Jag är lite av en "allt eller inget" människa när det kommer till träning av olika slag. Detta är inget medvetet utan det är nog en egenskap som bara blandats in i mina gener och som idag får sitt uttryck i min bitvis kanske lite väl överdrivna målmedvetenhet. Har reflekterat lite över detta och är väl medveten om att just denna egenskap såväl kan vara till min fördel som min nackdel. Låt mig utveckla mitt resonemang och kanske kan åtminstone någon känna igen sig?
Sen jag var en liten talle så har idrott i olika former varit en naturlig del i vardagen, såväl min mor, far och syskon var och är aktiva inom idrotten på olika sätt. För det allra mesta så har det rört sig om att jaga en boll på det ena eller andra sättet. Minns när farsan "drog" med mig på sina fotbollsträningar och matcher när jag var liten, där sprang jag och jaga en trasa vid sidan av linjen. När det väl var dags att börja spela på riktigt så började det med stadiet där alla spelare i laget stannade och tittade upp i himmelen när ett flygplan kom eller när man sprang till första bästa buske när nöden kallade mitt under match. Det hela utvecklades något och det blev nog ca 25år som man jagade trasan, dränkte sig i liniment och sjöng segersång med gubbarna efter en seger. Något proffs det blev man aldrig men en bra laguppfostran många ovärderliga minnen med sina vänner det fick man.
Jag har varit en förbannat dålig förlorare ända sen jag började spela familjespel och har fått berättat för mig att det kastats en och annan tärning när jag insåg att jag var på väg att förlora ett spel. Sådär.. moget när man reflekterar över det så här i efterhand som övermogen 33åring men samtidigt kanske även något positivt även i ett sånt beteende? Nuförtiden kastas det inga tärningar och jag tror jag inte alls är en speciellt dålig förlorare längre men i vissa lägen så hatar jag fortfarande att förlora säger jag något annat så ljuger jag. Skillnaden idag är nog lite mer att jag idag mer förlorar eller vinner mot mig själv och inte mot någon annan. Jag har mina egna mål såväl vad det gäller träning, arbete och privatliv och når jag dom så är det lite som en seger för mig, når jag dom inte är det tvärtom lite av en förlust.
Positivt och Negativt
En egenskap där man drivs av att nå sina mål kan vara väldigt positiv. Man kan vara beredd att göra slitet som krävs och man kan bli väldigt hängiven i just det man vill uppnå. Det kan göra att man segrar över sig själv och att man lyckas pressa sina gränser och utvecklas såväl inom ett speciellt område eller rent generellt som människa. Jag har alltid beundrats av människor som vågar ta sig an utmaningar som dom innan känner en stor nervositet eller rädsla inför Människor som vågar gå sin egna väg och som vågar följa sin magkänsla och inte dras med i något som egentligen kanske inte är rätt för just dom. Jag pratar givetvis om sunda val och människor som inte är egon utan som bara har en tro och stolthet i dom beslut som dom tar. Personligen har jag nog på en del sätt bara hängt med i strömmen för vad som anses vara rätt och riktigt och kanske åtminstone ibland missat att egentligen fråga mig själv om vad jag egentligen vill. Om man någon gång får äran att bli förälder så önskar jag att mina barn vågar leva efter sina egna motton i livet. Att dom helt enkelt blir individer som är trygga i sig själv och att dom inte spelar någon dom inte är.
Blir man väldigt målinriktad så kan målen nästan ta upp större delen av tankeverksamheten och en naturlig effekt av detta kan ju vara att man tappar fokus på annat värdefullt här i livet. Jobbet kan bli lidande, vänner kan bli lidande och en relation kan bli lidande. När det kommer till det läget kan man ställa sig frågan om det är värt det? För elitidrottare som lever och sover idrott och prestationer så finns det större marginaler. Det vill säga dom har mer tid att lägga på att nå sina mål. Samtidigt så får man ju säga att dom själva och ofta även utomstående, media mfl lägger en väldigt stor press på att dom når resultat. Utan resultat ifrågasätts man och man förlorar i respekt.
För mig är träning att översätta med välbefinnande såväl rent fysiskt som psykiskt. Inte för att jag alltid känner mig tipp topp i kroppen efter ett par dagars gristräning men när effekten av träningen kommer efter den efterföljande vilan så är det som att tanka på lite hälsa rätt in i kropp och själ. Att efter till exempel ett löppass där svetten lackats i pannan och pumpen fått jobba få ta en dusch och sätta sig i omklädningsrummet och bara koppla av är ju en underbar känsla. Detta tror jag många idrottare kan känna igen sig i, alltifrån Kalle 10 till Agda 75. Sist men inte minst så är ju skador en naturlig del av idrottandet. Även här kan ju givetvis en stark målmedvetenhet leda till at man pressar sig för mycket i sin iver att bli bättre. För att bli bättre måste man ju just pressa sig men många av oss som idrottar skulle nog må bra av att ha en personlig coach som kan balansera vår träning.
Så vill vad ville jag nu säga med allt skrivande ovan? Det vet jag inte :) men jag tror det är nyttigt för oss alla att ibland reflektera över varför vi gör och drivs väldigt hårt av vissa saker. Inte minst tror jag detta är viktigt för människor med lite samma "symtom" som jag, det vill säga allt är inget i saker man företar sig.
Lite bilder i temat "Allt eller Inget" ..
Kör igång nu och spring 10 timmar per dag, gå på krogen fem gånger per vecka och virka 20 yllekoftor om dagen ;) ! Eller så gör du bara det du själv känner för!
