Mitt första 100km lopp- Nöjd med placeringen missnöjd med tiden..

Foto: Johan Stegfors

Drygt en vecka sedan jag genomförde mitt första lopp över distansen 100km. Stockholm Ultra hette tävlingen och det var ett proffsigt arrangemang från början till slut. På en otroligt naturfin bana på knappa 8km så sprang jag och 158 andra herrar och 31 damer tolv varv plus ytterligare ett antal kilometer i början på loppet. Det fanns även en distans på 50km så totalt deltog 491 löpare i tävlingen. Tävlingen hade också status som sm på 100km men det var även flertalet utländska löpare med i loppet, däribland den flygande britten Steven Way som vann i överlägsen stil. Glöm det där med att engelsmän bara är lata, dricker öl och kollar på fotboll, vilken löpare och kapacitet han verkar ha denne britt!

Målinriktad som jag är som människa så var mitt primära mål att ta ut allt ur min kropp, det jag hade för dagen skulle jag offra under tävlingen, detta var min bestämda tanke. Någon exakt placering hade jag inte i min skalle däremot hade jag dagen innan loppet satt en tid på 7timmar och 30 minuter som jag ville klara. På morgonen samma dag som loppet ställde jag om siktet, det var bäddat för ytterligare en dag i böljande sommarvärme och jag la ner mina tankar kring tidsmål och inriktade mig istället på att genomföra loppet på känsla och ta mig i mål på ett värdigt sätt.

LOPPET FRÅN START TILL MÅL
Starten gick 08:30 och det var redan ganska varmt i luften men just vid start täcktes solen av moln, det dröjde dock inte länge förrän solen hade segrat och lyste med full kraft över löpare och publik. Första två milen var en ren njutning jag tittade mig omkring banan och njöt av dom fina omgivningarna och hade en harmonisk känsla i kroppen. Tror jag passerade första halvmarathon på ca 1:35 och låg på 14e plats i loppet.

Loppet rullade på och värmen blev mer och mer påtaglig samtidigt som jag tyckte mig sköta mitt planerade vätskeintag på ett bra sätt, jag tryckte i mig vatten, cocosdryck och resorb. Till hjälp med detta hade jag min hyggliga lillasyster Diana som servade mig på bästa sätt. Kände runt 30km att trots ihärdigt drickande så kände jag mig lite seg inte minst i skallen och det kändes som jag blev varmare och varmare. Tog mig tid och stannade till och duschade kallt vid flera kontroller och det var som att bli en ny människa plötsligt fick man kraft för att en stund senare känna att man närmade sig kokpunkten igen:)..

Lillsyrran Diana tillika support med glimten i ögat!

Marathonsträckan 42,2km passerades på 3:08:12, benen och pumpen kändes ganska okej men det kändes segt huvudet och kroppen var inte helt på samma bana och jag hade redan här rätt negativa tankar om jag verkligen ville fortsätta loppet i den påtagliga värmen. Strax efter att jag passerat 52km sträcket det vill säga strax efter halva loppet så bestämde jag mig för att bryta efter ca en timmes debatt med mig själv. Jag hade inte den rätta gnistan och kropp och skalle var inte i det slag jag önskat. Jag klev av banan ställde mig och pusta några minuter innan jag stegade tillbaka mot starten. Efter ca 500m möter jag några funktionärer som jag tackar för ett trevligt lopp och dom frågar om jag gett upp, "ja tyvärr har inget i kroppen idag" blev mitt svar innan jag stegade vidare. strax efter möter jag Philip von Rosen en annan löpare som gått ut i ett hårt tempo tillsammans med flertalet andra väl meriterade löpare. Han hade brutit och vi pratades vid ca fem minuter innan jag gick vidare mot starten och min syster. Väl under den sista biten av min promenad tittar jag på andra löpare som envist tuffar på ute i spåret och min skalle börjar ångra sig. "Här har jag åkt upp till Stockholm, min syster har ställt upp som support, då kan du fasen inte ge upp nu" något i den stilen tänkte jag. "Jag ger det ett varv till sen bryter jag nog på riktigt" tänkte jag och stegade in på banan igen och bytte färdriktning och gav mig ut på ett nytt varv.

