Personligt rekord- men varför är man sällan helt nöjd?!

Som vanligt lite grimaser sista biten..

8 minuter 39 sekunder det är dom siffrorna som jag är gladast över så här några dagar efter minitrippen till Tyskland och Frankfurt Marathon. Siffrorna motsvarar den tid som jag förbättrade mitt tidigare personliga marathonrekord med, ett pers som var ett år gammalt. Fick 2:46:17 på mitt tredje marathon vilket är en tid jag är ganska nöjd med. Det absoluta målet var att ta mig under en snittfart på 4:00/km, detta lyckades jag med då min snittid blev 3:56/km. Att jag däremot inte lyckades ta mig under 2:45 gör mig lite besviken, jag inbillade mig och gör fortfarande att det bör finnas ytterliggare en till två minuter att ta ur kroppen men i söndags fixade jag det helt enkelt inte. Några bra eller dåliga bortförklaringar tänker jag inte presentera heller utan jag ser istället redan fram emot nästa marathon som jag hoppas blir till våren eller som senast ibörjan på sommaren nästa år. Då skall jag plocka ytterligare ett gäng minuter och jag tror mig vara beredd att göra vad som krävs för att fixa det.

Resan till Frankfurt började via Landvetter där jag tillsammans med flertalet andra i den löparklubben jag är aktiv i var på plats. Strax innan avfärd så fick jag och Martin Yttring reda på att vårt plan var överbokat och en anställd från Star Alliance försökte erbjuda oss ett alternativt plan mot en ekonomisk kompensation. Jag och Yttring kände att våra liv inte stod och föll med tre timmar så vi svalde erbjudandet och istället för flyg direkt till Frankfurt så blev det via Köpenhamn och ankomst ca tre timmar senare än tänkt. Drygt 2000 spänn och lite matpengar räckte för att vi skulle rea ut oss.. Det hela kändes dock helt okej hade ju varit värre om man varit en familj på resande fot då hade det krävts mer för att gå med på den dealen :) Väl i Frankfurt checkade vi in på Steinberger Metropolitan beläget ca 200m från järnvägsstationen vilket knappast kunde varit bättre. Bra klass på hotellet och dom flesta i klubben bodde på samma ställe.

Målgångshallen dagen innan loppet..

Lördagen tillbringades i ett riktigt skitväder, den stora marathonmässan besöktes och jag tycker det var skoj att gå runt och försöka insupa lite inspiration inför söndagens race. Hade inte fått den där riktiga taggningen vilket var oroande men den kom sakta med säkert smygande när vi intog mässhallen där söndagens målgång skulle vara. Lite musikshow, lite mat och en del att dricka bjöds det på. Resten av lördagen spenderades på hotellet och vi avslutade med ett besök på en riktigt bra italiensk restaurang. Söndagen kom och vädret var betydligt bättre, visserligen riktigt kallt ca 3-5grader men ändå blå himmel och sol. Efter intagen frukost blev det stora dilemmat hur man skulle klä sig, underställströja eller inte? Jag beslöt mig för att dränka armarna i liniment och köra med linne, hatar visserligen att frysa men att springa ett marathon med för mycket kläder på sig känns inte heller så lockande.. Den ultimata klädseln hade ju varit en svensk landslagsdress med texten "4-4 never give up" på..
 Samtliga löpare var synbart taggade och fast beslutna om att försöka nå sina egna uppsatta mål. Efter att ha lämnat av ombyte vid starten var det dags att starta upp kroppen och hålla uppe temperaturen innan det var dags för start. Jag kunde konstatera att det skulle bli en ganska kall väntan på start, linne i ca 4 grader var ingen njutning i det läget. Men klockan slog 10:00 och pang så sprang ca 15000 löpare iväg.

