Klockan är nollställd, bara att hoppas det står mer än 80km när sex timmar har gått.. Imorgon skall jag för andra gången utsätta mig för att springa ett sex timmars lopp, för dom erfarna förmodligen ingen större grej men jag minns från i mars att kroppen under loppets slutdel gjorde rejält ont. Denna gången bär det av till Karlstad, där väntar en natt på Scandic innan det imorgon är dags. Kollade precis väderprognosen och det ser ut att bli riktigt skapligt väder i Karlstad imorgon lördag, därmed kommer det nog gå åt en hel del vätska under morgondagens race.
Tycker det där med vad man skall ha för energi under själva loppet är en riktigt svår fråga. Det hela blev
dock lite enklare då jag häromdagen såg en föreläsning på svt play med löparlegenden Rune Larsson. "Det skall vara roligt att äta" var väl hans huvudbudskap när han pratade om träning och mat på ett fängslande sätt. Kommer därför ha med mig en hel del egen energi till tävlingen även om själva arrangören ofta brukar hålla med ett digert energibord längs banan.
Blev ett kortare pass tillsammans med Etienne och Bjorn Erik igår, 8km i halvskaplig fart dock betydligt högre fart än den jag kommer kunna hålla under sex timmar imorgon. Känslan var rätt seg till en början men det kan kanske förklaras med att jag totalvilat i tre dagar och att kroppen behövde vakna till. Även idag kör vi 100% vila så när som på ett antal längre promenader med min fyrbente vän. Springer ju för att tävla mot mig själv och försöker skjuta på mina gränser genom att förbättra min fysik. Trots det känner jag faktiskt lite press på mig själv inför lördagens lopp. Innan mitt första lopp som gick i Skövde i mars så var jag helt nollställd(mer än vanligt..), det vill säga kände ingen press, inga direkta förväntningar eller liknande. Nu är känslan att jag verkligen vill förbättra mig och därmed har jag även byggt upp en del press på mig själv. Tror dock detta tills stor del kan vara till min fördel då man ofta presterar bättre när man har en gnutta press på sig, absolut inte alltid men i detta fallet så vill jag tro att det triggar mig lite.
Så nu är det dags att på riktigt börja fokusera på morgondagens energitömning i Karlstad. Bara att hoppas att kroppen och det mentala är på min sida imorgon när det börjar ta emot. Återkommer med en glad eller mindre glad sammanfattning av utflykten till Karlstad i slutet på helgen.
Ännu en vecka till ända, en vecka som bjöd på flertalet lediga dagar och bra träning. Veckan bjöd givetvis på mer än träning(finns ju mer i livet..). Men då jag skriver om min träning och inte hur många gånger jag har fikat, vad jag åt till frukost idag, vad jag vill bli när jag blir stor eller att jag inte hade något hål när jag var hos tandläkaren i veckan, så besparar folk den informationen ..
Kortfattat så har veckan bestått i 10mils cykel, knappa 9mils löpning(ett långpass kvar i em), något gruppass på gymmet och ett gästspel i Valhallabadet. Om man tränar mycket så får man inte helt sällan höra "varför tränar du så mycket", "har du inget liv" "du kommer bli skadad" "hur fan orkar du" och så vidare.. Fullt naturliga kommentarer om jag får säga det själv. Men samtidigt så är mitt svar på dessa kommentarer ganska enkelt och givet. För mig är helt enkelt träning en stor del av livet, den får mig att må bra, tänka klart och helt enkelt känna mig jäkligt frisk. Det ena behöver inte utesluta det andra, givetvis har dygnet bara 24 timmar men träning är ett sätt att leva, ett sätt att umgås och ett sätt att påverka sitt välbefinnande.
Samtidigt så måste man ha självdistans och kunna ironisera över sig själv och att man bitvis är på gränsen till överdrivet mållåst i vissa saker. Personligen så är jag en seriös motionär som lägger väldigt mycket tid på träning, det finns fullblodsproffs som lever på sin idrott och som äter, sover och lever idrott nästintill 24timmar om dygnet. Givetvis har dessa proffs "gått miste" om en hel del saker som dom fått prioritera bort till fördel för sin idrottssatsning men tänk vad mycket många av dessa idrottare också har upplevt !
