måndag 17 augusti 2015


IRON MAN KALMAR 2015- min upplevelse !

BAKGRUND

Inte skrivit ihjäl mig i denna blogg det senaste året, tanken är att inom kort göra den till det bättre och skriva lite tätare än en gång per år.. :)

Hur som helst så testade jag på en ny grej i lördags, Iron Man Kalmar vilket för den som inte är insatt innebär 3,8km simning, 18mil cykling och 42,2km löpning. Allt i ett nafs eller ja vill man pausa så får man ju självklart det men efter sexton timmar får man inte längre titulera sig en "Iron Man".

Var en kompis i den löparklubb jag är lite verksam i som under fjolåret drog ihop en grupp på Facebook och väckte idèn om att göra en Iron Man i  Kalmar 2015.Jag var rätt okunnig på vad det innebar men efter lite studerande och tittande på en del filmklipp från tävlingen så kände jag att det vattnades lite i munnen. "Det där verkar vara något att bita i" minns jag att jag tänkte. Några dagar och knapptryck efteråt så vips var jag anmäld till Iron Man 2015. Alla går vi igång på olika saker.

Då jag lätt kan bli lite radiostyrd när jag får smak för en utmaning i livet så började jag redan någon vecka efter anmälan smida lite planer på hur jag skulle lägga upp träningen. Hela 2014 hade jag lagt löparskorna på hyllan och istället flyttat in på gymmet, försökt flexa med biceps och hittade lite nya dimensioner och mål med min träning. Blev mätt på löpning i slutet på 2013, upplevde att det kostade mer än vad det smakade. Då jag är en människa som går mycket på spontanitet och motivation så kan målen växla från år till år och just 2014 blev rent träningsmässigt lite utav "gymmets år" och jag slet inte mycket gummi på löparskorna utan tickade istället upp till en bit över 90kg efter att mer blivit vän med hantlar, armhävningar och annat.

Tillbaka till Iron Man nu då..
Jag tog upp konditionsträningen igen på allvar runt nyår kan man säga. Körde en del cykelpass på Sats och började slita löparskor igen. Hade tappat ganska mycket uthållighet men någon grund fanns det kvar.

Simningen var det jag såg som mest ångestfyllt när jag blickade mot Kalmar 2015. Att crawla knappa fyra kilometer kändes lite osannolikt sett utifrån hur risig jag var på att crawla. Jag hade tidigare gått en crawlkurs för Triathlon Väst, jättebra kurs men jag insåg ganska snabbt att jag inte kunde crawla. Jag kunde bada inget annat, typ göra bomben från femman eller liknande.

Gick därför en intensivhelg med simcoachen i vintras och vet att jag tänkte nu jäklar ska det bli ordning på detta. Jag är inte överdrivet ödmjuk om jag skriver att jag var helt värdelös under denna helg. Koordination och finmotorik vad fan är det? jag är gammal fotbollsspelare som gillar att tacklas och jaga en boll tillsammans med andra likasinnade. "Hög armbåge" "rotera höfterna" osv... fick massa goda och välmotiverade råd under denna helg. Även om jag inte direkt kände mig som en fisk när jag lämnade Angereds Arena efter den simhelgen så hade jag fått till mig en del goda råd som jag kunde ta med mig hem som hemläxa för att försöka utvecklas vidare från badare till simmare.

Första kvartalet januari till mars var bra träningsmånader för mig inget snack om saken. Tränade inte så extremt mycket rent tidsmässigt men det var kvalité på många utav passen vilket gav mig mycket, mindre mellanmjölk och mer riktiga bananer så att säga. Fick ett fint kvitto på Munkastigen Trailrun i april, 3:06 över 44km delvis kuperad stiglöpning var ett bevis på att traktorn börjat få fart vilket kändes skönt.



Tyvärr lyckades jag inte hålla i disciplinen med träningen från mitten av april till mitten av juli då det helt enkelt kom annat som jag prioriterade före. Absolut inget jag ångrar! snarare tvärtom men ur ett rent träningsmässigt perspektiv så var dessa viktiga veckor mer fyllda av god mat, underbart umgänge och desto mindre med träning. Trivdes väldigt bra i stunden men Iron Man anmälan låg där bak och utsöndrade lite ångest mellan varven. "Jonas det är dags att sätta fart på kroppen nu tiden går fort och det är ingen söndagspromenad du anmält dig till" osv.

Köpte en ny cykel förra hösten, en Planet X som snabbt fick namnet "Black Beauty". Luftade denna tempocykel för första gången i juni i år. Helt sjukt när jag tänker på det nu, så storslagna planer som jag hade att cykla hela vintern här skulle köras såväl långpass som intervaller på min nyinköpta Tacx cykeltrainer. Glöm det, trainern ligger ouppackad kvar i sin kartong hemma i förrådet, där ger den inte mycket benstyrka direkt men men det är ju tanken som räknas.. Mitt längsta genomförda cykellopp innan Kalmar bestod av "Kexrundan" 10,5mil i Kungälv 2012 om jag inte minns fel. Inte mycket att hänga i granen så att säga.

RACE REPORT- så upplevde jag loppet.

Tjoff så var det 15e augusti och raceday i Kalmar. En fantastisk inramning och vädret var kalasbra. Stod där intill startområdet för simningen tillsammans med Jonson, Hellkvist och Röstlund. Vi alla skulle göra detta för första gången och det var en blandning mellan, ångest, glädje och förväntan i de flestas blickar. Även kompisen Martin "maskinen" Yttring stod i närheten av starten men då han är en sportbåt i vattnet jämfört med oss andra så hade han positionerat sig längre fram i de olika seedningsköerna för simningen.


Filmat av min lillasyster

                                                                Filmat av min lillasyster

Pang! klockan var 07:00 och starten gick, tog någon eller några minuter innan det var dags för 1:10 gänget att få kliva i vattnet. Väl i vattnet var det bara att börja låta armarna jobba på. Hade bestämt innan att jag skulle ta det piano i början av loppet för att inte smaka mjölksyra redan efter några hundra meter. Följde min plan och det kändes okej, dock möttes jag och alla andra ganska snart av ganska rejäla vågor som kom i riktning rakt emot oss. Den lilla teknik jag på ren envishet lyckats få till under sommaren fick problem. Kom liksom många andra helt i otakt och det blev mest en kamp och inte något riktigt crawlande för min del. "En kule natt natt natt min båt jag styrde..." hade passat bra för att beskriva första biten på min simning. Tror säkerhetsbåtarna plockade upp ca fyrtio startande ur vattnet och som tvingades bryta, förutsättningarna var helt klart ingen straffspark även för de allra bästa.

När väl första stora bojen nåddes så var det dags att byta riktning, underbart skönt var det. Hittade plötsligt ett helt annat flyt och simmade förbi ganska många. när väl nästa riktningsförändring kom 
så var jag inte helt bekväm igen utan då var det på med kämpaglöden och slita sig vidare i det dieselsmakande vattnet. Till sist visade det sig att simningen nått sitt slut, dags att stiga upp och växla  från sim till cykel. 


Jag hade lyckats gjort någon hemmagjord knut på påsen med cykelprylarna så jag fick försöka knixa upp den där innan jag kunde dra på mig hjälm, strumpor, cykelskor osv. Fångade tag i min Black Beauty och gav mig iväg i riktning mot Ölandsbron. Hade hört att man skulle hålla igen här och gjorde så, dessutom var det riktigt trångt med cyklister så det var lite att välja mellan att ligga kvar och köra mellanmjölk i innerfilen eller våga trycka på i ytterfilen och i så fall köra om en lång orm med cyklister. Jag sansade mig och valde att ta det ganska cool här.