Frankfurt Marathon var mer än bara löpning över 42,2km det var en folkfest med en riktigt bra publik. Det var mitt tredje marathon och jag visste inte riktigt hur jag skulle springa rent taktiskt för att nå mitt mål. Jag litade blint på min Garminklocka första milen varpå jag ärligt talat trodde jag sprungit fortare än jag i själva verket gjorde då en gpsklocka aldrig visar exakt inne bland höga hus i städerna. Jag blev därför lite förvånad när jag passerade halvmaran på 1:22.28, jag trodde jag hade jobbat upp åtminstone någon minuts marginal för att kunna nå sub 2:45 men icke icke.. jag fick dock inse fakta och visste ändå att jag hade god chans att lösa 2:48 i alla fall. Kände mig stark efter halvmaran och jobbade på helt okej fram till ca 30km. I detta läget började jag givetvis mattas något samtidigt som fältet var väldigt utspritt och det blev nästan enbart "ensamlöpning" resten av loppet, det fanns någon rygg en bit fram som man hela tiden fick ha som mål att ta sig ikapp. Jag kände att jag tappade några sekunder per kilometer i fart men samtidigt så plockade jag placeringar vilket stärkte mitt positiva tänk. Runt 32km kom jag ikapp en lång löpare med en röd norgetröja på sig, jag tänkte för mig själv att "resten av loppet får bli en landskamp mellan han och mig". Allt för att försöka hitta lite extra motivation under den sista milen. En bit efter 35km kunde jag dock lämna norrmannen och i alla fall glädja mig åt att jag vann den kampen samtidigt insåg jag att 2:45 skulle bli väldigt svårt att lösa tiden rann ifrån mig och jag hade inte mycket till tempoväxling att bjuda på. Sista två kilometerna kunde jag pressa ut lite extra krafter och jag försökte sega mig förbi några löpare in mot den stora mässhallen där målgången väntade. Väl inne i mässhallen ropade speakern löparnas namn och det var en go känsla att få passera mållinjen med nytt pers. Andra halvmaran på loppet visade sig ha gått på 1.23:50 varpå jag tappade ca 1minut och 20 sekunder under loppets andra halva, just detta faktum gjorde mig lite besviken men samtidigt vore det elakt mot mig själv att inte vara ganska nöjd med min kämpainsats. Jag gav allt jag hade för dagen, jag tycker kanske att jag borde vågat gå lite hårdare första halvan men samtidigt så hade det kunnat kosta i slutet sånt vet man aldrig man kan bara spekulera. Det var dock tydligt att många löpare hade gett järnet då det låg en fransman och kalvade strax efter mållinjen, starkt att mentalt kunna pressa sig så.

Nu lägger vi Frankfurt Marathon 2012 till handlingarna, en rolig resa och ett nytt pers som känns som en helt okej nivå att jobba vidare ifrån. 3:01:, 2:54:56 och 2:46:17 har det blivit på mina tre riktiga marathon från juni 2011, även om jag inte nådde 2:45 så går utvecklingen åt rätt håll. Vill även tacka samt gratulera dom andra klubbkamraterna för trevligt sällskap och många fina insatser under söndagens lopp. Att Gunnar Olsson 66år sprang i mål på 3:48:33 är något som imponerar det grövsta på mig, vilket segt virke det är i den mannen hatten av Gunnar !

Nu blir det till att återhämta sig genom "smart" träning och sen blir det till att börja samla mental kraft inför 1e december. Då är det dags för den största fysiska/mentala utmaningen hittills. Spring så många kilometer som möjligt på 24 timmar är dom "enkla" förutsättningarna. Jo tack sex timmar tycker jag var jobbigt men 24??!! i och för sig i ett betydligt lägre snittempo men ändå, hur skall man motivera sig, hur skall kroppen hålla och hur skall man sätta upp sina mål. Lite galet är det men samtidigt riktigt motiverande att testa sina gränser. Jag återkommer längre fram med lite tankar kring det kommande experimentet i  Norge. Nu skall jag bege mig ut för att träna lite gott och blandat innan nattjobb tar vid. Kroppen börjar kännas riktigt skaplig efter dagens massage som var mer än välbehövlig.