När betongbarnet sprang i fjällen -Tävlingsrapport

Det har gått drygt ett och ett halvt dygn sen jag tog mig i mål vid Vålådalen efter 43kilometers löpning. Att springa i fjällen var något jag på förhand trodde skulle vara tungt, men det var snäppet värre. Det var under en knapp timmes tid ibland det jobbigast jag gjort rent fysiskt. Hade jag inte haft en hyfsad vilja och målmedvetenhet så är risken stor att det hade stått DNF(Did not finished) i resultatlistan efter loppet. Kan bara skratta lite åt mig själv och mitt tänkande under själva loppet. Intressant hur primitiv man blir i sitt tänkande när man är riktigt trött/utmattad. Så här upplevde jag AXA Fjällmaraton 2012 från start till mål..

Lördag morgon 11e augusti klockan ringde 05:50. Kunde konstatera att det var ganska molnigt, inget regn, lätt vind och 10-14grader, det vill säga ganska idealiskt löparväder om jag själv får välja. Skickade i mig 1,5 tallrik musli och ett ägg mer fick jag inte ner. In för en snabb dusch för att vakna och sen på med grejerna jag hade tänkt springa i. Svårt val att välja om jag skulle köra underställströja eller en kompressions t-shirt, det blev en kompromiss det vill säga t-shirt och lätt indränkt i liniment. Jag hade ju hört att det kunde blåsa rejält uppe på fjällen. Jag vägde in mig på 92kg med ryggsäcken inräknat. Cykel 5km till Vålådalens fjällstation där det var mängder av med taggade, nervösa och målinriktade människor som väntade på bussarna som skulle ta oss till starten i Edsåsdalen. I bussen var folk fokuserade och jag själv lyssnade på ett gäng låtar för att tagga upp lite det sista, Iron Maidens "Run to the hills" kändes som en given låt dagen till ära. Klockan var 09.00 och det var dags för start, pang och iväg sprang ca 450st löpare fördelat på herr-dam-singel och lagklasser. Många sprang iväg som kalvar på grönbete, det var väldigt smalt i början jag tog plats i kön. Första två kilometerna var ganska lättlöpta men sen dröjde det inte länge förrän jag insåg att "det här kommer bli något att bita i". Det gick riktigt brant uppför och dom allra flesta gick och halvjoggade om vart annat. För den som ville springa om här bjöds det inte på många tillfällen. En smal skogsstig ringlade sig upp mot första fjället det var redan här rejält blött i backen. Jag borrade ner skallen och försökte stänga av allt logiskt tänkande. Fokuserade på löparen precis framför och hakade på han likt en galen stalker. Efter ca 7,2km var vi uppe vid första tidskontrollen Skalknippen 939meter över havet.

Strax efter denna passage fick vi ta oss ner för en mindre terrass och här fick jag säkra upp genom att hålla mig med händerna då det var rejält slirigt. Väl nere så blev det första kontakten med snö, en mycket kort sträcka men ändå. Mellan 8-12km följde sedan löpning i mer "mänsklig" terräng. En del nedförslut varvat med svagt uppför, det som var jobbigt denna biten var det mycket sörjiga och knixiga underlaget. Jag återfick normal andning efter den inledande uppförslöpningen och tänkte att "här laddar jag på rejält". Sagt och gjort det blev några kilometer med tempofylld löpning bland stenar och rötter. Jag var på vippen att stå på huvudet flera gånger men när man väl är inne i ett bra flyt är det lätt att tro man är en stålman.. En bit innan den snällare löpningen var klar så hade jag samlat ihop till en vurpa och vips så stod jag på näsan. Dammade i högerknät i en stenj-vel men kände att det trots allt klarade sig rätt bra.

