Personligt rekord- men varför är man sällan helt nöjd?!

Som vanligt lite grimaser sista biten..

8 minuter 39 sekunder det är dom siffrorna som jag är gladast över så här några dagar efter minitrippen till Tyskland och Frankfurt Marathon. Siffrorna motsvarar den tid som jag förbättrade mitt tidigare personliga marathonrekord med, ett pers som var ett år gammalt. Fick 2:46:17 på mitt tredje marathon vilket är en tid jag är ganska nöjd med. Det absoluta målet var att ta mig under en snittfart på 4:00/km, detta lyckades jag med då min snittid blev 3:56/km. Att jag däremot inte lyckades ta mig under 2:45 gör mig lite besviken, jag inbillade mig och gör fortfarande att det bör finnas ytterliggare en till två minuter att ta ur kroppen men i söndags fixade jag det helt enkelt inte. Några bra eller dåliga bortförklaringar tänker jag inte presentera heller utan jag ser istället redan fram emot nästa marathon som jag hoppas blir till våren eller som senast ibörjan på sommaren nästa år. Då skall jag plocka ytterligare ett gäng minuter och jag tror mig vara beredd att göra vad som krävs för att fixa det.

Resan till Frankfurt började via Landvetter där jag tillsammans med flertalet andra i den löparklubben jag är aktiv i var på plats. Strax innan avfärd så fick jag och Martin Yttring reda på att vårt plan var överbokat och en anställd från Star Alliance försökte erbjuda oss ett alternativt plan mot en ekonomisk kompensation. Jag och Yttring kände att våra liv inte stod och föll med tre timmar så vi svalde erbjudandet och istället för flyg direkt till Frankfurt så blev det via Köpenhamn och ankomst ca tre timmar senare än tänkt. Drygt 2000 spänn och lite matpengar räckte för att vi skulle rea ut oss.. Det hela kändes dock helt okej hade ju varit värre om man varit en familj på resande fot då hade det krävts mer för att gå med på den dealen :) Väl i Frankfurt checkade vi in på Steinberger Metropolitan beläget ca 200m från järnvägsstationen vilket knappast kunde varit bättre. Bra klass på hotellet och dom flesta i klubben bodde på samma ställe.

Målgångshallen dagen innan loppet..

Lördagen tillbringades i ett riktigt skitväder, den stora marathonmässan besöktes och jag tycker det var skoj att gå runt och försöka insupa lite inspiration inför söndagens race. Hade inte fått den där riktiga taggningen vilket var oroande men den kom sakta med säkert smygande när vi intog mässhallen där söndagens målgång skulle vara. Lite musikshow, lite mat och en del att dricka bjöds det på. Resten av lördagen spenderades på hotellet och vi avslutade med ett besök på en riktigt bra italiensk restaurang. Söndagen kom och vädret var betydligt bättre, visserligen riktigt kallt ca 3-5grader men ändå blå himmel och sol. Efter intagen frukost blev det stora dilemmat hur man skulle klä sig, underställströja eller inte? Jag beslöt mig för att dränka armarna i liniment och köra med linne, hatar visserligen att frysa men att springa ett marathon med för mycket kläder på sig känns inte heller så lockande.. Den ultimata klädseln hade ju varit en svensk landslagsdress med texten "4-4 never give up" på..
 Samtliga löpare var synbart taggade och fast beslutna om att försöka nå sina egna uppsatta mål. Efter att ha lämnat av ombyte vid starten var det dags att starta upp kroppen och hålla uppe temperaturen innan det var dags för start. Jag kunde konstatera att det skulle bli en ganska kall väntan på start, linne i ca 4 grader var ingen njutning i det läget. Men klockan slog 10:00 och pang så sprang ca 15000 löpare iväg.

