Borås UltraMarathon- loppet där det var lätt att bli trött..

Igår lördag testade jag ett nytt lopp och lite av en "ny grej", på pricken ca 80km terränglöpning. Sträckor från 50km upp till 150km vet jag att jag behärskar på ett okej sätt då jag under fjolåret testade dessa distanser i olika sammanhang. Men distans på 80km i den kuperingen var en ny erfarenhet, en nyttig sådan på många sätt. En bra "inventering" där mina mina styrkor och svagheter blottades.

BUM, Borås UltraMarathon 2013
Ett lopp som skapades av SOK Knallen 2012 och som i år hade ett stort intresse runt om sig då det blev fullt ganska omgående, både på 50miles(80km) och 45km distansen.

Starten gick kl 8 vid Skatås motionscentral ett stenkast från mitt hem. Efter en natt med skaplig sömn var det bara att ta sina ryggsäckar och stega upp mot starten. Vädret var perfekt skulle gissa 15grader och relativt mycket syre i luften lite andra förutsättningar än förra helgens bastukänsla på varvet. So far so good.

Starten gick och fjolårets segrare som jag tror tillika är orienterare sprang iväg likt en kalv på grönbete. Bra speed genom Skatåsterrängen och upp på den fruktade getryggen. Jag sprang tillsammans med min klubbkamrat Patrik Brants. Vi höll ihop till en bit efter vi kommit ner för getryggen sen kände jag att jag var tvungen att anpassa farten efter min förmåga och Brants tuffade på i ett bra tempo och var ganska snabbt utom synhåll, detta stressade mig inte det minsta utan jag skulle ta mig i mål på ett värdigt sätt det var mitt främsta mål med loppet. Tycker inte jag haft den formkänslan jag önskat senaste veckorna så något större hopp att vinna loppet hade jag i ärlighetens namn inte.

Loppet tuffade på och en bit innan Hindås tror jag det var så skulle man över ett riktigt dynghål/minitjärn jag tittade efter någon lämplig pinne att dansa lina på men insåg att det var bara att ta sig igenom skiten. Med min smidiga och graciösa kropp så tog jag första klivet och smack så sjunk man ner till strax över knät på höger ben. Över kom jag till slut och skrattade bara lite för mig själv över mitt värdelösa försök att "gå på vatten". Runt ca 26km så fick jag syn på en löpare framför mig, det var fjolårets segrare som hade fått problem och han såg sliten ut. Jag kollade om allt var okej och han gjorde tummen upp samtidigt som han sa att han bara hade en dålig dag helt enkelt. Vips så var man på andra plats och jag visste att det var dags för största riktiga kontrollen vid Hindås. Strax innan kontrollen i Hindås så fick jag min första krampkänning. "Det kan inte vara sant så här tidigt" var min tanke. Det var även en ny erfarenhet att krampen infann sig i muskeln på lårens insida. Jag tvingades gå några hundra meter och det var nog en och annan bilist som åkte förbi just här som trodde jag gjort en olycka i brallan.

Framme vid stationen i Hindås, där såg jag min klubbkamrat Brants som strax var på väg ut för vidare löpning. Jag bytte till en ny ryggsäck och fick i mig lite vätska mm innan jag drog iväg igen, det var ju knappt 50km kvar så mycket arbete återstod. Ca 6km därefter började jag känna mig rejält törstig, försökte  dricka ur vätskeryggan men något var fel på grejerna det kom f-n inget vatten, stannade snabbt och försökte få ordning på det men utan resultat. Klockan tickade och jag valde att strunta i det och springa vidare. Höll uppe tempot ganska bra och det var någon fotograf mitt ute i skogen som jag frågade hur långt efter ledaren jag var och hon svarade ca 3-5min. Törsten blev mer och mer besvärande men jag hade bara den vätskan som fanns i ryggsäcken. Till sist var jag så förbaskat törstig att jag stannade och tog ur hela vätskeblåsan och hällde den rakt över mig, skulle gissa att hälften kom i munnen och resten rann ner längs kroppen :) men gott var det :)

Färden gick vidare men problemet när man börjat bli så törstig är att trots att man får lite vatten i sig så återkommer känslan ganska omgående, det är i alla fall min erfarenhet. Efter en bit med varierad terräng, allt från öppnare sträckor till mitt inne i klorofyllen så var jag till sist framme vid nästa vätskestation. Här tog jag mig tid, jag drack och drack. Det åkte nog ner en liter cola och en halv liter vatten. Jag fick besked att jag var ca 7min efter ledaren. Mitt största fokus var nu egentligen inte hur långt från täten jag var utan att jag skulle hitta tillbaka till den goa känslan strax innan Hindås och en bit därefter. Jag drog iväg och försökte hålla tempo, lyckades ganska bra med detta men i varje uppförsbacke allra helst på skogsstigarna så krampade mina lår på ett minst sagt oskönt sätt.. Jag testade att springa baklänges i någon backe och det kändes något bättre men jag var ju inte direkt sugen på att löpa baklänges så många gånger innan jag skulle landa i Borås.