Åter upp på spåret om den gångna veckan och vad som komma skall. Sprang Midnattsloppet med tusentals göteborgare igår kväll. En folkfest måste sägas, blandade åldrar, olika ambitioner och ett bra drag med underhållning innan, under och efter loppet. Bra betyg till arrangemanget i det avseendet ! Banprofilen var i år ny och enligt mitt eget tycke något jobbigare än fjolårets. Kände mig inte direkt som någon turbomaskin när jag tog plats i startgrupp 1b, lite tävlingsinstinkt får man alltid i det läget men det kändes liksom mer som jag satt i en stabil och trygg v70 som absolut skulle ta sig i mål men kanske inte på det mest spänstiga och kvickaste sättet. Pang starten går och folk rusar iväg, dom flesta har betalat dryga 300kronor för att plåga sig själva i 30-60 minuter, man får ju givetvis en banan, energybar och skrytmedalj också.
Jag ville absolut inte gå ut för hårt då jag visste att det skulle bjudas på en del backar under resans gång. Hittade en bra rytm och kände mig ganska till freds med min position och mitt tempo. Allt rullade på och strax innan 7km så kom den omtalade backen upp mot Masthuggskyrkan. Den var rätt seg och det var inte läge för någon colgatereklam en bit upp i backen. Men uppför backen tog jag mig och sen var det en bra bit ganska brant nerför istället. Efter lite kringelikrok så kom man till sist ut på Linnegatan där det var svagt uppför in i mål mot Linnèplatsen. Här såg jag några löpare en bit fram och försökte få v70:n att bjuda på någon extra hästkraft, någon liten pålle pressades fram och jag segade mig om ett par innan mållinjen. 36:48 och 37e plats stod det i resultatlistan. Varken nöjd eller missnöjd, analyserade inte ett smack utan efter att ha kollat lite målgångar så bar det av hem för att tina upp och torka till.
6 timmars Karlstad 1e september !
Efter AXA ställde jag om siktet på nästkommande lördag och ett 6 timmars lopp i Karlstad. Kan konstatera att jag är mer uthållig än vad jag är snabb. I Karlstad är det ALL IN för över 80km, allt annat kommer jag vara missnöjd med. Tränat ganska inriktat mot längre distanser ett tag och då får det gärna fortsätta att betala sig. Innan man springer ett sex timmars lopp tror jag man måste ha en grundtaktik klar för sig. Man måste veta om man skall hålla ett jämnt tempo, köra på extra hårt i början, ta energi i farten eller stanna för snabbt ombyte och energipåfyllning. Man orkar liksom inte lägga energi på att fundera över sånt under loppets gång. Då går man bara in i sin bubbla och tänker jäkligt primitivt, "här och nu" inte sen, om, ifall, lite senare osv.
I Skövde såg jag det som en flygning på sex timmar, delade upp den i tre delar och försökte gnaga av varje del för sig. Visserligen ingen möjlighet till att få en grogg serverad av en trevlig flygvärdinna men ändå.. :)
På lördag är min taktik klar, sen om jag tar mig vatten över huvudet eller gör taktiskt rätt det vet ingen förrän efteråt, man måste testa. Målet blir att göra första marathonsträckan(42,2km) på runt 3timmar blankt, skall jag då nå 80km innan sex timmar är slut så har jag 37,8km kvar på dom sista tre timmarna. Man får alltid en temposänkning sista tredjedelen men här gäller det att ha en bra dag och att kämpa på trots att många signaler i kroppen skriker "stanna jag vill vila din idiot". Så ett tempo på 4:16/km första tre timmarna och därefter har jag råd med ett tempofall till 4:46/km sista tre timmarna. Låter för jäkla bra så här i teorin men det skall genomföras i praktiken också.. Hur som helst ALL IN i Karlstad..
Förra veckan genomförde jag 43km i AXA Fjällmaraton, en minnesvärd grej och en häftig utmaning. Nu är det historia och det är nu under årets andra hälft som mina "stora" mål i år dyker upp ganska tätt. Jag har ju i början på året satt upp vissa mål att sikta mot det handlar om allt ifrån tid på 10km som total sträcka att nå på långlopp som sex timmars osv. När man sätter upp sina mål är det alltid lätt att viljan tar överhanden, det vill säga att målen kanske mer är ett riktmärke för vad man vill men kanske inte fullt ut vad som är rimligt att man klarar av. I teorin har man gjort enorma tider, fantastiska fotbollsmatcher osv. När jag satte upp lite tider att sikta på i början på detta året så tycker jag ändå att jag var klart rimlig i min målsättning. Det är dom närmsta månaderna som jag hoppas kunna skriva "CHECK" som ett kvitto på att målet är nått.