Frankfurt Marathon var mer än bara löpning över 42,2km det var en folkfest med en riktigt bra publik. Det var mitt tredje marathon och jag visste inte riktigt hur jag skulle springa rent taktiskt för att nå mitt mål. Jag litade blint på min Garminklocka första milen varpå jag ärligt talat trodde jag sprungit fortare än jag i själva verket gjorde då en gpsklocka aldrig visar exakt inne bland höga hus i städerna. Jag blev därför lite förvånad när jag passerade halvmaran på 1:22.28, jag trodde jag hade jobbat upp åtminstone någon minuts marginal för att kunna nå sub 2:45 men icke icke.. jag fick dock inse fakta och visste ändå att jag hade god chans att lösa 2:48 i alla fall. Kände mig stark efter halvmaran och jobbade på helt okej fram till ca 30km. I detta läget började jag givetvis mattas något samtidigt som fältet var väldigt utspritt och det blev nästan enbart "ensamlöpning" resten av loppet, det fanns någon rygg en bit fram som man hela tiden fick ha som mål att ta sig ikapp. Jag kände att jag tappade några sekunder per kilometer i fart men samtidigt så plockade jag placeringar vilket stärkte mitt positiva tänk. Runt 32km kom jag ikapp en lång löpare med en röd norgetröja på sig, jag tänkte för mig själv att "resten av loppet får bli en landskamp mellan han och mig". Allt för att försöka hitta lite extra motivation under den sista milen. En bit efter 35km kunde jag dock lämna norrmannen och i alla fall glädja mig åt att jag vann den kampen samtidigt insåg jag att 2:45 skulle bli väldigt svårt att lösa tiden rann ifrån mig och jag hade inte mycket till tempoväxling att bjuda på. Sista två kilometerna kunde jag pressa ut lite extra krafter och jag försökte sega mig förbi några löpare in mot den stora mässhallen där målgången väntade. Väl inne i mässhallen ropade speakern löparnas namn och det var en go känsla att få passera mållinjen med nytt pers. Andra halvmaran på loppet visade sig ha gått på 1.23:50 varpå jag tappade ca 1minut och 20 sekunder under loppets andra halva, just detta faktum gjorde mig lite besviken men samtidigt vore det elakt mot mig själv att inte vara ganska nöjd med min kämpainsats. Jag gav allt jag hade för dagen, jag tycker kanske att jag borde vågat gå lite hårdare första halvan men samtidigt så hade det kunnat kosta i slutet sånt vet man aldrig man kan bara spekulera. Det var dock tydligt att många löpare hade gett järnet då det låg en fransman och kalvade strax efter mållinjen, starkt att mentalt kunna pressa sig så.

Nu lägger vi Frankfurt Marathon 2012 till handlingarna, en rolig resa och ett nytt pers som känns som en helt okej nivå att jobba vidare ifrån. 3:01:, 2:54:56 och 2:46:17 har det blivit på mina tre riktiga marathon från juni 2011, även om jag inte nådde 2:45 så går utvecklingen åt rätt håll. Vill även tacka samt gratulera dom andra klubbkamraterna för trevligt sällskap och många fina insatser under söndagens lopp. Att Gunnar Olsson 66år sprang i mål på 3:48:33 är något som imponerar det grövsta på mig, vilket segt virke det är i den mannen hatten av Gunnar !

Nu blir det till att återhämta sig genom "smart" träning och sen blir det till att börja samla mental kraft inför 1e december. Då är det dags för den största fysiska/mentala utmaningen hittills. Spring så många kilometer som möjligt på 24 timmar är dom "enkla" förutsättningarna. Jo tack sex timmar tycker jag var jobbigt men 24??!! i och för sig i ett betydligt lägre snittempo men ändå, hur skall man motivera sig, hur skall kroppen hålla och hur skall man sätta upp sina mål. Lite galet är det men samtidigt riktigt motiverande att testa sina gränser. Jag återkommer längre fram med lite tankar kring det kommande experimentet i  Norge. Nu skall jag bege mig ut för att träna lite gott och blandat innan nattjobb tar vid. Kroppen börjar kännas riktigt skaplig efter dagens massage som var mer än välbehövlig.

Nach Frankfurt !

Dax för Frankfurt Marathon på söndag ett race jag sett fram emot en tid. Har bara sprungit två marathon tidigare i mitt liv och jag hoppas kunna putsa mitt personbästa från mitt förra lopp för ca ett år sedan. Man brukar ju kunna känna ungefär vart man står rent formmässigt inför ett lopp men jag har väldigt dåligt koll på min form inför starten i Frankfurt. Haft en del skadeproblem efter Lidingöloppet men trots allt kunnat få till några riktigt skapliga pass och det lär ge sig om man backat eller kanske i bästa fall tagit ett steg framåt i form. Körde bland flertalet andra pass ett spinningpass med min mor och syster i min gamla hemstad Alingsås förra veckan, det får betecknas som en skräll att jag skulle sitta på ett träningspass tillsammans med morsan. Körde så kallad activio där man kan se sin puls under passets gång, visste vad morsan och syrran hade för nummer och när morsans pil var uppe på det röda(hög puls) så kunde jag inte låta bli att snegla över styret. Fighting facet på morsan fick mig att le och tycka det var en rätt rolig erfarenhet att träna med delar av familjen.