Runt 60km in i loppet så började få stora problem här rasade mina kilometertider vilket jag kan konstatera när jag kollar min gps klocka. Från att ha legat inte alltför långt över 5 sträcket per kilometer så gjorde man nu kilometertider på dryga 8min/km. Förklaringen var att vätskebristen gått från påtaglig till var överhängande. Lätt illamående, tappad matlust och lätt känsla av uppgivenhet är symptom jag känner igen från min sjukdomsvistelse i Oslo ifjol. Denna gången hade det inte blivit lika akut för att jag använder saltsticks men det var inte bra. Men om min kropp började visa svaghetstecken så var fortfarande min envisa skalle med i matchen. Jag skulle framåt och skulle i mål helst ville jag inte behöva bli omsprungen innan målet det var min starka målbild.

Sista två milen gick bedrövligt långsamt jag gick mer än jag sprang och det var inte bara i backarna jag inte sprang längre även ganska flacka sträckor med mycket små kuperingar tog jag mig igenom gåendes. Bränslet var slut i bilen, reservlampan börjat lysa och resten av loppet skulle bli en kamp mellan en trött, uttorkad kropp, en envis skalle och min löparklocka som visade att hur segt det än gick så knaprade jag kilometer för kilometer. När man är trött är man ofta klantig så även jag, sprang lite fel vid två tillfällen men enligt min gps så var det inte mer än ca 850m felspringning totalt vilket är ok. Min törst och brist på vätska gjorde att varje porlande bäck i skogen var som en godisfabrik. Stannade till ner med en näve och surplade i mig lite vätska samtidigt som jag kylde skallen. Kände mig stundtals lite som killen i den sevärda filmen "Into the wild" när jag tog vara på naturens resurser hade bara fattats att jag börjat tugga granskott också..

Sista chansen till vätska var 15km innan mål, jag tog god tid på mig här. Drack cola som om det var första gången, blev erbjuden korv med bröd och annat men avböjde då matlusten var absolut noll. Väl inne i Borås kommun skulle man upp till banans högsta punkt och det kändes ju jätteinspirerande i det läget(INTE..) Man blir primitiv när man är trött, tänkte för mig själv att "banläggaren måste vara saddist vi har ju för f-n sprungit ca 7mil redan." Men att bryta eller ge upp var inte aktuellt absolut inte om jag så skulle krypa in i mål. Upp till toppen tog jag mig även om det tog en hiskelig tid. Väl uppe på toppen var det en mycket brant nedförsluta och här var det bara att låta tyngdlagen göra jobbet. 88kg kött plus en väska gav sig av nedför backen likt den sista färden. Längst ner i Björbobacken så skulle man svänga höger in på en skogsstig. Den var ganska flack men som sagt bränslet var slut så jag promenerade direkt längs stigen och såg att det var ca 1km till mål. "Bara ingen kommer och tar min andra plats nu" tänkte jag samtidigt som jag gnagde av meter för meter längs stigen. Insåg också att det var för jäkla gött väder i Borås och att det doftade gött i skogen, kanske ett tecken på trötthet att man lägger märke till sånt nu men så var det. Jag ser en funktionär som ger mig applåder och i samma skede slänger jag en blick bakom ryggen. Är tvungen att gnugga ögonen för att inse att det jag ser är sant. Där kommer en löpare som ser ut som om han sprungit en halvtimme han närmar sig rysligt fort. Jag frågar snabbt funktionären hur långt det är kvar och hon svarar "ca 500meter". Jag får lätt panik och lyckas få fart på flodhästen så jag övergår i någon form av löpning igen. Jag möts av goa funktionärer som ger vänliga applåder och tar mig i mål någon minut för trean på 7tim 56min.
MISSION COMPLETED !

Min klubbkamrat Brants hade redan hunnit in i duschen och var helt outstanding ja han var helt enkelt brutalt bra om jag får säga det själv. Jag var nöjd att min skalle segrade över min kropp jag var även glad att ha kommit in som tvåa av ca 65 som slutförde loppet. Tiden vet jag inte mycket om så den är svår att värdera då jag aldrig sprungit sträckan eller liknande lopp tidigare. Ettan var som sagt helt överlägsen men jag tycker kanske att tiden rann iväg på tok för mycket sista två milen men det finns flera olika anledningar till det.