Mellan 12-15km var det dags igen det vill säga 3km med grisigare terräng där det gick skapligt uppför. 16-17km bar det sen av nedför på en stig med mycket stenar, rötter och lera. Just här kände jag mig stark och tog en del placeringar och lämnade en grupp med löpare som jag hade hängt ihop med ganska länge. Just när jag kände mig som starkast och jag fått vittring på löparna en bit fram så hörde jag ett klappande ljud bakom mig. "Va fasen är det någon som springer i högklackat eller vad är det frågan om..?" Jag kollade bak och såg en spänstig kvinna komma i full fart. Det var bara att ta ett steg åt sidan och lämna företräde. Kvinnan visade sig vara den duktige löparen/skidåkaren Susanne Luikonnen. Hon passerade och fortsatte likt en balettdansös i sina dubbförsedda dojor. Jag vägrade dock helt tappa henne ur sikte utan hakade på så gott jag kunde. Milen härefter bjöd på löpning i lite av mellanhård terräng lite uppför men inte värre än att man mestadels kunde springa.

Vid 27km kom vi till en liten by vid namn Nordbottnen. Här var också loppets tredje energistation. Skickade i mig lite vätska ett par saltgurkor och fick syn på en läskande kanelbulle, tog en tugga men det var som att tugga på papper. Inte många gånger jag spottar ut en kanelbulle men att gnaga i sig den med en käft torr som en öken var ingen njutning.  Efter 29km började "helvetet". Jag hade fått lite energi i Nordbottnen men nästan 30km löpning i mestadels lervälling och träsk hade satt sina spår i kropp och psyke. Inte blev det bättre när jag sneglade upp till vänster och såg ett "helvetesberg" till som stod precis i banans riktning. "Nu jävlar skall du få" var min primitiva tanke här. Lite som att gå ut mot lyftkranen från Ryssland Alexander Karelin och tro att man skall kasta runt han som en handske. Det vill säga helt ologiskt, omöjligt och med en total avsaknad av självinsikt. Men för mig var det ett sätt att använda mig av "aggressioner" för att försöka hjälpa min tröttkörda kropp. Något kast med Karelin blev det inte.. Istället vek jag ner mig och fick likt dom andra i min närhet börja traska uppför Ottfjället. Första 2km hade jag ett gångtempo på 11:15/km i snitt. Fick några dödsryck och började springa men insåg direkt att det inte var någon bra grej.. 8km helveteslöpning/promenad bjöds det på upp mot Ottfjällets topp.

Vid skylten 32km var jag i det närmaste helt slut och tog en livlina och tryckte i mig min medhavda energigel, denna borde jag tagit tidigare med facit i hand. Trots min trötthet föll jag trots allt aldrig helt igenom utan höll min plats så när som på en löpare när det kändes som värst. När jag granskat resultatlistan kan jag dock konstatera att jag hade 35:e bästa tid under detta helvetesparti, jag tappade inte många placeringar men jag tappade ganska mycket tid och flera en bit framför mig försvann ur mitt synfält. Det var en liten löpare från Ockelbo som rusade förbi mig spänstig som en känguru. "okej bara att acceptera" tänkte jag, jag hade inget att svara med i det läget. Vid 35km kom räddningen ENERGI!

                                     

                                                                   

Ottfjällets vindskydd var sista energidepån. Jag drack några muggar vatten och ett gäng muggar cola och fick syn på små chokladbollar liggandes i en låda. Hann knappt känna hur det dregglades i munnen innan det tuggades för fullt. Fyra chokladbollar slank ner och jag tuggade klart i farten vidare mot målet. Det tog inte många minuter förrän jag fick en stabil energiboost av det jag ätit, det i kombination med att jag hört att sista 5km mestadels skulle gå mer eller mindre nedför gjorde att jag repade nytt mod. Helt plötsligt började benen visa bra arbetsvilja igen och nu var både kropp och psyke fast beslutna om att ösa på för allt som höll in i mål. Fick återigen syn på löparen från Ockelbo och han blev min målbild under den sista biten. Fick riktigt skaplig fart på benen och under 39-42km så hade jag ca 3:40 i snitt och jag tror jag plockade tre löpare här. Hade 9:e bästa tid från den sista kontrollen in till mål och faktum var att jag kände mig full med energi i detta skede. Var dock lurigt att dra på vid vissa passager, jag halkade bland annat till en gång på en hal spång och kände hur det drog till i höger insida på låret men det släppte ganska omgående efteråt.
Ca 300 meter från mål fick jag ytterligare en löpare i sikte men insåg att det var för lite kvar för att jag skulle kunna ta mig förbi honom. Väl på målrakan i Vålådalen sken solen, en hängiven publik applåderade varmt och speakern presenterade löparna som sprang i mål.

