an kan man sy en sån söm där tänkte jag och tänkte att jag får lösa det efter loppet.
Jag svettas sjukt mycket vid fysisk aktivitet i värme, till och med så mycket att det flertalet gånger tidigare varit mitt största problem i långa lopp. Kroppen dräneras totalt på vätska och jag kan inte bemästra det trots saltintag, elektrolyter osv. Till sist i mål på cyklingen och konstaterade att jag gjort en för mig mycket överraskande bra cykling, hade något slags diffust mål att sätta 30km/h i snitt men istället blev det knappa 34km/h. Stärktes mentalt över att se att det inte var alltför många som hunnit lämnat sina cyklar och sticka ut på löpningen.
Dax för löpning då, grenen jag har mest erfarenhet utav. Hade innan Kalmar kört ett enda så kallat brickpass det vill säga pass där man växlar från cykling till löpning och visste inte alls hur detta skulle upplevas. Kändes lite som om mina lår satt kvar på cykeln men efter någon kilometer så var de med i matchen. Dock gjorde jag här amatörmisstaget som många tydligen gör, springer för fort i början. Upplevde det som att jag snittade ca 5:00/km men när jag tittade på klockan så visade den istället runt 4:00/km. Något stämmer inte tänkte jag och startade om min klocka men visst jag sprang klart och tydligt i ca 4:00/km.
Trots en trött hjärna så insåg jag här att detta går inte utan du får slå av på takten Jonas annars kommer du bada i mjölksyra snart. Tog väl runt 6km om jag inte minns fel så kändes det som jag höll på att koka, började drömma om isbad och kylklampar men det enda jag möttes av var en stekande sol och en fantastisk publik som ropade mitt namn. Värmen, bristen på vätskan och mitt hybrisliknande tempo i början fick mig att känna att jag behövde en paus. Jag slog av på takten och gick, kände att nu gäller det att hämta hem kraft annars kanske jag inte ens når mål. Gick och gick och tömde halva vätskebordet på stationen jag passerade. Efter en tids promenad kändes det som om kokpunkten inte var lika nära och jag började lufsa igen. Fick ganska bra fart under en sträcka och det blev även lättare då jag sprang genom de centralare delarna av banan där publiken var grym. Dom peppade och var verkligen av yttersta världsklass! Bland annat stod paret Wissmar och pushade på oss på ett mycket vänligt sätt, stort tack för d!
Dock är det ju svårt att genom peppning få en kokande bil att vara körbar igen och det var snart dags för mig att inta en slags halvtaskig powerwalking igen. Började må illa och tvivlade här starkt på om jag skulle lösa detta. Med hjälp av ett par kylande duschar och hejarop så kom jag dock på bättre tankar och började lufsa med korta steg, det gick inte alls så fort jag hoppats men det gick framåt och målet kom närmare.
Väl in på sista varvet och ca 14km kvar kände jag att jag skulle greja det, var medveten och lite besviken över att jag inte kunnat hålla ihop det helt bra loppet igenom men endast en svimning eller liknande skulle nu hindra mig från att gå i mål. Mötte min vän Jonas Hellkvist som var på väg på sitt sista löpvarv, ropade på honom och vi hejade på varandra. Han såg så jäkla glad ut, "tänk om man kunde ha den känslan" tänkte jag lite avundsjukt samtidigt som det var skoj att se han så pigg.
Två ynka kilometer kvar på dagens arbetspass, sprang rakt in i centrum där stämningen kokade, magiskt var ordet. Kunde trots soppatorsk njuta rejält och när jag väl kom in på målrakan som var omgärdad av två fullproppade läktare så kunde jag inte låta bli att plocka fram en liten målgest från de få gånger man gjorde mål när man spelade fotboll. Ett klassiskt flygplan över hela upploppet och väl vid mållinjen så knöt jag mina nävar av glädje. Resultatnörd som jag ofta är så såg jag att jag tagit mig under 10h30min vilket var ett litet drömmål jag trots noll referenser hade innan.
10 timmar 26 minuter och 22 sekunder blev mitt exakta resultat i mitt första Iron Man. Såg en gnutta skugga i målfållan och kastade mig ner på backen för att vila, det var löjligt skönt kan jag meddela. Den mattbelagda gatstenen kändes som en Hästensäng i det läget.