Black Beauty


Väl över på Öland så växlande vindarna från ibland lite motvind, sidvind och härlig medvind. Trots noll erfarenhet hade jag en liten tanke om att successivt komma in i det och att ha total kontroll första sex milen. Det funkade bra tyckte jag, mest jobbigt var att jag var så sjukt nojig över reglerna. Minst 10 meter bakom närmsta cyklist gällde annars var det en omkörning på max 20 sekunder som gällde. Övertolkade nog de där reglerna lite och kändes som om jag var värsta paragrafslaven och fick cykla ganska hackigt i början. Så fort det kom en tävlingsdomare på motorcykel längs vägen så nojade jag mig över att jag kanske bara låg 9,5 meter ifrån närmsta cyklist och gjorde en blixtomkörning. Kanske ska tacka dessa domare för att tempot stegvis ökade..?

Ungefär halvvägs in i loppet så började jag tro på detta, ryggen gjorde inte ont trots tempoställning och jag blev mer och mer bäste kompis med min svarta pärla som svarade bra när jag vred runt pedalerna. "Skoj detta är ju inte så jäkligt som jag trodde" vet jag att jag tänkte och faktum är att just cykeldelen nog får beskrivas som en enda lång njutning. Visst kände jag av de 18 milen men det som var mitt största problem var nog mer värmen i så fall, den började ta ut sin rätt. Undantaget från njutning var mina nya triathlonbyxor, en inte helt optimal söm i ljumsken gav en känsla av att någon höll på att bokstavligen snitta upp min pung :) mitt under pågående lopp. Hur f-an kan man sy en sån söm där tänkte jag och tänkte att jag får lösa det efter loppet.

Jag svettas sjukt mycket vid fysisk aktivitet i värme, till och med så mycket att det flertalet gånger tidigare varit mitt största problem i långa lopp. Kroppen dräneras totalt på vätska och jag kan inte bemästra det trots saltintag, elektrolyter osv. Till sist i mål på cyklingen och konstaterade att jag gjort en för mig mycket överraskande bra cykling, hade något slags diffust mål att sätta 30km/h i snitt men istället blev det knappa 34km/h. Stärktes mentalt över att se att det inte var alltför många som hunnit lämnat sina cyklar och sticka ut på löpningen.

Dax för löpning då, grenen jag har mest erfarenhet utav. Hade innan Kalmar kört ett enda så kallat brickpass det vill säga pass där man växlar från cykling till löpning och visste inte alls hur detta skulle upplevas. Kändes lite som om mina lår satt kvar på cykeln men efter någon kilometer så var de med i matchen. Dock gjorde jag här amatörmisstaget som många tydligen gör, springer för fort i början. Upplevde det som att jag snittade ca 5:00/km men när jag tittade på klockan så visade den istället runt 4:00/km. Något stämmer inte tänkte jag och startade om min klocka men visst jag sprang klart och tydligt i ca 4:00/km.



Trots en trött hjärna så insåg jag här att detta går inte utan du får slå av på takten Jonas annars kommer du bada i mjölksyra snart. Tog väl runt 6km om jag inte minns fel så kändes det som jag höll på att koka, började drömma om isbad och kylklampar men det enda jag möttes av var en stekande sol och en fantastisk publik som ropade mitt namn. Värmen, bristen på vätskan och mitt hybrisliknande tempo i början fick mig att känna att jag behövde en paus. Jag slog av på takten och gick, kände att nu gäller det att hämta hem kraft annars kanske jag inte ens når mål. Gick och gick och tömde halva vätskebordet på stationen jag passerade. Efter en tids promenad kändes det som om kokpunkten inte var lika nära och jag började lufsa igen. Fick ganska bra fart under en sträcka och det blev även lättare då jag sprang genom de centralare delarna av banan där publiken var grym. Dom peppade och var verkligen av yttersta världsklass! Bland annat stod paret Wissmar och pushade på oss på ett mycket vänligt sätt, stort tack för d!



Dock är det ju svårt att genom peppning få en kokande bil att vara körbar igen och det var snart dags för mig att inta en slags halvtaskig powerwalking igen. Började må illa och tvivlade här starkt på om jag skulle lösa detta. Med hjälp av ett par kylande duschar och hejarop så kom jag dock på bättre tankar och började lufsa med korta steg, det gick inte alls så fort jag hoppats men det gick framåt och målet kom närmare.

Väl in på sista varvet och ca 14km kvar kände jag att jag skulle greja det, var medveten och lite besviken över att jag inte kunnat hålla ihop det helt bra loppet igenom men endast en svimning eller liknande skulle nu hindra mig från att gå i mål. Mötte min vän Jonas Hellkvist som var på väg på sitt sista löpvarv, ropade på honom och vi hejade på varandra. Han såg så jäkla glad ut, "tänk om man kunde ha den känslan" tänkte jag lite avundsjukt samtidigt som det var skoj att se han så pigg.



Två ynka kilometer kvar på dagens arbetspass, sprang rakt in i centrum där stämningen kokade, magiskt var ordet. Kunde trots soppatorsk njuta rejält och när jag väl kom in på målrakan som var omgärdad av två fullproppade läktare så kunde jag inte låta bli att plocka fram en liten målgest från de få gånger man gjorde mål när man spelade fotboll. Ett klassiskt flygplan över hela upploppet och väl vid mållinjen så knöt jag mina nävar av glädje. Resultatnörd som jag ofta är så såg jag att jag tagit mig under 10h30min vilket var ett litet drömmål jag trots noll referenser hade innan.

10 timmar 26 minuter och 22 sekunder blev mitt exakta resultat i mitt första Iron Man. Såg en gnutta skugga i målfållan och kastade mig ner på backen för att vila, det var löjligt skönt kan jag meddela. Den mattbelagda gatstenen kändes som en Hästensäng i det läget.
Massa andra glada och utmattade idrottsmän- och kvinnor samlades i området bakom mål och stämningen var underbar, ett tio minuters isbad och lite kall läsk var helt grymt gott.

BETYG

Hade två "prova på tävlingar" i triathlon på distansen 700m sim, 2mil cykel och 5km löp på meritlistan innan jag åkte ner till Kalmar, med andra ord det var lätt att vara ödmjuk. Måste därför vara nöjd över min totaltid även om jag tyvärr sällan är riktigt nöjd och ibland rätt hård mot mig själv.

Lite besviken att jag inte lyckades hålla ihop det under löpningen men ändå glad att jag tog mig runt ett avslutande marathon trots en dålig känsla under 80% utav loppet.Jag hade totalt sett inte mer att ge helt enkelt jag gav allt utifrån de förutsättningar jag hade. Gjorde några nybörjarmisstag men det hör väl till.

Simningen var okej så lite som jag simmat fram tills sommaren så kan jag inte vara besviken med den simningen jag fick till i det vattnet.

Cyklingen var det roligaste. Kände mig riktigt stark rakt igenom och fick nästan glädjefnatt på stålhästen när man var uppe i topphastigheter en bra bit över 50km/h i medvinden på Öland. "Håll i hatten här kommer jag" tänkte jag i ren glädje när det flöt på som bäst. Black Beauty levererade och benen visade positiv attityd.

Löpningen var som tidigare sagts en besvikelse hade hoppats på att kunna göra en mara på i alla fall 3:30 helst 3:20 men efter stabil energibrist och ett utgångstempo där man nu i efterhand kan tro man överdoserat lyckopiller så är jag ändå glad att en envis vilja besegrade en tröttkörd kropp. Mrathontid på 3:46 var lite högt men nu vet jag vad jag ska träna och har testat på det vilket troligen kan hjälpa till nästa försök.