Ett mål har jag redan nått och det var 6timmars i Skövde där jag nådde 77,54km på sex timmars löpning. Mitt närmsta mål är nu just ett sex timmars lopp som går av stapeln i Karlstad 1e september. Där är mitt absoluta fokus att ta mig över 80km innan tiden är ute, jag tror jag kan fixa det och jag är beredd att slita och bjuda på grimaser om det så krävs för att fixa detta mål. För att nå mitt mål på 80km på sex timmar så måste jag lyckas hålla ett medeltempo på 4:30/km dvs 45minuter per mil åtta gånger i följd. Sist hade jag 4:39/km och jag inser att 2,3km mer under utsatt tid blir en svår nöt att knäcka men det är ju just det som är utmaningen. Så nu fullt fokus på 1e september, bryr mig inte om solen skiner i Karlstad bara jag kan vandra av banan som "ringaren i notre dame" med 80km i bagaget :)
Veckan som gått startades med en välbehövlig vilodag efter AXA blev två hela vilodagar efter det racet men i tisdags körde vi igång det igen. Normalt sett bör man kanske vara återhållsam med löpningen veckan efter ett längre lopp men för att vara i slag 1e september så fick jag planera lite annorlunda. Det blev därför en ganska tuff vecka, 10mils blandad löpning fördelat på fem dagar, två vilodagar, funktionell styrketräning och stretch av en icke balett anpassad kropp.
Innan den 1e september blir det dock start i Midnattsloppet kommande lördag. Banan är i år flyttad till området kring Linne och Slottskogen vilket i och för sig säkert kan bli en fin och stämningsfull bansträckning. Det som är en besvikelse är att det enligt ryktet är en bana som är ännu mer knixig än ifjol vilket knappast gör att man kan hoppas på ett vettig chans att fixa ett nytt personbästa på milen. Så många tvära svängar inne i stan kostar för mycket tid, men jag ser lördagens lopp som ett riktigt bra och roligt träningspass. Helt enkelt ett snabbdistanspass med lite mer stämning än ett betydligt lugnare Skatås.
I skrivandets stund känns benen lite som köttfärs(fast på ett bra sätt) och imorgon är det löpfritt. Blir istället ett tidigt besök i Valhallabadet för lite simning och våtvest, inte omöjligt att man även hinner med att göra valen mitt i bassängen för att försöka höja stämningen bland alla som har måndagsångest. Imorgon kväll är det ett planerat cykelpass med lite klubbkamrater och där tänker jag ta rygg på den starke norrbaggen och låta han ta allt luftmotstånd..:)
Till sist så måste jag säga att jag är oerhärt imponerad av alla dom som i lördags genomförde en Iron Man i Kalmar, 3,8km simning, 18 mils cykling och 42,2km löpning kräver inte bara pannben det kräver en väldigt bra grundfysik oavsett om man är motionär eller elittävlande. Några jag känner mer eller mindre väl gjorde riktigt fina prestationer, då jag vet hur mycket träning och fokus som ligger bakom så unnar jag verkligen dessa personer att känna sig grymt stolta och nöjda med sina prestationer. Triathlon lockar mig mer och mer jag vill absolut genomföra en Iron Man, löpningen och cyklingen har jag givetvis respekt för men den vill jag nog påstå att jag löser. Vad det beträffar simningen så måste jag börja på steg 1, dvs lära mig en bra eller åtminstone okej crawlteknik. För det krävs att jag har tålamod kämpar på och det krävs en förbannat uthållig tränare som kan lära mig. Vill egentligen göra en redan 2013 men samtidigt så är jag lite resultatinriktad så om jag väl skall genomföra en Iron Man så vill jag känna att jag kan göra det på ett bra sätt. Kan jag bara gå från en ubåt till en halvskaplig simmare så känns det extremt motiverande. Kan bli två investeringar i form av våtdräkt och cykel redan i vinter, allt lär ge sig..
Det har gått drygt ett och ett halvt dygn sen jag tog mig i mål vid Vålådalen efter 43kilometers löpning. Att springa i fjällen var något jag på förhand trodde skulle vara tungt, men det var snäppet värre. Det var under en knapp timmes tid ibland det jobbigast jag gjort rent fysiskt. Hade jag inte haft en hyfsad vilja och målmedvetenhet så är risken stor att det hade stått DNF(Did not finished) i resultatlistan efter loppet. Kan bara skratta lite åt mig själv och mitt tänkande under själva loppet. Intressant hur primitiv man blir i sitt tänkande när man är riktigt trött/utmattad. Så här upplevde jag AXA Fjällmaraton 2012 från start till mål..