Jag gjorde det, jag tog mig igenom 43km i en terräng som för mig var en ny sport. Min tid löd på 4:28:19 och det räckte till en 27e plats. http://www.vertex.cx/Fjallmaraton/files/resultat2012/resultat2012_fjallmaraton_herrar.pdf

Efter några minuters pustande var det två prioriteringar MM, mat och massage. Efter två frasvåfflor med sylt, två kanelbullar och en liter vätska var det bara att ställa sig i kön till massagen. Innan någon ville ta i mig med tång fick jag likt många andra saneras, lera från nerifrån och upp. Intog därefter plats på britsen, "vader och lår tack" blev min vädjan och dom efterföljande 10min var som en bättre julklapp på julafton. Två kalla öl låg och väntade på mig och jag tog plats i en av dom fullsmockade bubbelpoolerna. 90minuters! poolbad och sen var det bara att rigga om till banketten. Där bjöds det på god mat och gött snack i en fullsatt idrottshall i Vålådalen.

Det var en sammanfattning av AXA Fjällmaraton 2012 med mina egna ord och hur jag upplevde det. Kolla gärna in hemsidans bilder från racet.

http://www.vertex.cx/Fjallmaraton/image/fjm2012_gallery_henrik_flygare/index.html
http://www.vertex.cx/Fjallmaraton/image/fjm2012_gallery_david_erixon/index.html

Kommer säkerligen anmäla mig till nästa års race så skoj var det. Till 2013 års start blir det dock en helt annan förberedelse. Rejält med branta och långa backar för att kunna kapa ytterligare tid och utvecklas i att springa i sån här terräng. Tre lärogrejer vet jag redan nu.
1. Mindre vätska med mig i ryggsäcken. 1,3liter kvar vilket är 1,3kg att bära på i"onödan".
2. Mer energigel för att aldrig få en sån soppatorsk som jag nästan fick.
3. Dubbskor för att få bättre fäste i det sörjiga underlaget.

Tyvärr mycket dålig bildkvalite..

Nu är det ny vecka på gång, en vecka utan bergslöpning och med annat på schemat. 1e september är nästa utmaning då det är dags för 6 timmars i Karlstad. Över 80km där hade varit skoj att fixa, i vart fall kommer det nog kännas platt..

Må gött !

12 dagar kvar !

12 dagar kvar !  http://www.vertex.cx/Fjallmaraton/image/gallery2011/
Lördagen den 11e blir det en stor utmaning för mig då jag skall till Årefjällen och springa ett marathon. Sen jag anmälde mig för några månader sedan så har det varit det största målet i sikte. Har aldrig sprungit ett marathon i en sån miljö och vet inte hur mycket min kropp mäktar med men jag vet att jag skall försöka "njuta" och ta ut mig till sista svettdroppen. 1800 höjdmeter skall totalt genomföras och något bestämt tidsmål är omöjligt att ha då jag inte har något tidigare liknande lopp att referera till. Skall förhoppningsvis bli en upplevelse i så väl utmattning, vackra fjällvyer och trevlig atmosfär rent socialt.