Ska nu läka kroppen och framförallt psyket några dagar till men som det känns nu blir det något Iron Man även nästa år, Detta var extremt roligt och inspirerande. Om det blir Kalmar nästa år kommer jag vara alltmer resultatfixerad. Vad mitt eventuella tidsmål blir då återstår att se men just nu kokar jag redan av motivation, det finns mycket att hämta om bara allt runt omkring fungerar på ett bra sätt.

För er som vill uppleva en extremt rolig utmaning så vill jag å det varmaste rekommendera Iron Man i Kalmar, ni kommer inte att ångra er. I alla fall inte efter ni passerat mållinjen.

GÅSHUD.SE vilken känsla !







måndag 18 augusti 2014

Ett års relax är över..


Över ett år sedan jag skrev ett ord i denna "blogg". Ledsnade på att skriva i slutet på förra sommaren,det var mer ett resultat av att jag dessutom ledsnade lite på löpningen av olika anledningar. Det där drivet saknades och det var ingen glädje under passen. Jag slutade inte träna utan flyttade in i styrkelokalen och hittade lite ny inspiration med bland annat olika pass i form av Grit och Crosstraining på framförallt Sats. Korta högintensiva pass där svetten rann som aldrig förr. Fick slita riktigt ont första veckorna och vet att jag tänkte för mig själv något i stil med "vad har hänt med min kropp, jag brukar ju ha kondition.."   "Ny sport" och varje sport kräver sin träning inget snack om saken.. Kom in i det bra efter ett tag och slapp känna känslan att jag gick in i väggen alltför många gånger under passen. Dessa pass tänker jag inte sluta med utan i rätt mängd tycker jag det är riktigt bra träning.

Styrketräning lika med styrka, styrka lika med muskler, muskler lika med vikt. Lika logiskt som att björnen bajsar i skogen. Jag har slängt på mig några kilo sen jag dragit ner på löpningen och ökat styrketräningen. Ett faktum jag utan tvekan känt senaste tiden när jag dragit upp löpningen igen. Vissa pass har jag känt mig som en flodhäst men då trots allt varit såpass klar i skallen att jag snabbt insett att "nej flodhästar är farligt snabba och det är inte jag.." :)

Jag har nu fått tillbaka motivationen och börjat spåna på en del mål jag skulle vilja uppnå till nästa år. För mig är mål viktigt utan konkreta mål med min träning kan jag lika gärna gör något helt annat. Sen behöver inte målen vara så överdrivet höga eller speciella, men det måste finnas ett syfte med det jag gör. Oavsett som när det gäller just träning är att må bra, känna sig i form eller dessutom även nå specifika mål bestående av siffror.

Tror många mer lite drivna motionärer inklusive mig själv som är av det mer målmedvetna hållet ibland kan bli blinda i sin träning. Man kör lite efter mottot desto hårdare desto bättre. Hård träning är ju ett måste för ett bra resultat men likväl som att träna hårt tänker jag bli bättre på att även "vila hårt". Mer kvalité på träning och vila får bli mottot i höst och vinter.

Återkommer här med mål jag vill fixa 2015 och hur jag tänkt jag skall lyckas genomföra detta.


måndag 12 augusti 2013

Mitt första 100km lopp- Nöjd med placeringen missnöjd med tiden..

Foto: Johan Stegfors
Drygt en vecka sedan jag genomförde mitt första lopp över distansen 100km. Stockholm Ultra hette tävlingen och det var ett proffsigt arrangemang från början till slut. På en otroligt naturfin bana på knappa 8km så sprang jag och 158 andra herrar och 31 damer tolv varv plus ytterligare ett antal kilometer i början på loppet. Det fanns även en distans på 50km så totalt deltog 491 löpare i tävlingen. Tävlingen hade också status som sm på 100km men det var även flertalet utländska löpare med i loppet, däribland den flygande britten Steven Way som vann i överlägsen stil. Glöm det där med att engelsmän bara är lata, dricker öl och kollar på fotboll, vilken löpare och kapacitet han verkar ha denne britt!

Målinriktad som jag är som människa så var mitt primära mål att ta ut allt ur min kropp, det jag hade för dagen skulle jag offra under tävlingen, detta var min bestämda tanke. Någon exakt placering hade jag inte i min skalle däremot hade jag dagen innan loppet satt en tid på 7timmar och 30 minuter som jag ville klara. På morgonen samma dag som loppet ställde jag om siktet, det var bäddat för ytterligare en dag i böljande sommarvärme och jag la ner mina tankar kring tidsmål och inriktade mig istället på att genomföra loppet på känsla och ta mig i mål på ett värdigt sätt.

LOPPET FRÅN START TILL MÅL
Starten gick 08:30 och det var redan ganska varmt i luften men just vid start täcktes solen av moln, det dröjde dock inte länge förrän solen hade segrat och lyste med full kraft över löpare och publik. Första två milen var en ren njutning jag tittade mig omkring banan och njöt av dom fina omgivningarna och hade en harmonisk känsla i kroppen. Tror jag passerade första halvmarathon på ca 1:35 och låg på 14e plats i loppet.

Loppet rullade på och värmen blev mer och mer påtaglig samtidigt som jag tyckte mig sköta mitt planerade vätskeintag på ett bra sätt, jag tryckte i mig vatten, cocosdryck och resorb. Till hjälp med detta hade jag min hyggliga lillasyster Diana som servade mig på bästa sätt. Kände runt 30km att trots ihärdigt drickande så kände jag mig lite seg inte minst i skallen och det kändes som jag blev varmare och varmare. Tog mig tid och stannade till och duschade kallt vid flera kontroller och det var som att bli en ny människa plötsligt fick man kraft för att en stund senare känna att man närmade sig kokpunkten igen:)..
Lillsyrran Diana tillika support med glimten i ögat!

Marathonsträckan 42,2km passerades på 3:08:12, benen och pumpen kändes ganska okej men det kändes segt huvudet och kroppen var inte helt på samma bana och jag hade redan här rätt negativa tankar om jag verkligen ville fortsätta loppet i den påtagliga värmen. Strax efter att jag passerat 52km sträcket det vill säga strax efter halva loppet så bestämde jag mig för att bryta efter ca en timmes debatt med mig själv. Jag hade inte den rätta gnistan och kropp och skalle var inte i det slag jag önskat. Jag klev av banan ställde mig och pusta några minuter innan jag stegade tillbaka mot starten. Efter ca 500m möter jag några funktionärer som jag tackar för ett trevligt lopp och dom frågar om jag gett upp, "ja tyvärr har inget i kroppen idag" blev mitt svar innan jag stegade vidare. strax efter möter jag Philip von Rosen en annan löpare som gått ut i ett hårt tempo tillsammans med flertalet andra väl meriterade löpare. Han hade brutit och vi pratades vid ca fem minuter innan jag gick vidare mot starten och min syster. Väl under den sista biten av min promenad tittar jag på andra löpare som envist tuffar på ute i spåret och min skalle börjar ångra sig. "Här har jag åkt upp till Stockholm, min syster har ställt upp som support, då kan du fasen inte ge upp nu" något i den stilen tänkte jag. "Jag ger det ett varv till sen bryter jag nog på riktigt" tänkte jag och stegade in på banan igen och bytte färdriktning och gav mig ut på ett nytt varv.

Under detta "sista varv" såg jag flera löpare som hade samma problem som jag och det fick mig att inse att det inte bara var jag som hade en tung resa. Önskar ingen annan oflyt på något sätt men jag är tävlingsmänniska och detta stärkte mig samtidigt som min kropp helt plötsligt visade sig från en betydligt bättre sida. Jag ökade farten riktigt bra under några varv och från strax efter 60km till strax efter 80km gick jag från 16e plats till 8e plats i tävlingen.