Under detta "sista varv" såg jag flera löpare som hade samma problem som jag och det fick mig att inse att det inte bara var jag som hade en tung resa. Önskar ingen annan oflyt på något sätt men jag är tävlingsmänniska och detta stärkte mig samtidigt som min kropp helt plötsligt visade sig från en betydligt bättre sida. Jag ökade farten riktigt bra under några varv och från strax efter 60km till strax efter 80km gick jag från 16e plats till 8e plats i tävlingen.

Sista två milen var jag dock nere på jorden igen och fick koppla på en stor gnutta vilja för att fortsätta mata på framåt i spåret och slå bort alla negativa och lata tankar som min hjärna stundtals producerade. Jag tror jag blev omsprungen av någon löpare dom sista milen men samtidigt så tog jag någon placering så det gick nog på ett ut skulle jag gissa. Jag tappade i fart men förhindrade ett ras vilket var det viktigaste. Vid sidan om spåret fanns en riktigt bra publik och jag vill tacka många andra löpare jag tidigare träffat för goa tillrop vid sidan av spåret, det stärkte och gav mig energi när det var tungt. Ett hejarop var nog minst lika mycket värt som en stor mugg sportdryck skulle jag vilja påstå.

Väl efter det tolfte varvet så sprang jag i mål med sträcka armar på tiden 8:07:48, en tid sopm räckte till en 6e plats i sm och 8:e plats i tävlingen i min klass. Framför mig i resultatlistan fanns löpare som Steven Way, Ander Szalkai, Daniel Nilsson mfl det vill säga inga "hobbygubbar" direkt så jag var mycket nöjd med min placering. Tiden på höga 8:07 är betydligt sämre än den tid jag satt upp som mål för året men det var vad jag kunde fixa helt enkelt. Värmen drar nog ner tiderna ganska rejält samtidigt som jag kanske helt enkelt inte hade så bra form som jag trodde innan vad vet jag??? Offrade förvisso säkert en kvart på avbrutet lopp och andra dumheter:) men samtidigt så kanske det gav den vila jag krävde. Bra och intressanta 100km lopp växer inte på träd i Sverige men det vore skoj att göra ett frestande till på distansen innan året är slut vi får se vad tiden och motivationen räcker till. Ner under 7:30 och en bit till skall jag dock någon gång det har jag lovat mig själv.. Kanske är min vikt på ca 87-89kg för mycket för att komma ner på riktigt bra tider vad vet jag? jag vill dock ligga på den vikt jag gör och se hur mycket fart jag kan få med lite mer effektiv och "hårdare" träning.

STORT TACK till Stockholm Ultra och dess arrangörer, som sagt proffsigt rakt igenom och vackrare ultrabana får man leta efter. Tack även här i textform till min goa lillasyster som hakade på till Stockholm och offrade sin tid till att hjälpa mig prestera under loppet, du är bäst.

Nästa planerade långlopp är Skövde Ultrafestival redan 24e augusti, anmäld till 12timmars men vet i katten om jag är redo för en sån kraftansträngning redan då, kan bli att jag väljer 6 timmars istället, får ta ett beslut i slutet på veckan. Gäller att lyssna på kroppen och ha sitt psyke med på tåget annars blir resultatet knappast speciellt vasst.

Var i Oslo under den gångna helgen och kollade på tre vänner som tävlade i Triathlon, debut för två av dom medans den tredje gjort ett antal lopp innan. Dom imponerade och jag fick rejäl motivation att testa denna sport kommande år, slog mig hur bra tränade dom främsta i loppet var. Starka, sega och en pump med riktigt bra motor. Är ju rätt tidskrävande men vi får se om man har en timme eller två över... Oslo får i alla fall 10 av 10 i betyg det råder det inget tvivel om!

Jag och min klubbkarmat Patrik Brants innan loppet.
Brants tvingades tyvärr bryta pga skada, tråkigt då han såg stark ut!

Foto: Carl Wistedt