Hade gett upp hoppet om Frankfurt för några veckor sedan men nu verkar skadorna hålla sig borta, so far so good.. Idag torsdag har jag uträttat diverse ärenden på stan och på vägen hem fick jag ett nostalgiryck och hyrde med tre riktigt bra klassiker hem. Alla laddar vi på olika sätt men att få spendera några timmar framför någon av dessa klassiker är en bra uppladdning för mig :)

Just marathon är en distans jag gillar, det är en go mix av fysisk och mental utmattning och känslan mellan välbehag och obehag kan pendla flera gånger under den 42,2 kilometer långa resan. Ett vanligt tips man får av erfarna löpare är att ett marathon "börjar efter 30km", ligger mycket i detta då det är lätt att få en riktigt plågsam sista mil om man tvingas dra reserven alltför tidigt. Samtidigt så är det ju svårt att springa ikapp tid varför man inte kan fega och vara alltför rädd att få bekanta sig med den omtalade "väggen". En så bra balans som möjligt mellan självinsikt, vilja och fysisk förmåga är väl att rekommendera gissar jag.

Målet på söndag blir i första läget det gamla vanliga, "att ta ut mitt max för dagen". Vad det innebär i tid är svårt att säga men jag skulle vilja under sub 2:45 och ett absolut minimum sub 2:48. Om bara min ibland lite klena fot håller hela loppet så tror jag att jag kan vara redo för en tid på runt 2:45, i teorin har jag gjort bättre tider än så men det var ju just det där med skillnaden på praktik och teori. Man får inget gratis utan det är ett jobb som skall göras. Låter kanske som det är ett måste och något väldigt pressande, nej egentligen inte det är ju trots allt bara ett marathon som mest är förknippat med utmaning och glädje. Sen har man ju krav på sig själv och målsättningar man vill nå, där är jag min egen domare och når jag inte 2:48 på söndag så blir det kvarsittning och 1000 nya tyska glosor som måste pluggas in. Når jag 2:45 blir det tummen upp och eine grosse bier, skulle jag kunna kapa ytterligare någon minut så skulle jag vara riktigt stolt över min utveckling det senaste året. Hur som helst kommer jag gå ut i ett för mig bra tempo sen får det hålla eller bli en läxa ofta kallad för "väggen", man måste chansa lite för att nå sina mål.

Avfärd från Landvetter imorgon fredag med flertalet klubbkamrater däribland den starke Martin Yttring(segrare i Öloppet 2012), skall bli en rolig minitripp och en intressant utmaning att springa mitt första lopp utanför svedalas gränser.Trots att jag har 25% schweiziskt blod i mig så kan jag inte påstå att min tyska är av den högre skolan, kanske borde haft med min gode farmor som coach. Får försöka locka fram min gamla skoltyska om nöden kräver, "Herr ober, eis bitte"...osv

Frankfurt söndag 28/10, då är det GAME ON !

Alternativ träning för att inte gå sönder helt..

En del löpare har turen/ skickligheten att mer eller mindre helt slippa skador, bara att gratulera dessa människor. Personligen har jag egentligen inga jätteproblem med skador men dom kommer med jämna mellanrum, gärna ofta när man tycker det är minst lägligt.. Anledning i mitt fall är en kombination av lite obalans mellan vila och träning samt att min "svagaste länk" rent fysiskt tyvärr är lite för svag. En allvarlig fotledsfraktur i en fotbollsmatch 2007 har tyvärr satt sina spår. Vill dock ge kred till ortoped J.Sampson som fick till ett bra snickeriarbete trots allt.

Rörligheten i leden är försämrad, blodcirkulationen likaså, detta i sig innebär en onormal belastning på foten. När man dessutom ligger på 87-88kg i vikt och har fått ordentlig smak för långlöpning så blir ju givetvis resultatet att foten får slita och att den då inte får vara för svag. AXA Fjällmarathon, 6 timmars i Karlstad och Lidingöloppet under en ganska begränsad tid blev lite för bra. Ja ja skador kommer och skador går det är ju tyvärr en del av idrotten. En fotsena som fick mig att missa Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon och tvingade mig att knappt springa en meter på sju veckor har spökat lite efter Lidingöloppet. Kände redan på startlinjen inför Lidingöloppet att mina ben var lite slitna efter några rejält tuffa veckor men är man envis(korkad) så är man. Att dessutom dra på sig ett par splirrans nya skor utan innesulor i var väl inget beslut som får mig att aspirera som Nasaforskare..