Sista två milen var jag dock nere på jorden igen och fick koppla på en stor gnutta vilja för att fortsätta mata på framåt i spåret och slå bort alla negativa och lata tankar som min hjärna stundtals producerade. Jag tror jag blev omsprungen av någon löpare dom sista milen men samtidigt så tog jag någon placering så det gick nog på ett ut skulle jag gissa. Jag tappade i fart men förhindrade ett ras vilket var det viktigaste. Vid sidan om spåret fanns en riktigt bra publik och jag vill tacka många andra löpare jag tidigare träffat för goa tillrop vid sidan av spåret, det stärkte och gav mig energi när det var tungt. Ett hejarop var nog minst lika mycket värt som en stor mugg sportdryck skulle jag vilja påstå.

Väl efter det tolfte varvet så sprang jag i mål med sträcka armar på tiden 8:07:48, en tid sopm räckte till en 6e plats i sm och 8:e plats i tävlingen i min klass. Framför mig i resultatlistan fanns löpare som Steven Way, Ander Szalkai, Daniel Nilsson mfl det vill säga inga "hobbygubbar" direkt så jag var mycket nöjd med min placering. Tiden på höga 8:07 är betydligt sämre än den tid jag satt upp som mål för året men det var vad jag kunde fixa helt enkelt. Värmen drar nog ner tiderna ganska rejält samtidigt som jag kanske helt enkelt inte hade så bra form som jag trodde innan vad vet jag??? Offrade förvisso säkert en kvart på avbrutet lopp och andra dumheter:) men samtidigt så kanske det gav den vila jag krävde. Bra och intressanta 100km lopp växer inte på träd i Sverige men det vore skoj att göra ett frestande till på distansen innan året är slut vi får se vad tiden och motivationen räcker till. Ner under 7:30 och en bit till skall jag dock någon gång det har jag lovat mig själv.. Kanske är min vikt på ca 87-89kg för mycket för att komma ner på riktigt bra tider vad vet jag? jag vill dock ligga på den vikt jag gör och se hur mycket fart jag kan få med lite mer effektiv och "hårdare" träning.


STORT TACK till Stockholm Ultra och dess arrangörer, som sagt proffsigt rakt igenom och vackrare ultrabana får man leta efter. Tack även här i textform till min goa lillasyster som hakade på till Stockholm och offrade sin tid till att hjälpa mig prestera under loppet, du är bäst.

Nästa planerade långlopp är Skövde Ultrafestival redan 24e augusti, anmäld till 12timmars men vet i katten om jag är redo för en sån kraftansträngning redan då, kan bli att jag väljer 6 timmars istället, får ta ett beslut i slutet på veckan. Gäller att lyssna på kroppen och ha sitt psyke med på tåget annars blir resultatet knappast speciellt vasst.

Var i Oslo under den gångna helgen och kollade på tre vänner som tävlade i Triathlon, debut för två av dom medans den tredje gjort ett antal lopp innan. Dom imponerade och jag fick rejäl motivation att testa denna sport kommande år, slog mig hur bra tränade dom främsta i loppet var. Starka, sega och en pump med riktigt bra motor. Är ju rätt tidskrävande men vi får se om man har en timme eller två över... Oslo får i alla fall 10 av 10 i betyg det råder det inget tvivel om!



Jag och min klubbkarmat Patrik Brants innan loppet.
Brants tvingades tyvärr bryta pga skada, tråkigt då han såg stark ut!


Foto: Carl Wistedt

torsdag 1 augusti 2013

Svenska mästerskapen på 100km- detta skall bli en inspirerande utmaning!









Då var det dags för avfärd mot Stockholm och söndagens stora utmaning, svenska mästerskapen100km löpning på Djurgården. Sex timmars loppen har gått bra men detta blir en ny grej och inramningen runt loppet ser ut att vara av högsta klass- länge sen jag var så inspirerad. Det skall bli spännande att se vad jag kan lyckas fixa för tid på söndag och om jag lyckas med mitt främsta mål, att pressa ut mitt absoluta max o gärna liiiiite till.

Förra veckan blev det strax över tio mils löpning plus annan träning, hade ett snittempo på 4:16/km och senaste månaden har jag lyckats få till några värdefulla tröskelpass. Denna typ av pass har saknats tidigare under året och jag tror bestämt att det var mycket nyttigt. Denna veckan har det blivit lugnare jag tror inte jag hinner toppa något på att lägga in ett par tuffare pass samma vecka som tävling. Nu handlar det om att hålla sig skadefri och bara sticka ut och lufsa för att det är skönt ointressant med tider och snittempo, helst kanske lägga löpklockan hemma. Igår blev det en planerad massage av den "styggare" varianten, vissa punkter knådades hårt och det kom några svettpärlor från pannan när jag låg där och försökte bita ihop på britsen. Men vill man bli servad och reparerad så får det kosta lite :)

Lillsyrran


Med mig till huvudstaden får jag min lillsyrra Diana. Hon brinner för träning, vi har skoj ihop och jag tror hon kan pusha mig på rätt sätt när det behövs som mest. Hon kommer få några papper med min "energiplanering" och jag hoppas hon lyckas tvångsmata mig när matlusten försvunnit efter sisådär två till tre timmar.. Skall bli riktigt skoj att ta en miniweekend med syrran, oavsett om loppet går bra eller inte så blir det mat och någon starkare dryck på söndag. Imorgon lördag blir det lite ärenden i stan, hämta nummerlapp och eventuellt hinna med att träffa lite gamla vänner från mina studieår i Stockholm.

ENERGI... lär det gå åt på söndag skall bli skoj att kolla klockan efter söndag och se ungefär hur många calorier man kan ha bränt. Jag är tyvärr inte energisnål utan skall det gå som jag vill så kommer kroppen kräva bränsle. Gjort några tabbar i olika lopp det kommer bli fler men förhoppningsvis har man lärt sig mer och mer vad kroppen kräver och vad man kan få i sig trots minimal matlust. Kommer finnas mycket energi från själva arrangören på söndag men med mig i min "energiväska" har jag lite gott och blandat som:
Cocosdryck, "Runekakor"(recept från löparlegenden Rune Larsson), godis, saltsticks, magnesium, cola, energigel, carboloader mm. Svårigheten är att få i sig grejerna men hoppas min syster kan styra upp detta en aning.

Då det är sm på distansen så är dom flesta av landets bättre ultralöparna med, den allra bästa kungen själv Jonas Buud tror jag dock inte skall vara med då han tävlar hårt på annat håll nu. Känner inte denna Buud men läser lite om hans träning ibland och jag kan bara imponeras över vilken kapacitet den mannen har, hatten av!
Andra starka löpare som jag tror kommer starta är Daniel Nilsson FK Studenterna, Anders Szalkai Spårvägen, Philip von Rosén mfl. Även min klubbkamrat Patrik Brants kan bli farlig han är stark och han har pannben det kan räcka långt.
På damsidan är den urstarke europamästaren Kajsa Berg Huddinge AIS given favorit, men det finns flera riktigt bra löpare som Petra Skiöld Ryssbergets IK, Frida Södermark GoIF Tjalve och Sophia Sundberg Väsby IK mfl. Skall bli spännande att se dessa starka löpare kämpa "mot varandra".  Även flertalet mycket starka löpare från andra länder deltar också då sm är en tävling i tävlingen.


Loppet löps 12 varv på en 7937 meter lång bana samt att man inleder med en liten snutt på 4,8km för att få exakt 100km.