Lördag morgon 11e augusti klockan ringde 05:50. Kunde konstatera att det var ganska molnigt, inget regn, lätt vind och 10-14grader, det vill säga ganska idealiskt löparväder om jag själv får välja. Skickade i mig 1,5 tallrik musli och ett ägg mer fick jag inte ner. In för en snabb dusch för att vakna och sen på med grejerna jag hade tänkt springa i. Svårt val att välja om jag skulle köra underställströja eller en kompressions t-shirt, det blev en kompromiss det vill säga t-shirt och lätt indränkt i liniment. Jag hade ju hört att det kunde blåsa rejält uppe på fjällen. Jag vägde in mig på 92kg med ryggsäcken inräknat. Cykel 5km till Vålådalens fjällstation där det var mängder av med taggade, nervösa och målinriktade människor som väntade på bussarna som skulle ta oss till starten i Edsåsdalen.
I bussen var folk fokuserade och jag själv lyssnade på ett gäng låtar för att tagga upp lite det sista, Iron Maidens "Run to the hills" kändes som en given låt dagen till ära. Klockan var 09.00 och det var dags för start, pang och iväg sprang ca 450st löpare fördelat på herr-dam-singel och lagklasser. Många sprang iväg som kalvar på grönbete, det var väldigt smalt i början jag tog plats i kön. Första två kilometerna var ganska lättlöpta men sen dröjde det inte länge förrän jag insåg att "det här kommer bli något att bita i". Det gick riktigt brant uppför och dom allra flesta gick och halvjoggade om vart annat. För den som ville springa om här bjöds det inte på många tillfällen. En smal skogsstig ringlade sig upp mot första fjället det var redan här rejält blött i backen. Jag borrade ner skallen och försökte stänga av allt logiskt tänkande. Fokuserade på löparen precis framför och hakade på han likt en galen stalker. Efter ca 7,2km var vi uppe vid första tidskontrollen Skalknippen 939meter över havet.
Strax efter denna passage fick vi ta oss ner för en mindre terrass och här fick jag säkra upp genom att hålla mig med händerna då det var rejält slirigt. Väl nere så blev det första kontakten med snö, en mycket kort sträcka men ändå. Mellan 8-12km följde sedan löpning i mer "mänsklig" terräng. En del nedförslut varvat med svagt uppför, det som var jobbigt denna biten var det mycket sörjiga och knixiga underlaget. Jag återfick normal andning efter den inledande uppförslöpningen och tänkte att "här laddar jag på rejält". Sagt och gjort det blev några kilometer med tempofylld löpning bland stenar och rötter. Jag var på vippen att stå på huvudet flera gånger men när man väl är inne i ett bra flyt är det lätt att tro man är en stålman.. En bit innan den snällare löpningen var klar så hade jag samlat ihop till en vurpa och vips så stod jag på näsan. Dammade i högerknät i en stenj-vel men kände att det trots allt klarade sig rätt bra.
Mellan 12-15km var det dags igen det vill säga 3km med grisigare terräng där det gick skapligt uppför. 16-17km bar det sen av nedför på en stig med mycket stenar, rötter och lera. Just här kände jag mig stark och tog en del placeringar och lämnade en grupp med löpare som jag hade hängt ihop med ganska länge. Just när jag kände mig som starkast och jag fått vittring på löparna en bit fram så hörde jag ett klappande ljud bakom mig. "Va fasen är det någon som springer i högklackat eller vad är det frågan om..?" Jag kollade bak och såg en spänstig kvinna komma i full fart. Det var bara att ta ett steg åt sidan och lämna företräde. Kvinnan visade sig vara den duktige löparen/skidåkaren Susanne Luikonnen. Hon passerade och fortsatte likt en balettdansös i sina dubbförsedda dojor. Jag vägrade dock helt tappa henne ur sikte utan hakade på så gott jag kunde.
Milen härefter bjöd på löpning i lite av mellanhård terräng lite uppför men inte värre än att man mestadels kunde springa.
Vid 27km kom vi till en liten by vid namn Nordbottnen. Här var också loppets tredje energistation. Skickade i mig lite vätska ett par saltgurkor och fick syn på en läskande kanelbulle, tog en tugga men det var som att tugga på papper. Inte många gånger jag spottar ut en kanelbulle men att gnaga i sig den med en käft torr som en öken var ingen njutning. Efter 29km började "helvetet". Jag hade fått lite energi i Nordbottnen men nästan 30km löpning i mestadels lervälling och träsk hade satt sina spår i kropp och psyke. Inte blev det bättre när jag sneglade upp till vänster och såg ett "helvetesberg" till som stod precis i banans riktning. "Nu jävlar skall du få" var min primitiva tanke här. Lite som att gå ut mot lyftkranen från Ryssland Alexander Karelin och tro att man skall kasta runt han som en handske. Det vill säga helt ologiskt, omöjligt och med en total avsaknad av självinsikt. Men för mig var det ett sätt att använda mig av "aggressioner" för att försöka hjälpa min tröttkörda kropp. Något kast med Karelin blev det inte.. Istället vek jag ner mig och fick likt dom andra i min närhet börja traska uppför Ottfjället. Första 2km hade jag ett gångtempo på 11:15/km i snitt. Fick några dödsryck och började springa men insåg direkt att det inte var någon bra grej.. 8km helveteslöpning/promenad bjöds det på upp mot Ottfjällets topp.
