24h Bislett- en läxa att ta med sig hem..

En upplevelse, en erfarenhet och en läxa....

Att springa runt och runt på en 547 meter lång bana i ett dygn var ju redan på förhand något jag lite självironiskt tyckte var galet. Så här i efterhand så tycker jag nog också att det var lite galet men samtidigt ångrar jag inte min start. Givetvis ångrar jag min start utifrån dom krassa fakta att jag drabbades av akut uttorkning, fick blödning i magen och att enligt läkaren mina njurar var nära att svikta. Utifrån det perspektivet så borde jag absolut inte ställt upp i racet och istället ägnat mig åt någon betydligt mer hälsosam aktivitet dygnet mellan lördag och söndag. Det är inte värt att ligga i en sjuksäng på Oslos universitetssjukhus Ullevål och ta upp plats för andra behövande som inte själva "orsakat" sina åkommor.

Loppet så länge det varade:
Jag hade en plan/ett mål som bara jag och min support visste om, den var att nå 240km när dygnet var slut, ett högt och kanske nästintill orealistiskt ställt mål för att aldrig innan sprungit längre än sex timmar i sträck men så var det. Hade inget direkt sug att genomföra loppet när jag var på väg mot stadion i lördags men när jag väl kom ner till banan och såg lite andra löpare och kände atmosfären så fick jag adrenalin och ett sug att försöka prestera. Första timmarna var min plan att hålla ca 5:10 tempo under själva löpningen men att sen ta totalpauser där jag helt stannade, så blev det första tre timmarna sen började jag minska ner mina "raster" och med facit i hand så tankade jag på tok för lite vätska, något jag helt missade var också behovet av salt. Här borde jag börjat få i mig salter för att bygga upp marginaler. Jag väger just nu ganska exakt 88kg och jag har alltid svettats väldigt mycket i samband med träning, det var inget undantag i lördags inne på Bislett. Mitt svarta linne blev ganska snabbt vitare och vitare av saltet från svetten.

Jag kände mig stark, andningen var avslappnad och jag sprang och pratade ett ganska bra tag med en annan löpare första timmarna, so far so good. När vi hade sprungit omkring sex timmar så kändes det fortsatt fint och inga märkbara skador gav sig till känna inte ens knät som jag var orolig för innan visade något tecken på att gå i strejk. Min tidigare plan fanns egentligen inte längre nu hade det hela övergått i tävling tävling och åter tävling, vet inte varför men så blev det sitter väl i blodet gissar jag. Jag ledde loppet, känslan var bra, mentalt var jag inne i "bubblan" och kroppen var som sagt helt okej. Jag hade en liten mental svacka strax innan åtta timmar, då kom under några varv alltför logiska tankar som "vad gör jag här frivilligt", "är detta värt att lägga kraft på i livet" och "tänk att gå och duscha nu och ta en sväng på stan istället". Dessa tankar försvann dock ganska fort och bubblan här och nu gällde igen, det var ju det här jag hade kommit hit för att genomföra.

Runt 10 timmar in på loppet så var det fortsatt en klart bra känsla allt kändes kontrollerat och jag matade på varv efter varv. Däremot så började jag känna mig rejält törstig så där törstig som man kan vara en riktigt varm sommardag typ "ge mig vatten nu"! En reflektion nu efteråt är att i detta skede hade redan uttorkningen av min kropp startat och jag låg redan här efter. Jag fick vätska av min support Björn Erik och stannade också till vid energistationen och hävde i mig cola, fanta mm och det satt som en fröjd i det läget.

Värsta törsten la sig ett tag och jag tror nog jag ökade tempo här en aning under någon timmas tid allt för att jag var pumpad med adrenalin och tävlingsmänniskan hade mig i ett stabilt nacksving. Sunt förnuft, långsikthet och det strategiska tänkandet var kvar i träningsväskan i detta skedet det var här och nu, jag mot klockan. När klockan var 22:00 och halva loppet var genomfört så hade jag ganska exakt sprungit 130km ca 5:32/km första halvan. Kanske var det för fort? men jag är inte säker på det känslan var bra det var dock törsten som hela tiden blev starkare och starkare. Ångrar med facit i hand att jag inte stannade en 15-20min här och försökte rädda upp situationen med salt och massvis med vätska. Kanske var det för sent men det kanske samtidigt hade gått att komma in i matchen igen vem vet, orutinerat och dumt var det i alla fall. Kanske lite som att köra vidare med en bil där varningslampen lyser till kylvätskan.. Det gjorde jag förresten med min livs första bil en gammal Ford Fiesta. Under en midsommarresa i Varberg med lite vänner så körde jag bara på trots lampvarning och vips så fick jag lite snopet några kronor i skrotpremie för bilen någon vecka senare.. klokt Jonas klokt..

Schack matt

Efter att jag löpt i omkring lite drygt 14 timmar så kände jag att jag var som en öken i käften tappade energi i kroppen, det enda som fortfarande ville var knoppen. Känslan var inte att jag gått in i väggen rent hjärtmässigt(för det har jag gjort andra gånger) nej det var en känsla som nästan kändes som när man någon gång haft något form av värmeslag/solsting. 