Nu rundar jag av detta kanske sista inlägg innan söndagens svenska mästerskap. Behöver all energi jag kan få till och det är egentligen från just idag den där riktigt goa och inspirerande känslan dök upp i min skalle. Är det något som jag inte själv kan påverka som jag önskar så är det att det inte blir någon batuvärme på söndag, då blir det väldigt tufft för alla men jag vet att jag inte hanterar extrem värme bra. Runt 17-20grader, lätt fläktande vind, lite sol, lite moln, lite duggregn och en för övrigt bra inramning vore optimalt. 

För intresserade så går loppet att följa med liveresultat och live tv på adressen nedan, loppet startar kl 08:30 tror jag... haha men måste nog dubbelkolla för att inte missa vore rätt surt..
http://www.stockholmultra.se/start/

Jag har tränat målinriktat hela året mot just ultra men motståndet är av allra bästa och seriösaste slag så det är lätt att vara ödmjuk i sin målsättning.
På söndag är det fest och jag är bjuden ! 










onsdag 10 juli 2013

Beachen eller löparspåret... eller både och?



Ett bra tag sen jag skrev några rader här men så ibland får man ett spontant ryck. Min löpträning rullar på varken mer eller mindre kan man väl säga. Inte kört jättehårt men heller inte varit alltför lat så man har väl varit en sån där tråkig "lagom" svensk vid namn Svensson.. Haft en del fighter med latmasken dom senaste veckorna många andra roliga saker som man vill lägga tid på så här i sommartider. Lätt att bli "bekväm" och hoppa över träningspass man på förhand hade tänkt sig att genomföra. Så måste det nog också få vara man är ju inte på någon elitnivå, tjänar inte en krona på sitt intresse och det finns betydligt mer än löpning i livet. Samtidigt så är jag ju rätt målmedveten när jag fått smak för något.

Kan hur som helst konstatera att treskiftsarbete inte är en optimal kombination med träning av den hårdare varianten. Svårt att få kvalite i passen som följer dygnen efter man jobbat natt, kroppen får inte den återhämtning som krävs för bästa effekt och man har ofta känslan av att man hade en rejält blöt kväll på krogen när man stiger upp efter ett nattpass. Nu väljer jag ju själv att jag trots detta vill jobba just treskift och stålarna måste in:)..så man får ta att det sliter en del.

Har som plan att stå på startlinjen under sm på 100km i Stockholm den 4e augusti. Har sällan haft sämre koll på hur min form är. Är man målmedveten och jagar resultat så vill man ofta träna mer och är sällan helt nöjd med den träningsdosen man får till, man vet också att andra löpare tränar på flitigt och sliter hårt för att förbättra deras kapacitet. Nu är jag rätt noga med att jag i första hand tävlar mot mig själv och mina uppsatta mål. Min största motståndare i varje lopp är klockan och mitt starkaste vapen är min vilja. Kan jag dessutom rusta min kropp så bra som möjligt för dom prövningar jag utsätter den för så ökar ju logiskt nog chanserna att klockan kan besegras så ofta det bara är möjligt.

Så här långt i år vid exakt denna tidpunkten så har jag sprungit fler kilometer än vid samma tidpunkt ifjol. Jag har i år under årets sex första månader löpt drygt 30% fler kilometer än vid samma tid föregående år. Lite annat upplägg i år mot ifjol vilket har märkts på olika sätt. Har en sämre toppfart i år på grund av mycket färre intervaller, däremot vill jag i alla fall tro att jag är segare det vill säga mer uthållig. Det sista kan jag inte riktigt vara säker på ännu då jag tävlat väldigt sparsamt hittills men mina 82,45km i ett inte alltför muntert väder i Borlänge 6 timmars och till viss del även BUM 50miles indikerar ändå att just på den typen av distanser är jag ganska bra "med i matchen". Sista två timmarna på BUM var det nog i och för sig hjärnan som var starkare än kroppen, ett fenomen jag varit med om förr..:) Med knappa fyra veckor kvar till sm så vet jag inte riktigt hur jag skall lägga upp träningen för att komma så bra förberedd som möjligt. Tror det blir lite på känsla kommande veckorna så får det bli som det blir, lite sent att börja tokköra nu så tätt inpå när man vill prestera på topp.

Kört några "alternativa ultrapass"  senaste månaderna. Tycker det tar för styggt på delar kroppen att ge sig ut och bränna av sex mil istället har jag hittat en variant som känns mer anpassad för min kropp och vad jag tycker är "skoj". Kört ca 2tim lätt löpning sprungit rakt in på gymmet sen trappmaskin 1tim, rodd 60min för att till sist avsluta med en timmas löpning igen. Ett bra pass på ca fem timmar om man följer planen exakt, klart även detta pass känns dagen efter men min kropp känns bättre än om jag bara hade kört löpning. Kan vara ett tips till andra ultralöpare som känner samma sak som jag vill dock flagga för att en timmes rodd på roddmaskinen kan göra förbannat ont i baken men vad gör man inte för att frivilligt plåga sig själv ;) Måste med mina 87-88kg variera träningen för att inte gå sönder, skadorna kommer ändå emellanåt men jag kan ju åtminstone minimera risken.

Målsättning på sm?
Svårt att säga aldrig sprungit ett 100km lopp tidigare. Sex timmars loppen har gått allt bättre men man får räkna med ytterligare ca 1,5 timmes löptid vilket man bör ha respekt för. Gäller att jag inte överskattar min förmåga samtidigt som jag inte får fega. Någonting som jag vet att jag måst förbättra är min förmåga att få i mig tillräckligt med vätska och energi, trots att man sprungit ett antal ultralopp nu så är jag för dålig på detta. Orken kommer tryta, psyket kommer prövas det är oundvikligt men jag vill inte få soppatorsk. I första hand skall sm bli en rolig utmaning med förhoppningsvis en bra inramning i form av mycket publik, bra löparväder och en naturfin bana. 

Så målsättningen på sm är i nuläget att göra en grundplan och försöka följa den klart längre än vanligt. Kommer i första hand springa mot klockan 7:30 är en tid jag vill klara dock osäker på om sm banan är en snäll bana eller ej. Vet hur jag ofta fungerar.. har en grundplan, följer den exemplariskt första timmarna sen tar tävlingsmänniskan över och det går på ren chans... men men va fasen gör det? -livet är en chansning..:)
http://www.stockholmultra.se/start/

Förutom sm på 100 km så väntar ytterligare en stor utmaning i slutet av augusti. Under Skövde Ultrafestival har jag planerat att springa ett 12 timmars lopp. Som vanligt gillar jag att ha ett mål att springa emot, när jag sätter mål så är mitt motto att när man tänker på målet så skall man vara osäker på om man ens har kapaciteten att kunna fixa det. Att sätta mål jag bestämt tror jag ganska säkert kommer att fixa känns inte lika utmanande utan roligare att försöka att "översprestera" så funkar i alla fall jag. Så mitt uppsatta mål på 12 timmars i Skövde i slutet av augusti är att nå 145 löpta kilometer innan tiden är ute, det skulle i så fall betyda ett snitt på 4:58/km. Just den snittiden är jag osäker på om jag kan matcha men jag skall offra en hel del för att försöka nå målet det är det enda jag vet.

Idag blev det ett eftermiddagspass uppe i Skatås, långpass modell längre blev det idag. Dagens pass bestod av:
Ett varv på Skatåsmilen + Ett varv på grusåttan + Ett varv på Skatåsmilen + Ett varv på grusåttan och pyttelite till.. Kostnaden blev 2tim33min och ca 2400 calorier riktigt gött i Skatås i eftermiddags.
Om det igår kändes som jag timvarit kedjerökare sen barnsben så kändes det idag betydligt bättre.