Massa andra glada och utmattade idrottsmän- och kvinnor samlades i området bakom mål och stämningen var underbar, ett tio minuters isbad och lite kall läsk var helt grymt gott.
BETYG
Hade två "prova på tävlingar" i triathlon på distansen 700m sim, 2mil cykel och 5km löp på meritlistan innan jag åkte ner till Kalmar, med andra ord det var lätt att vara ödmjuk. Måste därför vara nöjd över min totaltid även om jag tyvärr sällan är riktigt nöjd och ibland rätt hård mot mig själv.
Lite besviken att jag inte lyckades hålla ihop det under löpningen men ändå glad att jag tog mig runt ett avslutande marathon trots en dålig känsla under 80% utav loppet.Jag hade totalt sett inte mer att ge helt enkelt jag gav allt utifrån de förutsättningar jag hade. Gjorde några nybörjarmisstag men det hör väl till.
Simningen var okej så lite som jag simmat fram tills sommaren så kan jag inte vara besviken med den simningen jag fick till i det vattnet.
Cyklingen var det roligaste. Kände mig riktigt stark rakt igenom och fick nästan glädjefnatt på stålhästen när man var uppe i topphastigheter en bra bit över 50km/h i medvinden på Öland. "Håll i hatten här kommer jag" tänkte jag i ren glädje när det flöt på som bäst. Black Beauty levererade och benen visade positiv attityd.
Löpningen var som tidigare sagts en besvikelse hade hoppats på att kunna göra en mara på i alla fall 3:30 helst 3:20 men efter stabil energibrist och ett utgångstempo där man nu i efterhand kan tro man överdoserat lyckopiller så är jag ändå glad att en envis vilja besegrade en tröttkörd kropp. Mrathontid på 3:46 var lite högt men nu vet jag vad jag ska träna och har testat på det vilket troligen kan hjälpa till nästa försök.
Ska nu läka kroppen och framförallt psyket några dagar till men som det känns nu blir det något Iron Man även nästa år, Detta var extremt roligt och inspirerande. Om det blir Kalmar nästa år kommer jag vara alltmer resultatfixerad. Vad mitt eventuella tidsmål blir då återstår att se men just nu kokar jag redan av motivation, det finns mycket att hämta om bara allt runt omkring fungerar på ett bra sätt.
För er som vill uppleva en extremt rolig utmaning så vill jag å det varmaste rekommendera Iron Man i Kalmar, ni kommer inte att ångra er. I alla fall inte efter ni passerat mållinjen.
GÅSHUD.SE vilken känsla !
Tjoff så var det 15e augusti och raceday i Kalmar. En fantastisk inramning och vädret var kalasbra. Stod där intill startområdet för simningen tillsammans med Jonson, Hellkvist och Röstlund. Vi alla skulle göra detta för första gången och det var en blandning mellan, ångest, glädje och förväntan i de flestas blickar. Även kompisen Martin "maskinen" Yttring stod i närheten av starten men då han är en sportbåt i vattnet jämfört med oss andra så hade han positionerat sig längre fram i de olika seedningsköerna för simningen.
Filmat av min lillasyster
Pang! klockan var 07:00 och starten gick, tog någon eller några minuter innan det var dags för 1:10 gänget att få kliva i vattnet. Väl i vattnet var det bara att börja låta armarna jobba på. Hade bestämt innan att jag skulle ta det piano i början av loppet för att inte smaka mjölksyra redan efter några hundra meter. Följde min plan och det kändes okej, dock möttes jag och alla andra ganska snart av ganska rejäla vågor som kom i riktning rakt emot oss. Den lilla teknik jag på ren envishet lyckats få till under sommaren fick problem. Kom liksom många andra helt i otakt och det blev mest en kamp och inte något riktigt crawlande för min del. "En kule natt natt natt min båt jag styrde..." hade passat bra för att beskriva första biten på min simning. Tror säkerhetsbåtarna plockade upp ca fyrtio startande ur vattnet och som tvingades bryta, förutsättningarna var helt klart ingen straffspark även för de allra bästa.