Saker som jag framöver nu skall toppa upp och förbättra betydligt är min syreupptagning den måste upp ett par snäpp till sm på 100km i augusti. Känslan var klasser bättre än för en vecka sen men toppformen hoppas jag dyker upp runt månadsskiftet juli/augusti. http://www.stockholmultra.se/start/

Stort tack till SOK Knallen för ett trevligt lopp, trevligt sett till den natursköna banan, serviceinriktade fuktionärer och en go stämning. Ordet trevligt var absolut inte flitigt förekommande i min hjärna sista två milen då var det illamående, törst och krampande lår som låg i fokus. Min envetna hjärna och fokus att ta mig till mål var det som räddade mig i lördagens BUM.

Nu blir det mycket varierad och bra träning närmsta månaderna, har en plan och tänker envist följa den. Kommer ta en tur till Stockholm och Stockholm Trail i slutet på juni men det är ett rent träningslopp inget annat. 4e augusti i Stockholm då skall det bli mycket utmanande att få mäta om man ens är i närheten av sverigeliten på 100km, jag skall i alla fall ge det ett helhjärtat försök.

Göteborgsvarvet blev en varm besvikelse..

Skulle nog säga att jag är en seriös och målinriktad motionär, starkaste drivkraften till min träning är känslan av välbefinnande och underhållande av kroppen som ju är själva "motorn" för att kunna leva det liv man vill. Jag drivs också väldigt mycket av att nå mina mål, tydliga och konkreta mål. Mycket siffror, många datum och prestationer jag vill uppnå i vissa bestämda tävlingar.

När man misslyckas att nå ett sånt där konkret mål så blir man givetvis besviken, ibland mer och ibland  mindre. Efter lördagens varv på 21,1km runt delar av Göteborg så var jag mindre besviken. Min sluttid på 1:26:51 var utifrån mina mål innan rent utav dålig. 8min från mitt uppsatta minimimål och 10min från mitt högsta mål jag trodde jag hade kapacitet för. Med andra ord inte i närheten av något av målen. När man sen ser lite runt omkring på hur loppet var, förutsättningar och så vidare så blir man lite snällare mot sig själv och sluttiden framstår mer och mer logisk även i min målinriktade hjärna. Tittar man på vilka löpare som i värmen lyckades göra ner mot 1:17 så blir man grymt ödmjuk och inser att lördagens förutsättningar måste varit grymt tuffa för många.

Ca 28grader och en gassande lampa på den blåa himlen, lite seg känsla i kroppen efter några dagars magsjuka och något virus i kroppen helgen innan och ett utgångstempo på gränsen till vad jag har kapacitet för. Tre faktum som tillsammans ju kan förklara en del av mitt misslyckande i lördags.

Redan innan 5km en bit innan Älvsborgsbron så kändes det som jag andades i ett sugrör, hade inget driv i vare sig ben, pumpen eller lungorna. Jag är ju dock rätt envis så försökte trots detta mata på och hålla okej tempo. Redan vid 7km funderade jag på att bryta på grund av den dåliga känslan, jag fortsatte dock på tills strax efter milpasseringen där jag tog min första promenad i loppet. Gick i rask takt flertalet minuter innan jag kände att andningen var bättre. Fick lite fart på benen igen men bara några kilometer längre fram var det dax för promenad igen. Så här höll det på hela vägen in i mål så jäkla illa var det och så dålig känsla hade jag. Min kropp svek mig eller så svek jag den när jag inte insåg fakta redan innan loppet och sänkte min ambition. Jag fick promenera upp en bit för Götaälvsbron, halva Avenyn, en bit på Vasagatan, en bit innan Slottskogen och hela den sista backen innan målgång. Inte för att jag var slö utan för att min kropp krävde det, den var inte i bättre skick i lördags.

Kan efteråt konstatera några positiva saker också. Jag fick ett riktigt bra och nyttigt träningspass och jag tog mig i mål trots den värdelösa känslan. Det sista att man fullföljer trots missat mål tror jag ändå är stärkande rent mentalt på sikt. Som det känns nu så är en start 2014 given kanske blir fullt med promenader även då men det hoppas jag verkligen inte.

Kommande lördag är det dax för nytt lopp BUM Borås Ultra Marahon, ca 80km terräng mellan Skatås Göteborg och Borås. Kanske inte smart att dra en halvmara en vecka innan denna typ av lopp men jag tror lördagens lopp var nyttigt för mig. Dålig koll på vad lördagens lopp bjuder på för terräng men det lär inte vara svårt att bli trött om man så säger...:) Oavsett hur det känns på lördag så blir det ett riktigt bra träningspass inför mitt stora mål i sommar, sm på 100km i Stockholm 4e augusti.

Göteborgsvarvet 2013 till historien och trots besvikelse tidmässigt så blev det ju en grym folkfest i ett fantastiskt väder(kanske inte löpmässigt).