Snart dax att gå till jobbet vilket skall bli skoj då sommaren bjuder på lite mer liv och rörelse än under den lååånga vintern.




min

söndag 26 maj 2013

Borås UltraMarathon- loppet där det var lätt att bli trött..

Igår lördag testade jag ett nytt lopp och lite av en "ny grej", på pricken ca 80km terränglöpning. Sträckor från 50km upp till 150km vet jag att jag behärskar på ett okej sätt då jag under fjolåret testade dessa distanser i olika sammanhang. Men distans på 80km i den kuperingen var en ny erfarenhet, en nyttig sådan på många sätt. En bra "inventering" där mina mina styrkor och svagheter blottades.

BUM, Borås UltraMarathon 2013
Ett lopp som skapades av SOK Knallen 2012 och som i år hade ett stort intresse runt om sig då det blev fullt ganska omgående, både på 50miles(80km) och 45km distansen.

Starten gick kl 8 vid Skatås motionscentral ett stenkast från mitt hem. Efter en natt med skaplig sömn var det bara att ta sina ryggsäckar och stega upp mot starten. Vädret var perfekt skulle gissa 15grader och relativt mycket syre i luften lite andra förutsättningar än förra helgens bastukänsla på varvet. So far so good.

Starten gick och fjolårets segrare som jag tror tillika är orienterare sprang iväg likt en kalv på grönbete. Bra speed genom Skatåsterrängen och upp på den fruktade getryggen. Jag sprang tillsammans med min klubbkamrat Patrik Brants. Vi höll ihop till en bit efter vi kommit ner för getryggen sen kände jag att jag var tvungen att anpassa farten efter min förmåga och Brants tuffade på i ett bra tempo och var ganska snabbt utom synhåll, detta stressade mig inte det minsta utan jag skulle ta mig i mål på ett värdigt sätt det var mitt främsta mål med loppet. Tycker inte jag haft den formkänslan jag önskat senaste veckorna så något större hopp att vinna loppet hade jag i ärlighetens namn inte.

Loppet tuffade på och en bit innan Hindås tror jag det var så skulle man över ett riktigt dynghål/minitjärn jag tittade efter någon lämplig pinne att dansa lina på men insåg att det var bara att ta sig igenom skiten. Med min smidiga och graciösa kropp så tog jag första klivet och smack så sjunk man ner till strax över knät på höger ben. Över kom jag till slut och skrattade bara lite för mig själv över mitt värdelösa försök att "gå på vatten". Runt ca 26km så fick jag syn på en löpare framför mig, det var fjolårets segrare som hade fått problem och han såg sliten ut. Jag kollade om allt var okej och han gjorde tummen upp samtidigt som han sa att han bara hade en dålig dag helt enkelt. Vips så var man på andra plats och jag visste att det var dags för största riktiga kontrollen vid Hindås. Strax innan kontrollen i Hindås så fick jag min första krampkänning. "Det kan inte vara sant så här tidigt" var min tanke. Det var även en ny erfarenhet att krampen infann sig i muskeln på lårens insida. Jag tvingades gå några hundra meter och det var nog en och annan bilist som åkte förbi just här som trodde jag gjort en olycka i brallan.

Framme vid stationen i Hindås, där såg jag min klubbkamrat Brants som strax var på väg ut för vidare löpning. Jag bytte till en ny ryggsäck och fick i mig lite vätska mm innan jag drog iväg igen, det var ju knappt 50km kvar så mycket arbete återstod. Ca 6km därefter började jag känna mig rejält törstig, försökte  dricka ur vätskeryggan men något var fel på grejerna det kom f-n inget vatten, stannade snabbt och försökte få ordning på det men utan resultat. Klockan tickade och jag valde att strunta i det och springa vidare. Höll uppe tempot ganska bra och det var någon fotograf mitt ute i skogen som jag frågade hur långt efter ledaren jag var och hon svarade ca 3-5min. Törsten blev mer och mer besvärande men jag hade bara den vätskan som fanns i ryggsäcken. Till sist var jag så förbaskat törstig att jag stannade och tog ur hela vätskeblåsan och hällde den rakt över mig, skulle gissa att hälften kom i munnen och resten rann ner längs kroppen :) men gott var det :)


Färden gick vidare men problemet när man börjat bli så törstig är att trots att man får lite vatten i sig så återkommer känslan ganska omgående, det är i alla fall min erfarenhet. Efter en bit med varierad terräng, allt från öppnare sträckor till mitt inne i klorofyllen så var jag till sist framme vid nästa vätskestation. Här tog jag mig tid, jag drack och drack. Det åkte nog ner en liter cola och en halv liter vatten. Jag fick besked att jag var ca 7min efter ledaren. Mitt största fokus var nu egentligen inte hur långt från täten jag var utan att jag skulle hitta tillbaka till den goa känslan strax innan Hindås och en bit därefter. Jag drog iväg och försökte hålla tempo, lyckades ganska bra med detta men i varje uppförsbacke allra helst på skogsstigarna så krampade mina lår på ett minst sagt oskönt sätt.. Jag testade att springa baklänges i någon backe och det kändes något bättre men jag var ju inte direkt sugen på att löpa baklänges så många gånger innan jag skulle landa i Borås.

Runt 60km in i loppet så började få stora problem här rasade mina kilometertider vilket jag kan konstatera när jag kollar min gps klocka. Från att ha legat inte alltför långt över 5 sträcket per kilometer så gjorde man nu kilometertider på dryga 8min/km. Förklaringen var att vätskebristen gått från påtaglig till var överhängande. Lätt illamående, tappad matlust och lätt känsla av uppgivenhet är symptom jag känner igen från min sjukdomsvistelse i Oslo ifjol. Denna gången hade det inte blivit lika akut för att jag använder saltsticks men det var inte bra. Men om min kropp började visa svaghetstecken så var fortfarande min envisa skalle med i matchen. Jag skulle framåt och skulle i mål helst ville jag inte behöva bli omsprungen innan målet det var min starka målbild.

Sista två milen gick bedrövligt långsamt jag gick mer än jag sprang och det var inte bara i backarna jag inte sprang längre även ganska flacka sträckor med mycket små kuperingar tog jag mig igenom gåendes. Bränslet var slut i bilen, reservlampan börjat lysa och resten av loppet skulle bli en kamp mellan en trött, uttorkad kropp, en envis skalle och min löparklocka som visade att hur segt det än gick så knaprade jag kilometer för kilometer. När man är trött är man ofta klantig så även jag, sprang lite fel vid två tillfällen men enligt min gps så var det inte mer än ca 850m felspringning totalt vilket är ok. Min törst och brist på vätska gjorde att varje porlande bäck i skogen var som en godisfabrik. Stannade till ner med en näve och surplade i mig lite vätska samtidigt som jag kylde skallen. Kände mig stundtals lite som killen i den sevärda filmen "Into the wild" när jag tog vara på naturens resurser hade bara fattats att jag börjat tugga granskott också..