Men denna gången är senan inte alls så dålig som i april, Vill dock vila med vanlig löpning tills måndag då jag kommer göra ett ordentligt test. Frankfurt Marathon som jag sett fram emot ett tag är ju om dryga två veckor och skall det vara värt att ställa upp där så vill jag veta att jag kan göra mig själv rättvisa och inte riskera årets största fysiska och mentala experiment- 24 timmars i Bislett Norge 1e december.

När ens träningsplan ryker på grund av skada så finns det två alternativ, tycka synd om sig själv och fullständigt gå ner sig eller vara fantasifull och hitta andra möjligheter att få ut likvärdig träningseffekt. Båda alternativen är fullt förståeliga men jag valde det sista. Istället för att nöta löparskor i det natursköna Skatås med omnejd så blir det nu mestadels till att svettas på gymmet. Har 300 meter till Sportlife Örgryte så det har blivit det naturliga tillhållet när det har vankats träning. Gillar det ganska lilla men fullt dugliga gymmet, har testat många olika gym genom åren och dom flesta har sina bra och dåliga sidor. Det överlägset bästa gymmet jag var trogen medlem på under många år är utan konkurrens Alingsås Hälsostudio. Personligt, fräscht och med mycket kunnig personal, rekommenderas om ni har vägarna förbi min gamla hemby.

Inte mer att orda om som sagt ganska lite löpning sen Lidingöloppet, fick dock till ett testpass i söndags då det blev 60 min i 3:46 tempo, kände inget under löpningen men en tendens till försämring dagen efter varför jag beslöt mig för att låta löpardojorna vila en vecka till. Får hoppas det blir tillräckligt annars är det bara att fortsätta med alternativ träning. Styrketräning är något jag verkligen prioriterat lågt senaste året, ett medvetet val för att lägga mer fokus på att förbättra flåset. Men jag har åter fått ett sug efter att köra lite mer styrka igen, så framöver blir det mer blandad träning är tanken. Blir dock ingen styrketräning där man ligger och skriker för att göra tre reps på maxvikt, nej all respekt för den träningen men det har jag aldrig brunnit för.

Senaste veckan blev det mycket tid på crosstrainern, trappmaskinen och rodden, dom två sistnämnda bra pulshöjare som absolut kan ge hjärtat och övriga kroppen bra alternativ träning till löpning enligt mitt tycke. Insåg i lördags då jag körde styrka med en klassinstruktör att det är dags att jobba med bålstyrkan lite igen. Lördagen gav kanske inte så mycket träning men den gav trevlig avkoppling samt roligt snack om framtida mål och träning mm, skoj att snacka med likasinnade :)

Så nu gäller det att lägga mindre tid på att skriva dessa rader och istället ägna sig åt en av mina livspassioner, fysisk rörelse. Hård träning och "hård vila" i en bra kombination = livskvalite för mig.
TGIF, Thanks god its friday även om det inte alltid innebär ledighet för alla..

Lidingöloppet 2012- Lite plus och lite minus..

En del plus en del minus- det blir min sammanfattning av min insats i Lidingöloppet 2012. Förbättrade min tid från ifjol med 4minuter och 20sekunder, det var ju givetvis ett plus. Minus var att jag inte nådde dom 2:02 som jag satt upp som mål innan loppet, det är ett minus men jag var inte jätteförvånad om jag skall vara ärlig. Jag kan inte skylla på något mer än att jag helt enkelt inte var bättre för dagen i lördags, jag gav det jag hade och vare sig väder, vind eller något annat hade kunnat förbättrat min tid. Sen har jag dock egna förklaringar varför jag saknade den där riktigt goa känslan under dom 30 kilometerna på Lidingö. Men dom behåller jag för mig själv för om inte men hade funnits så hade man alltid gjort kanoninsatser :) På det hela är jag nöjd med lördagens race, jag föll inte igenom även om jag fick slita nästan hela loppet. Mest positivt var att känslan blev bättre ju längre in i  loppet jag kom.