Vid skylten 32km var jag i det närmaste helt slut och tog en livlina och tryckte i mig min medhavda energigel, denna borde jag tagit tidigare med facit i hand. Trots min trötthet föll jag trots allt aldrig helt igenom utan höll min plats så när som på en löpare när det kändes som värst. När jag granskat resultatlistan kan jag dock konstatera att jag hade 35:e bästa tid under detta helvetesparti, jag tappade inte många placeringar men jag tappade ganska mycket tid och flera en bit framför mig försvann ur mitt synfält. Det var en liten löpare från Ockelbo som rusade förbi mig spänstig som en känguru. "okej bara att acceptera" tänkte jag, jag hade inget att svara med i det läget. Vid 35km kom räddningen ENERGI!
Ottfjällets vindskydd var sista energidepån. Jag drack några muggar vatten och ett gäng muggar cola och fick syn på små chokladbollar liggandes i en låda. Hann knappt känna hur det dregglades i munnen innan det tuggades för fullt. Fyra chokladbollar slank ner och jag tuggade klart i farten vidare mot målet. Det tog inte många minuter förrän jag fick en stabil energiboost av det jag ätit, det i kombination med att jag hört att sista 5km mestadels skulle gå mer eller mindre nedför gjorde att jag repade nytt mod. Helt plötsligt började benen visa bra arbetsvilja igen och nu var både kropp och psyke fast beslutna om att ösa på för allt som höll in i mål. Fick återigen syn på löparen från Ockelbo och han blev min målbild under den sista biten. Fick riktigt skaplig fart på benen och under 39-42km så hade jag ca 3:40 i snitt och jag tror jag plockade tre löpare här. Hade 9:e bästa tid från den sista kontrollen in till mål och faktum var att jag kände mig full med energi i detta skede. Var dock lurigt att dra på vid vissa passager, jag halkade bland annat till en gång på en hal spång och kände hur det drog till i höger insida på låret men det släppte ganska omgående efteråt.
Ca 300 meter från mål fick jag ytterligare en löpare i sikte men insåg att det var för lite kvar för att jag skulle kunna ta mig förbi honom. Väl på målrakan i Vålådalen sken solen, en hängiven publik applåderade varmt och speakern presenterade löparna som sprang i mål.
Efter några minuters pustande var det två prioriteringar MM, mat och massage. Efter två frasvåfflor med sylt, två kanelbullar och en liter vätska var det bara att ställa sig i kön till massagen. Innan någon ville ta i mig med tång fick jag likt många andra saneras, lera från nerifrån och upp. Intog därefter plats på britsen, "vader och lår tack" blev min vädjan och dom efterföljande 10min var som en bättre julklapp på julafton. Två kalla öl låg och väntade på mig och jag tog plats i en av dom fullsmockade bubbelpoolerna. 90minuters! poolbad och sen var det bara att rigga om till banketten. Där bjöds det på god mat och gött snack i en fullsatt idrottshall i Vålådalen.
Det var en sammanfattning av AXA Fjällmaraton 2012 med mina egna ord och hur jag upplevde det. Kolla gärna in hemsidans bilder från racet.
Kommer säkerligen anmäla mig till nästa års race så skoj var det. Till 2013 års start blir det dock en helt annan förberedelse. Rejält med branta och långa backar för att kunna kapa ytterligare tid och utvecklas i att springa i sån här terräng. Tre lärogrejer vet jag redan nu.
1. Mindre vätska med mig i ryggsäcken. 1,3liter kvar vilket är 1,3kg att bära på i"onödan".
2. Mer energigel för att aldrig få en sån soppatorsk som jag nästan fick.
3. Dubbskor för att få bättre fäste i det sörjiga underlaget.
Tyvärr mycket dålig bildkvalite..
Nu är det ny vecka på gång, en vecka utan bergslöpning och med annat på schemat. 1e september är nästa utmaning då det är dags för 6 timmars i Karlstad. Över 80km där hade varit skoj att fixa, i vart fall kommer det nog kännas platt..
.PNG)
.JPG)
.jpg)
.JPG)