Sista chansen till vätska var 15km innan mål, jag tog god tid på mig här. Drack cola som om det var första gången, blev erbjuden korv med bröd och annat men avböjde då matlusten var absolut noll. Väl inne i Borås kommun skulle man upp till banans högsta punkt och det kändes ju jätteinspirerande i det läget(INTE..) Man blir primitiv när man är trött, tänkte för mig själv att "banläggaren måste vara saddist vi har ju för f-n sprungit ca 7mil redan." Men att bryta eller ge upp var inte aktuellt absolut inte om jag så skulle krypa in i mål. Upp till toppen tog jag mig även om det tog en hiskelig tid. Väl uppe på toppen var det en mycket brant nedförsluta och här var det bara att låta tyngdlagen göra jobbet. 88kg kött plus en väska gav sig av nedför backen likt den sista färden. Längst ner i Björbobacken så skulle man svänga höger in på en skogsstig. Den var ganska flack men som sagt bränslet var slut så jag promenerade direkt längs stigen och såg att det var ca 1km till mål. "Bara ingen kommer och tar min andra plats nu" tänkte jag samtidigt som jag gnagde av meter för meter längs stigen. Insåg också att det var för jäkla gött väder i Borås och att det doftade gött i skogen, kanske ett tecken på trötthet att man lägger märke till sånt nu men så var det. Jag ser en funktionär som ger mig applåder och i samma skede slänger jag en blick bakom ryggen. Är tvungen att gnugga ögonen för att inse att det jag ser är sant. Där kommer en löpare som ser ut som om han sprungit en halvtimme han närmar sig rysligt fort. Jag frågar snabbt funktionären hur långt det är kvar och hon svarar "ca 500meter". Jag får lätt panik och lyckas få fart på flodhästen så jag övergår i någon form av löpning igen. Jag möts av goa funktionärer som ger vänliga applåder och tar mig i mål någon minut för trean på 7tim 56min.
MISSION COMPLETED !



Min klubbkamrat Brants hade redan hunnit in i duschen och var helt outstanding ja han var helt enkelt brutalt bra om jag får säga det själv. Jag var nöjd att min skalle segrade över min kropp jag var även glad att ha kommit in som tvåa av ca 65 som slutförde loppet. Tiden vet jag inte mycket om så den är svår att värdera då jag aldrig sprungit sträckan eller liknande lopp tidigare. Ettan var som sagt helt överlägsen men jag tycker kanske att tiden rann iväg på tok för mycket sista två milen men det finns flera olika anledningar till det.

Saker som jag framöver nu skall toppa upp och förbättra betydligt är min syreupptagning den måste upp ett par snäpp till sm på 100km i augusti. Känslan var klasser bättre än för en vecka sen men toppformen hoppas jag dyker upp runt månadsskiftet juli/augusti. http://www.stockholmultra.se/start/

Stort tack till SOK Knallen för ett trevligt lopp, trevligt sett till den natursköna banan, serviceinriktade fuktionärer och en go stämning. Ordet trevligt var absolut inte flitigt förekommande i min hjärna sista två milen då var det illamående, törst och krampande lår som låg i fokus. Min envetna hjärna och fokus att ta mig till mål var det som räddade mig i lördagens BUM.

Nu blir det mycket varierad och bra träning närmsta månaderna, har en plan och tänker envist följa den. Kommer ta en tur till Stockholm och Stockholm Trail i slutet på juni men det är ett rent träningslopp inget annat. 4e augusti i Stockholm då skall det bli mycket utmanande att få mäta om man ens är i närheten av sverigeliten på 100km, jag skall i alla fall ge det ett helhjärtat försök.


måndag 20 maj 2013

Göteborgsvarvet blev en varm besvikelse..


Skulle nog säga att jag är en seriös och målinriktad motionär, starkaste drivkraften till min träning är känslan av välbefinnande och underhållande av kroppen som ju är själva "motorn" för att kunna leva det liv man vill. Jag drivs också väldigt mycket av att nå mina mål, tydliga och konkreta mål. Mycket siffror, många datum och prestationer jag vill uppnå i vissa bestämda tävlingar.

När man misslyckas att nå ett sånt där konkret mål så blir man givetvis besviken, ibland mer och ibland  mindre. Efter lördagens varv på 21,1km runt delar av Göteborg så var jag mindre besviken. Min sluttid på 1:26:51 var utifrån mina mål innan rent utav dålig. 8min från mitt uppsatta minimimål och 10min från mitt högsta mål jag trodde jag hade kapacitet för. Med andra ord inte i närheten av något av målen. När man sen ser lite runt omkring på hur loppet var, förutsättningar och så vidare så blir man lite snällare mot sig själv och sluttiden framstår mer och mer logisk även i min målinriktade hjärna. Tittar man på vilka löpare som i värmen lyckades göra ner mot 1:17 så blir man grymt ödmjuk och inser att lördagens förutsättningar måste varit grymt tuffa för många.

Ca 28grader och en gassande lampa på den blåa himlen, lite seg känsla i kroppen efter några dagars magsjuka och något virus i kroppen helgen innan och ett utgångstempo på gränsen till vad jag har kapacitet för. Tre faktum som tillsammans ju kan förklara en del av mitt misslyckande i lördags.

Redan innan 5km en bit innan Älvsborgsbron så kändes det som jag andades i ett sugrör, hade inget driv i vare sig ben, pumpen eller lungorna. Jag är ju dock rätt envis så försökte trots detta mata på och hålla okej tempo. Redan vid 7km funderade jag på att bryta på grund av den dåliga känslan, jag fortsatte dock på tills strax efter milpasseringen där jag tog min första promenad i loppet. Gick i rask takt flertalet minuter innan jag kände att andningen var bättre. Fick lite fart på benen igen men bara några kilometer längre fram var det dax för promenad igen. Så här höll det på hela vägen in i mål så jäkla illa var det och så dålig känsla hade jag. Min kropp svek mig eller så svek jag den när jag inte insåg fakta redan innan loppet och sänkte min ambition. Jag fick promenera upp en bit för Götaälvsbron, halva Avenyn, en bit på Vasagatan, en bit innan Slottskogen och hela den sista backen innan målgång. Inte för att jag var slö utan för att min kropp krävde det, den var inte i bättre skick i lördags.

Kan efteråt konstatera några positiva saker också. Jag fick ett riktigt bra och nyttigt träningspass och jag tog mig i mål trots den värdelösa känslan. Det sista att man fullföljer trots missat mål tror jag ändå är stärkande rent mentalt på sikt. Som det känns nu så är en start 2014 given kanske blir fullt med promenader även då men det hoppas jag verkligen inte.

Kommande lördag är det dax för nytt lopp BUM Borås Ultra Marahon, ca 80km terräng mellan Skatås Göteborg och Borås. Kanske inte smart att dra en halvmara en vecka innan denna typ av lopp men jag tror lördagens lopp var nyttigt för mig. Dålig koll på vad lördagens lopp bjuder på för terräng men det lär inte vara svårt att bli trött om man så säger...:) Oavsett hur det känns på lördag så blir det ett riktigt bra träningspass inför mitt stora mål i sommar, sm på 100km i Stockholm 4e augusti.

Göteborgsvarvet 2013 till historien och trots besvikelse tidmässigt så blev det ju en grym folkfest i ett fantastiskt väder(kanske inte löpmässigt).

                                                 



                                                                                    

måndag 8 april 2013

Nytt år + Nytt pers = Inspirerande !


I lördags 6/4 var det dags att pricka av årets första ultralopp 2013. Det blev start och målgång i en så kallad sextimmars tävling i Borlänge. Lika logiskt som det låter så går det ut på att på en förutbestämd slinga ta sig så långt som möjligt på dom utsatta sex timmarna. Tävlande på olika nivåer, med olika ambitioner och med olika förutsättningar fanns på plats för att delta i loppet.

På fredagen styrde jag tillsammans med Nina och min fyrbente vän hunden "Jilla" kosan mot Borlänge, ca 90mils bilkörning(tur/retur) för att springa så långt som möjligt på sex timmar. Inte utan att jag tänkte den tanken själv innan det bar iväg, men vill man så skall man sägs det ju och någon gång i januari ville jag tydligen springa detta lopp eftersom jag betalt in och anmält mig.

