Det har gått drygt ett och ett halvt dygn sen jag tog mig i mål vid Vålådalen efter 43kilometers löpning. Att springa i fjällen var något jag på förhand trodde skulle vara tungt, men det var snäppet värre. Det var under en knapp timmes tid ibland det jobbigast jag gjort rent fysiskt. Hade jag inte haft en hyfsad vilja och målmedvetenhet så är risken stor att det hade stått DNF(Did not finished) i resultatlistan efter loppet. Kan bara skratta lite åt mig själv och mitt tänkande under själva loppet. Intressant hur primitiv man blir i sitt tänkande när man är riktigt trött/utmattad. Så här upplevde jag AXA Fjällmaraton 2012 från start till mål..
Lördag morgon 11e augusti klockan ringde 05:50. Kunde konstatera att det var ganska molnigt, inget regn, lätt vind och 10-14grader, det vill säga ganska idealiskt löparväder om jag själv får välja. Skickade i mig 1,5 tallrik musli och ett ägg mer fick jag inte ner. In för en snabb dusch för att vakna och sen på med grejerna jag hade tänkt springa i. Svårt val att välja om jag skulle köra underställströja eller en kompressions t-shirt, det blev en kompromiss det vill säga t-shirt och lätt indränkt i liniment. Jag hade ju hört att det kunde blåsa rejält uppe på fjällen. Jag vägde in mig på 92kg med ryggsäcken inräknat. Cykel 5km till Vålådalens fjällstation där det var mängder av med taggade, nervösa och målinriktade människor som väntade på bussarna som skulle ta oss till starten i Edsåsdalen. I bussen var folk fokuserade och jag själv lyssnade på ett gäng låtar för att tagga upp lite det sista, Iron Maidens "Run to the hills" kändes som en given låt dagen till ära. Klockan var 09.00 och det var dags för start, pang och iväg sprang ca 450st löpare fördelat på herr-dam-singel och lagklasser. Många sprang iväg som kalvar på grönbete, det var väldigt smalt i början jag tog plats i kön. Första två kilometerna var ganska lättlöpta men sen dröjde det inte länge förrän jag insåg att "det här kommer bli något att bita i". Det gick riktigt brant uppför och dom allra flesta gick och halvjoggade om vart annat. För den som ville springa om här bjöds det inte på många tillfällen. En smal skogsstig ringlade sig upp mot första fjället det var redan här rejält blött i backen. Jag borrade ner skallen och försökte stänga av allt logiskt tänkande. Fokuserade på löparen precis framför och hakade på han likt en galen stalker. Efter ca 7,2km var vi uppe vid första tidskontrollen Skalknippen 939meter över havet.
Strax efter denna passage fick vi ta oss ner för en mindre terrass och här fick jag säkra upp genom att hålla mig med händerna då det var rejält slirigt. Väl nere så blev det första kontakten med snö, en mycket kort sträcka men ändå. Mellan 8-12km följde sedan löpning i mer "mänsklig" terräng. En del nedförslut varvat med svagt uppför, det som var jobbigt denna biten var det mycket sörjiga och knixiga underlaget. Jag återfick normal andning efter den inledande uppförslöpningen och tänkte att "här laddar jag på rejält". Sagt och gjort det blev några kilometer med tempofylld löpning bland stenar och rötter. Jag var på vippen att stå på huvudet flera gånger men när man väl är inne i ett bra flyt är det lätt att tro man är en stålman.. En bit innan den snällare löpningen var klar så hade jag samlat ihop till en vurpa och vips så stod jag på näsan. Dammade i högerknät i en stenj-vel men kände att det trots allt klarade sig rätt bra.
Mellan 12-15km var det dags igen det vill säga 3km med grisigare terräng där det gick skapligt uppför. 16-17km bar det sen av nedför på en stig med mycket stenar, rötter och lera. Just här kände jag mig stark och tog en del placeringar och lämnade en grupp med löpare som jag hade hängt ihop med ganska länge. Just när jag kände mig som starkast och jag fått vittring på löparna en bit fram så hörde jag ett klappande ljud bakom mig. "Va fasen är det någon som springer i högklackat eller vad är det frågan om..?" Jag kollade bak och såg en spänstig kvinna komma i full fart. Det var bara att ta ett steg åt sidan och lämna företräde. Kvinnan visade sig vara den duktige löparen/skidåkaren Susanne Luikonnen. Hon passerade och fortsatte likt en balettdansös i sina dubbförsedda dojor. Jag vägrade dock helt tappa henne ur sikte utan hakade på så gott jag kunde. Milen härefter bjöd på löpning i lite av mellanhård terräng lite uppför men inte värre än att man mestadels kunde springa.