När väl första stora bojen nåddes så var det dags att byta riktning, underbart skönt var det. Hittade plötsligt ett helt annat flyt och simmade förbi ganska många. när väl nästa riktningsförändring kom
så var jag inte helt bekväm igen utan då var det på med kämpaglöden och slita sig vidare i det dieselsmakande vattnet. Till sist visade det sig att simningen nått sitt slut, dags att stiga upp och växla från sim till cykel.
 |
| Black Beauty |
Väl över på Öland så växlande vindarna från ibland lite motvind, sidvind och härlig medvind. Trots noll erfarenhet hade jag en liten tanke om att successivt komma in i det och att ha total kontroll första sex milen. Det funkade bra tyckte jag, mest jobbigt var att jag var så sjukt nojig över reglerna. Minst 10 meter bakom närmsta cyklist gällde annars var det en omkörning på max 20 sekunder som gällde. Övertolkade nog de där reglerna lite och kändes som om jag var värsta paragrafslaven och fick cykla ganska hackigt i början. Så fort det kom en tävlingsdomare på motorcykel längs vägen så nojade jag mig över att jag kanske bara låg 9,5 meter ifrån närmsta cyklist och gjorde en blixtomkörning. Kanske ska tacka dessa domare för att tempot stegvis ökade..?
Ungefär halvvägs in i loppet så började jag tro på detta, ryggen gjorde inte ont trots tempoställning och jag blev mer och mer bäste kompis med min svarta pärla som svarade bra när jag vred runt pedalerna. "Skoj detta är ju inte så jäkligt som jag trodde" vet jag att jag tänkte och faktum är att just cykeldelen nog får beskrivas som en enda lång njutning. Visst kände jag av de 18 milen men det som var mitt största problem var nog mer värmen i så fall, den började ta ut sin rätt. Undantaget från njutning var mina nya triathlonbyxor, en inte helt optimal söm i ljumsken gav en känsla av att någon höll på att bokstavligen snitta upp min pung :) mitt under pågående lopp. Hur f-an kan man sy en sån söm där tänkte jag och tänkte att jag får lösa det efter loppet.
Jag svettas sjukt mycket vid fysisk aktivitet i värme, till och med så mycket att det flertalet gånger tidigare varit mitt största problem i långa lopp. Kroppen dräneras totalt på vätska och jag kan inte bemästra det trots saltintag, elektrolyter osv. Till sist i mål på cyklingen och konstaterade att jag gjort en för mig mycket överraskande bra cykling, hade något slags diffust mål att sätta 30km/h i snitt men istället blev det knappa 34km/h. Stärktes mentalt över att se att det inte var alltför många som hunnit lämnat sina cyklar och sticka ut på löpningen.
Dax för löpning då, grenen jag har mest erfarenhet utav. Hade innan Kalmar kört ett enda så kallat brickpass det vill säga pass där man växlar från cykling till löpning och visste inte alls hur detta skulle upplevas. Kändes lite som om mina lår satt kvar på cykeln men efter någon kilometer så var de med i matchen. Dock gjorde jag här amatörmisstaget som många tydligen gör, springer för fort i början. Upplevde det som att jag snittade ca 5:00/km men när jag tittade på klockan så visade den istället runt 4:00/km. Något stämmer inte tänkte jag och startade om min klocka men visst jag sprang klart och tydligt i ca 4:00/km.
Trots en trött hjärna så insåg jag här att detta går inte utan du får slå av på takten Jonas annars kommer du bada i mjölksyra snart. Tog väl runt 6km om jag inte minns fel så kändes det som jag höll på att koka, började drömma om isbad och kylklampar men det enda jag möttes av var en stekande sol och en fantastisk publik som ropade mitt namn. Värmen, bristen på vätskan och mitt hybrisliknande tempo i början fick mig att känna att jag behövde en paus. Jag slog av på takten och gick, kände att nu gäller det att hämta hem kraft annars kanske jag inte ens når mål. Gick och gick och tömde halva vätskebordet på stationen jag passerade. Efter en tids promenad kändes det som om kokpunkten inte var lika nära och jag började lufsa igen. Fick ganska bra fart under en sträcka och det blev även lättare då jag sprang genom de centralare delarna av banan där publiken var grym. Dom peppade och var verkligen av yttersta världsklass! Bland annat stod paret Wissmar och pushade på oss på ett mycket vänligt sätt, stort tack för d!