Jag var i ärlighetens namn inte alls direkt taggad, mina ben hade känts tunga i veckan efter ganska mycket träning i kombination med arbete. Hjärnan ville tro på en bra prestation men benen visade tydliga tecken på annat. Väl uppe i Borlänge på fredagskvällen åkte vi bort och tog en snabbtitt på området där loppet skulle hållas. Det var ca 2 grader, byig vind och solnedgång. Jag blev ärligt talat inte mer taggad av att se banan, det var ett stort öppet fält med fotbollsplaner omgärdat av bilväg och bostadsområden. För egen del är just inramningen kring loppen viktig som inspirationskälla, gärna lite fin natur, lite gott väder osv, det där som gör att man taggar till det där extra. Just den där extra taggningen kände jag inte under fredagens besök vid banan, istället blev det till hotellet för lite god mat och relaxande på rummet.

Efter en natt med helt okej sömn var det bara att försöka få i sig lite hotellfrulle, är normalt ett stort fan av just frukost men inte i lördags då nöjde jag mig med att smyga ner några mackor och en kaffe. Väl vid start strax innan klockan 11 så kom just den där extra taggningen som jag letade efter tidigare. Man träffade andra löpare, hämtade ut sin nummerlapp och började rigga om för start. Benen kändes fortfarande lite som två maschmallows men pannbenet hade blivit något tjockare och lite tävlingsinstinkt hade infunnit sig i sista sekund. "Har jag åkt till Borlänge så skall jag ta ut det jag kan" var min bestämda tanke innan start.

Pang så gick starten och alla rusade iväg längs den utmätta banan på 1550 meter, en del snabbare en del lite långsammare dom flesta med ett leende på läpparna. Själv hade jag för första gången vid såna här lopp ploppat i mina hörlurar och fäst min Iphone på armen för att kunna lyssna till min låtlista "långpass" på Spotify. Banan tyckte jag var såpass "tråkig" så jag kände själv att musik var ett måste för att få tankarna på rätt saker och komma in i ett positivt mode.

Direkt från start så tog den mycket kompetente löparen Jonas Schedin IK Akele ledningen tätt följd av Lars Emanuelsson från Axa Sports Club. Jag själv parkerade som tredje man ca 50-100 meter bakom duon i täten. Jag hade innan bestämt att inte galloppera på för hårt i början utan att komma in i en för dagen bra rytm och inte låta pulsen skena från start. Efter två tidigare sextimmars lopp så har man fått respekt för tiden och distanserna det innebär, det mesta kan hända och man kan gå från en känsla av 100% styrka och "välbehag" till en känsla av att man är ynklig och svag som ett sjukt barn, det är i alla fall min erfarenhet.

Första timmen rullade på relativt snabbt och man hade så att säga lärt sig banan :) , timma två gick också den relativt snabbt och lätt. Tredje timmen började jag faktiskt känna mig lite mentalt trött samtidigt som mina baklår återigen påminde mig om att dom inte var direkt sugna på ett hårt arbete. Jag började redan här tvivla på om detta verkligen skulle hålla i sex timmar, jag försökte dock slå bort dom mest negativa tankarna och istället tänka att jag skulle få ett så bra träningspass som möjligt även om slutresultatet inte skulle bli det bästa. Marathonsträckan passerades på 2:58:35(4:14/km).

Känslan var som sagt inte speciellt bra under perioden 2,5 timme till 3,5 timme, men det var bara att borra ner huvudet, lyssna till musiken och försöka tänka halvtimme för halvtimme. Hade trots att solen visade sig med sin frånvaro bitvis solbrillor på mig, tycker på något sätt det är skönt at "gömma mig" bakom glasögonen och ännu mer gå in i min bubbla, man får ha sina knep :). Även min spotifylista gjorde gott, vissa goa låtar som man gillar dök upp och gav lite extra driv till löpningen och framföralt det mentala. Att ha en sån där lista som är gjord på förhand kan ju dock även ha sina nackdelar. Då jag helst uppskattar en blandning mellan fartfylld och lugn musik när jag springer så innebar det att det ju även i lördags bjöds på en salig blandning av låtar. Men att smörlåtar som "vill ha dig" med Ulf Lundell och "Bed of roses" med Bon Jovi dyker upp när man har det som tråkigast ute på banan kan väl knappast kallas för vältajmat... Vem tänker på kärlek när man har sprungit i ca fyra timmar, benen känns som marshmallows och den kalla vinden blåser mot kroppen?? Inte jag i alla fall, nej rätt låt vid rätt tillfälle är ju det optimala men men jag skulle nog ändå vilja beteckna detta som ett så kallat i-landsproblem..







Fotograf: Jonas Birgersson
Loppet tuffade på och jag tror att det var runt drygt 55km som jag helt plötsligt låg först i loppet, Schedin hade fått lite problem och jag insåg då att det inte bara var jag som inte hade det helt enkelt där ute på banan. Jag brydde mig inte så mycket om placeringen utan var mest fixerad vid att inte tappa alltför mycket tempo. 4:40/km blev en gräns jag absolut ville hålla under slutdelen av loppet och då visste jag att chanserna var rätt så bra att nå 80km sträcket. Den vindkänsliga banan visade inte sin allra snällaste sida i slutet, vindbyarna hade ökat något och solen ville inte visa sig. Samtidigt så kunde det helt klart varit värre med nederbörd och storm. Med hjälp av bra support och en rätt stor portion envishet så lyckades jag hålla min "fartgräns" och jag kunde kostatera att min puls var på en fullt acceptabel nivå detta stärkte mig något i min kamp mot klockan sista timman.

Pang klockan var 17 och loppet var slut, sex timmars nötande av gummi och brännande av mänskligt bränsle var över. Efter den avslutande mätningen så kunde jag konstatera att jag fått ihop distansen 82 465 meter dvs 82,46km(4:21/km). Ett nytt personligt rekord med ca 1,1km från mitt tidigare rekord från Karlstad 2012. Jag var glad, nöjd och förvånad att jag lyckades hålla ihop det såpass som jag gjorde. Mitt "årsmål" är högre men året har bara börjat och jag är jäkligt glad att jag fick ett kvitto på att jag inte tänkt helt fel med träningen den senaste tiden, so far so good.



På väg in i duschen så var logiskt nog inte direkt min första tanke att anmäla mig till en balettkurs kommande vecka, jag var stel jag var riktigt stel. Efter dusch och prisutdelning så bar det av hemåt mot Göteborg igen denna gång som passagerare för alla andras trafikanters bästa. Att få en spontan kramp i lår eller vad i 100km/h lär väl knappast imponera vare sig på någon kollega inom mitt arbete eller min gamle körkortslärare. Som på en beställning hittade jag en 300 grams chipspåse i bilen och större delen av den slank ner innan jag hunnit känna hur det smakade.

Ett stort tack till Borlänge löparklubb för ett bra arrangemang och för priset. Även ett stort tack till alla ultravänner och medtävlande som deltog i lördags det är mycket på grund av bredden bland deltagarna som jag uppskattar denna typ av lopp lite extra, en go stämning helt enkelt. Att jag dessutom stod som segrare i loppet var givetvis extra skoj säger jag något annat är det en ren lögn. Jag har ända sedan jag slängde tärningarna när jag förlorade i Monopol som femåring hatat att förlora, så dom få gångerna jag slipper det så bli jag ju extra glad.

Nu hoppas vi på att kvicksilvret ger sig av uppåt på termometern för jag och många med mig vill ha riktig vår, att kunna springa ute utan att dränka sig i liniment, ta på sig underställ och få frost i skägget vore rätt underbart.