Vid 27km kom vi till en liten by vid namn Nordbottnen. Här var också loppets tredje energistation. Skickade i mig lite vätska ett par saltgurkor och fick syn på en läskande kanelbulle, tog en tugga men det var som att tugga på papper. Inte många gånger jag spottar ut en kanelbulle men att gnaga i sig den med en käft torr som en öken var ingen njutning. Efter 29km började "helvetet". Jag hade fått lite energi i Nordbottnen men nästan 30km löpning i mestadels lervälling och träsk hade satt sina spår i kropp och psyke. Inte blev det bättre när jag sneglade upp till vänster och såg ett "helvetesberg" till som stod precis i banans riktning. "Nu jävlar skall du få" var min primitiva tanke här. Lite som att gå ut mot lyftkranen från Ryssland Alexander Karelin och tro att man skall kasta runt han som en handske. Det vill säga helt ologiskt, omöjligt och med en total avsaknad av självinsikt. Men för mig var det ett sätt att använda mig av "aggressioner" för att försöka hjälpa min tröttkörda kropp. Något kast med Karelin blev det inte.. Istället vek jag ner mig och fick likt dom andra i min närhet börja traska uppför Ottfjället. Första 2km hade jag ett gångtempo på 11:15/km i snitt. Fick några dödsryck och började springa men insåg direkt att det inte var någon bra grej.. 8km helveteslöpning/promenad bjöds det på upp mot Ottfjällets topp.
Vid skylten 32km var jag i det närmaste helt slut och tog en livlina och tryckte i mig min medhavda energigel, denna borde jag tagit tidigare med facit i hand. Trots min trötthet föll jag trots allt aldrig helt igenom utan höll min plats så när som på en löpare när det kändes som värst. När jag granskat resultatlistan kan jag dock konstatera att jag hade 35:e bästa tid under detta helvetesparti, jag tappade inte många placeringar men jag tappade ganska mycket tid och flera en bit framför mig försvann ur mitt synfält. Det var en liten löpare från Ockelbo som rusade förbi mig spänstig som en känguru. "okej bara att acceptera" tänkte jag, jag hade inget att svara med i det läget. Vid 35km kom räddningen ENERGI!
Ottfjällets vindskydd var sista energidepån. Jag drack några muggar vatten och ett gäng muggar cola och fick syn på små chokladbollar liggandes i en låda. Hann knappt känna hur det dregglades i munnen innan det tuggades för fullt. Fyra chokladbollar slank ner och jag tuggade klart i farten vidare mot målet. Det tog inte många minuter förrän jag fick en stabil energiboost av det jag ätit, det i kombination med att jag hört att sista 5km mestadels skulle gå mer eller mindre nedför gjorde att jag repade nytt mod. Helt plötsligt började benen visa bra arbetsvilja igen och nu var både kropp och psyke fast beslutna om att ösa på för allt som höll in i mål. Fick återigen syn på löparen från Ockelbo och han blev min målbild under den sista biten. Fick riktigt skaplig fart på benen och under 39-42km så hade jag ca 3:40 i snitt och jag tror jag plockade tre löpare här. Hade 9:e bästa tid från den sista kontrollen in till mål och faktum var att jag kände mig full med energi i detta skede. Var dock lurigt att dra på vid vissa passager, jag halkade bland annat till en gång på en hal spång och kände hur det drog till i höger insida på låret men det släppte ganska omgående efteråt.
Ca 300 meter från mål fick jag ytterligare en löpare i sikte men insåg att det var för lite kvar för att jag skulle kunna ta mig förbi honom. Väl på målrakan i Vålådalen sken solen, en hängiven publik applåderade varmt och speakern presenterade löparna som sprang i mål.
Efter några minuters pustande var det två prioriteringar MM, mat och massage. Efter två frasvåfflor med sylt, två kanelbullar och en liter vätska var det bara att ställa sig i kön till massagen. Innan någon ville ta i mig med tång fick jag likt många andra saneras, lera från nerifrån och upp. Intog därefter plats på britsen, "vader och lår tack" blev min vädjan och dom efterföljande 10min var som en bättre julklapp på julafton. Två kalla öl låg och väntade på mig och jag tog plats i en av dom fullsmockade bubbelpoolerna. 90minuters! poolbad och sen var det bara att rigga om till banketten. Där bjöds det på god mat och gött snack i en fullsatt idrottshall i Vålådalen.
Det var en sammanfattning av AXA Fjällmaraton 2012 med mina egna ord och hur jag upplevde det. Kolla gärna in hemsidans bilder från racet.
http://www.vertex.cx/Fjallmaraton/image/fjm2012_gallery_henrik_flygare/index.html
http://www.vertex.cx/Fjallmaraton/image/fjm2012_gallery_david_erixon/index.html
Kommer säkerligen anmäla mig till nästa års race så skoj var det. Till 2013 års start blir det dock en helt annan förberedelse. Rejält med branta och långa backar för att kunna kapa ytterligare tid och utvecklas i att springa i sån här terräng. Tre lärogrejer vet jag redan nu.
1. Mindre vätska med mig i ryggsäcken. 1,3liter kvar vilket är 1,3kg att bära på i"onödan".
2. Mer energigel för att aldrig få en sån soppatorsk som jag nästan fick.
3. Dubbskor för att få bättre fäste i det sörjiga underlaget.
.JPG) |
| Tyvärr mycket dålig bildkvalite.. |
Nu är det ny vecka på gång, en vecka utan bergslöpning och med annat på schemat. 1e september är nästa utmaning då det är dags för 6 timmars i Karlstad. Över 80km där hade varit skoj att fixa, i vart fall kommer det nog kännas platt..
Må gött !