Dock är det ju svårt att genom peppning få en kokande bil att vara körbar igen och det var snart dags för mig att inta en slags halvtaskig powerwalking igen. Började må illa och tvivlade här starkt på om jag skulle lösa detta. Med hjälp av ett par kylande duschar och hejarop så kom jag dock på bättre tankar och började lufsa med korta steg, det gick inte alls så fort jag hoppats men det gick framåt och målet kom närmare.
Väl in på sista varvet och ca 14km kvar kände jag att jag skulle greja det, var medveten och lite besviken över att jag inte kunnat hålla ihop det helt bra loppet igenom men endast en svimning eller liknande skulle nu hindra mig från att gå i mål. Mötte min vän Jonas Hellkvist som var på väg på sitt sista löpvarv, ropade på honom och vi hejade på varandra. Han såg så jäkla glad ut, "tänk om man kunde ha den känslan" tänkte jag lite avundsjukt samtidigt som det var skoj att se han så pigg.
Två ynka kilometer kvar på dagens arbetspass, sprang rakt in i centrum där stämningen kokade, magiskt var ordet. Kunde trots soppatorsk njuta rejält och när jag väl kom in på målrakan som var omgärdad av två fullproppade läktare så kunde jag inte låta bli att plocka fram en liten målgest från de få gånger man gjorde mål när man spelade fotboll. Ett klassiskt flygplan över hela upploppet och väl vid mållinjen så knöt jag mina nävar av glädje. Resultatnörd som jag ofta är så såg jag att jag tagit mig under 10h30min vilket var ett litet drömmål jag trots noll referenser hade innan.
10 timmar 26 minuter och 22 sekunder blev mitt exakta resultat i mitt första Iron Man. Såg en gnutta skugga i målfållan och kastade mig ner på backen för att vila, det var löjligt skönt kan jag meddela. Den mattbelagda gatstenen kändes som en Hästensäng i det läget.
Massa andra glada och utmattade idrottsmän- och kvinnor samlades i området bakom mål och stämningen var underbar, ett tio minuters isbad och lite kall läsk var helt grymt gott.
BETYG
Hade två "prova på tävlingar" i triathlon på distansen 700m sim, 2mil cykel och 5km löp på meritlistan innan jag åkte ner till Kalmar, med andra ord det var lätt att vara ödmjuk. Måste därför vara nöjd över min totaltid även om jag tyvärr sällan är riktigt nöjd och ibland rätt hård mot mig själv.
Lite besviken att jag inte lyckades hålla ihop det under löpningen men ändå glad att jag tog mig runt ett avslutande marathon trots en dålig känsla under 80% utav loppet.Jag hade totalt sett inte mer att ge helt enkelt jag gav allt utifrån de förutsättningar jag hade. Gjorde några nybörjarmisstag men det hör väl till.
Simningen var okej så lite som jag simmat fram tills sommaren så kan jag inte vara besviken med den simningen jag fick till i det vattnet.
Cyklingen var det roligaste. Kände mig riktigt stark rakt igenom och fick nästan glädjefnatt på stålhästen när man var uppe i topphastigheter en bra bit över 50km/h i medvinden på Öland. "Håll i hatten här kommer jag" tänkte jag i ren glädje när det flöt på som bäst. Black Beauty levererade och benen visade positiv attityd.
Löpningen var som tidigare sagts en besvikelse hade hoppats på att kunna göra en mara på i alla fall 3:30 helst 3:20 men efter stabil energibrist och ett utgångstempo där man nu i efterhand kan tro man överdoserat lyckopiller så är jag ändå glad att en envis vilja besegrade en tröttkörd kropp. Mrathontid på 3:46 var lite högt men nu vet jag vad jag ska träna och har testat på det vilket troligen kan hjälpa till nästa försök.
Ska nu läka kroppen och framförallt psyket några dagar till men som det känns nu blir det något Iron Man även nästa år, Detta var extremt roligt och inspirerande. Om det blir Kalmar nästa år kommer jag vara alltmer resultatfixerad. Vad mitt eventuella tidsmål blir då återstår att se men just nu kokar jag redan av motivation, det finns mycket att hämta om bara allt runt omkring fungerar på ett bra sätt.
För er som vill uppleva en extremt rolig utmaning så vill jag å det varmaste rekommendera Iron Man i Kalmar, ni kommer inte att ångra er. I alla fall inte efter ni passerat mållinjen.
GÅSHUD.SE vilken känsla !