Efter att ha stannat upp och haft ett kvartsamtal med mig själv så bestämde jag mig för att testa att gå ett tag och hoppades på att det skulle släppa och att jag skulle få tillbaka den där "goa" känslan i kroppen, hur go känslan nu kan vara efter 14 timmars löpning? Jag gick ett antal varv men känslan blev inte bättre jag var heller inte alls längre sugen på att dricka jag var bara allmänt seg. Vägrade inse fakta och promenerade ett tag till, gick bland annat och kalkylerade på tänkbara distanser, eftersom jag sprungit rätt bra hittills så fanns det en logiskt chans att jag med rask promenad i ca nio timmar skulle kunna ta mig in omkring 200km. Men då började jag tänka "va fan skall jag gå runt här på en bana i drygt nio timmar mitt mål är ju ändå kört om jag inte kan springa mer". En sak som just nu inte bekommer mig en gnutta men som då jag fick höra det gjorde mig lite frågande. Bjorn Erik berättade för mig att han såg den som i det läget låg tvåa i loppet höja på armarna och visa glädje bakom min rygg när han insåg att jag fått stora problem med kroppen. Jag bjuder dock på det och hoppas kunna bjuda igen på ett snyggare sätt kanske på någon annan distans eller vid ett annat tillfälle. Denne man vann för övrigt på ett starkt sätt tävlingen något han skall ha all kred för men som vi säger i Göteborg "kamma dig".. nog om d.

Tog mig till sjukvårdspersonal som var knutna till tävlingen och samtalade med dom. Efter lite diskussion så ringde dom till läkare som tyckte jag skulle åka in varpå en ambulans kom och körde in mig till Oslos universitetssjukhus Ullevål.

Väl på sjukhuset var det kontroller och ganska tidigt såg man att jag var riktigt uttorkad då mina kärl sprack när dom skulle sätta nålar. Man befarade även att njurarna hade tagit skada och jag fick tag plats på ett rum för fortsatt vård. I söndags kollade man hjärtat, det såg som väl var riktigt bra ut sen blev det även en mindre trevlig gatroskopiundersökning för att kolla eventuell blödning i magen, även den undersökningen gav goda besked. Kroppen var rejält uttorkad njurarna var nära att ta stryk och vätskebristen hade även förstärkt slitaget i muskulaturen på framsida lår med blödningar som följd. Ändå skönt med besked om hur läget var. All den personal som tog emot mig var riktigt hyggliga och det var en go mix av glimt i ögat till vad som orsakat det hela och samtidigt allvar då det ju trots allt inte handlade om en stukad fot. "Den här typ av lopp är inga hälsosamma saker att genomföra hade du fortsatt och inte fått i dig mer vätska så hade du kunnat få njursvikt" var läkarens ärligt menade ord. 24timmars Bislett blev alltså ca 60timmars Oslo Universitetsjukhus- allt går inte alltid enligt plan.

Framtida långlopp? 
Aldrig mer ett 24timmars lopp inomhus i Bislett det är jag rätt så övertygad om. Hade jag nått mitt mål så hade jag nog nöjt mig där och lämnat denna typen av lopp till checklistan och historien. Nu gjorde jag inte det och då finns faktiskt i skrivandets stund en liten tanke att göra ett försök till men då utomhus i frisk luft. Är dock absolut inte säker då ju priset för lördagens start blev alldeles för dyrt. Man skall inte bara förkasta något direkt utan i alla fall ge det en chans att analysera vad som gick snett, varför och om det går att förhindra vid ett eventuellt nytt försök. Jag blev akut uttorkad på grund av alldeles för lite intag av vätska, salter och elektrolyter i förhållande till hur kopiöst jag svettades det är ju krass fakta så här i efterhand. Antingen är jag inte skapt för denna typ av lopp, har inte förmågan rent fysiskt eller så har jag det med ett noggrannare närings och vätsketänk? Jag skall fundera på saken och som sagt gör jag ett försök till 2013 så är det givetvis med höga mål även då, men det beslutet har jag inte tagit ännu det får växa fram.

Däremot är jag fullt motiverad att förbättra mig på sex timmars och även testa några 100km lopp under 2013, möjligen även ett 12 timmars men i första hand blir det sex respektive 100km som gäller.   Nu är det off season för min del och jag tänker lägga krut på andra saker än löpning. 

Kan avsluta med att rikta ett stort grattis till alla dom som körde på hela vägen inpå i söndags morgon oavsett resultat så är det väldigt bra gjort av er! Även tack till folk som supportade oss tävlande vid sidan skall ha mycket kred bland annat goa tillrop från Maria Thomsen och Anna Grundahl sånt stärker. 
Störst tacksamhet till min vän och support Bjorn Erik Norman, jag har redan nu börjat ladda för att kunna supporta dig på någon triathlontävling i sommar förbaskat tacksam för din hjälp Northug, även om jag "glömde dricka".. Jag kan även konstatera att skicklig personal inom sjukvården är värd sin vikt i guld, vilken sjukvård !

Oslo är en grym stad men ändå skönt att åter vara hemma i ett soldränkt och vitt Göteborg. 

Glömt inte att dricka när ni tränar annars är det bara att köra på !
http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Uttorkning/

/Hälsningar från den torraste av dom torra..