Kort om racet:
Buss upp med andra löpare från klubben. segt att åka buss till Stockholm men trots det socialt och bra tugg på bussen. Väl uppe vid Bosön checkade jag tillsammans med den nya klubbmedlemmen Patrik in i ett ca 8km stort rum med två sängar och minimalt med plats. Men då syftet med helgen var att springa så tog jag det lite spartanska boendet med ro, vem bryr sig det funkade gott och väl. Efter att ha vaknat på lördagen så insåg jag att jag och riktigt mjuka sängar inte är någon bra kombination, men det var bara att lirka upp den stela ryggen och se glad ut. Frukost tillsammans med många andra löpare och senare promenad ner mot starten. Först när vi kom till startområdet fick jag lite tävlingskänsla och musiken i högtalarna fick mig att börja känna mig sugen att ta ut mig ordentligt under loppet. Hejade på flertalet löpare jag kände innan start och alla såg lika taggade ut. Pang så gick starten och det var bokstavligen rusning ut från start. Dom flesta ville ha en okej position i början och det var ganska trångt när gräsfältet smalnade av och övergick i en väg. Jag fick en okej start och hade som mål att hålla mig en liten bit under 4:00/km första milen. Kände redan efter ca 7km att detta inte var min bästa dag men samtidigt så var jag fast bestämd om att ge det en chans och kämpa på, passerade dryga 5km som 221e man.

Kämpade mig vidare och även om jag inte hade den bästa känslan och insåg att min tid kanske inte skulle bli vad jag önskade så försökte jag motivera mig med att försöka plocka placeringar under resten av loppet, jag ville förbi nästa rygg och nästa och nästa. Detta hjälpte mig att ta i även när det var varning för pingislunga och inte ge upp och slå av helt på takten. Hade en tung färd mellan 12km-21km, hade planerat att ha bättre fart här men dagsformen var helt enkelt inte bättre. Väl runt ca 20km så kom Grönstabacken, en brant rackare med mycket folk som hejade på vid sidan.Det var ingen känguru som studsade upp längs backen utan jag gissar att min löpstil i backen inte var helt "idealisk".. Men sprang gjorde jag och några funderingar till att övergå i promenad hade jag inte, har jag anmält mig till en utmaning så får jag göra mitt bästa oavsett dagsform var min tanke.

Väl en bit efter krönet på Grönstabacken så började jag få en mycket bättre känsla såväl fysiskt som mentalt. Kroppen återhämtade sig ganska bra och jag kände att resten av loppet var min styrka. Tappade som dom allra flesta andra löpare snittfart sista milen på grund av flertalet tuffa backar men jag lyckades ta mig förbi en del andra kämpar i spåret. Detta stärkte mig och dom sista nio kilometerna under årets Lidingölopp var positiva även om givetvis andningen var uppe i halsgropen emellanåt. Abborbacken var inte värre än Grönstabacken som jag personligen tycker är den tuffaste under loppet. Väl strax innan det stora upploppet med mycket publik vid sidan så kom det upp en löpare snett bakom mig. Jag förstod att han hade planer på att plocka mig på upploppet och tog givetvis innekurva då jag var först in på upploppet. "UR VÄGEN" skrek han i början på upploppet och min sponatan tanke var att "det var en kaxig snubbe som tror han äger upploppssträckan".. Tävlingsinstinkten slog in och jag gav gav plats åt honom samtidigt som jag vägrade låta en sån kaxig gubbe plocka mig sista biten. Pressade ut det sista och kom in före, hehe rätt roligt när man tänker på det så här i efterhand. Sluttid 2:03:18 och plats 142 i herrklassen, det går åt rätt håll och så här några dagar efter loppet så känns en anmälan och nysatsning mot sub 2 timmar given till nästa år. Det borde absolut kunna gå vägen med rätt förberedelser, men vi får se man kan bli skadad eller få för sig att springa något annat lopp det ger sig.

Nu blir det fortsatt fokus och träning mot Frankfurt Marathon i slutet av oktober. Hoppas kunna få en bra formtopp till det loppet och att jag där kan göra ett rejält pers på marathondistansen, den som lever får se. Har idag bokat tid för  fystester hos Aktivitus, har hört mycket gott om dom och tror det kan vara en bra grej för att få lite bättre struktur på min träning. Kan ha sina fördelar att vara sin egna tränare men för egen del behöver jag lite infallsvinklar från andra människor som sitter inne med kunskap. Vill jag nå mina mål under 2013 är det bra med lite nytänk vad det gäller vissa saker.

Regnet vräker ner utanför rutan, hösten har slagit till på fullaste allvar. Gillar normalt sett att springa i busväder då det stärker en mentalt men det känns idag ganska gott att kvällens pass innan jobbet kommer ske på gymmet och löpbandet..