Den gångna veckan(vecka30) blev lite av en mellanvecka rent träningsmässigt, lite färre löpta kilometer(ca70km) men ändå några bra kvalitetspass. För tredje helgen i rad blev det tävling och denna gången bar det av till Falkenberg för 10km. Rena monsunregnet på vägen ner längs E6:an men när vi väl var på plats så öppnade sig himmelen och den värmande glödlampan tittade fram. Det var inte  direkt något överskott på syre utan sådär riktigt fuktigt och kvalmigt i luften men det var bara att gilla läget och köra på. Kände inget direkt sprittande i benen då vi värmde men hoppades det skulle släppa under loppet. Släppte gjorde det inte utan sluttiden på 37:21 blev en rejäl besvikelse måste jag säga, hade hoppats på ner mot 36 blankt men var som sagt inte i närheten i lördags helt enkelt årets sämsta insats. Kände mig relativt stark fram till strax efter 6km sen var det som om jag fick pingislunga. Kunde inte återhämta mig utan tappade istället fart och fick försöka rädda så många sekunder som möjligt sista biten in i mål. Det var inte direkt något smile man pressade fram strax innan mållinjen i centrala Falkenberg men lyckades i alla fall ta mig förbi en löpare sista biten. Tror min tid räckte till en plats mellan 25-30 och rent placeringmässigt är jag nöjd men tiden var för dålig helt enkelt. Har mina aningar till min bleka insats men man är aldrig bättre än sitt senaste race så loppet är redan glömt och nu är fokus på 11e augusti kl 09:00.

Falkenberg efter 300m respektive 9,9km, äckligt varmt lopp.

Vecka 31 är tanken att trampa ganska många lugna kilometer och köra två kvalitetspass på det, sen blir det att fylla kroppen med energi och ge pumpen och övriga kroppen den återhämtning som krävs för att kunna genomföra den kommande utmaning på ett så bra sätt som jag önskar.

Får avslutligen tipsa alla intresserade om en löpares berättelse från Swiss Alpine Marathon 2012, en oerhört välskriven och fängslande redogörelse för hur denne löpare upplevde detta otoligt tuffa ultramarathon på 79km i mycket tuff terräng. Läs http://sub2h30min.blogspot.se/2012/07/swiss-alpine-marathon-2012.html?spref=fb

Under den gångna veckan blev det även ett besök i Tylösand som visade sig från sin bästa sida !

Får tacka den snabba norskan för applåderna..

Vecka 29 i det närmaste slut. Bra vecka såväl rent träningsmässigt som i övrigt, ett par bra skrotlyftarpass och runt 12 löpta mil. Att man dessutom varit ledig ett antal dagar från jobbet har ju gjort att man hunnit med lite mer grejer än en "vanlig" vecka.

Bra intervallpass med klubben i tisdags, kände mig bra mör i kroppen när jag drog täcket över huvudet på kvällen. Oftast väldigt bra dessa tisdagspass med klubben, är ett gäng som brukar köra intervaller ihop under ledning av en ledare. Några är riktigt vassa och i en klass för sig och sen är det skapligt jämnt mellan många av oss andra vilket gör att vi pressar varandra att ta i det där lilla extra. Ett mycket värdefullt faktum då det är svårt att få samma kvalite då man kör på egen hand.

Förutom ett gäng bra träningspass så blev det också ett besök i Trollhättan under fredagen. I samband med Fallens dagar så brukar det så kallade Kraftprovet gå av stapeln i stan, omkring 900st män och 240st damer kom till start i årets race. 11,6km på en ganska kuperad bana där det inte finns speciellt mycket utrymme för "återhämtning" längs banan. Förvisso även en del nedför men dom många backarna efter vägen bjuder på lite mjölksyra inget snack om det. För egen del hade jag som mål att förbättra min tid från ifjol, då gick jag i mål på 44:21. I år kunde jag konstatera att sluttiden blev 42:46, det vill säga en putsning av min ett år gamla tid med 1minut och 35sekunder. Hade nog hoppats på låga 43 men att jag skulle krypa under det trodde jag inte, men alltid gött med glada överraskningar. Kroppen och framförallt benen kändes riktigt pigga i fredags,  två vilodagar i bagaget och en klart bättre känsla än Varbergsloppet för en vecka sedan även om det loppet gick helt okej med mina mått mätt.

http://www2.idrottonline.se/ImageVaultFiles/id_440703/cf_359/Resultat2012.PDF

Kraftprovet är ett lopp med en jäkla fin inramning, fin bana men framförallt en riktigt bra publik som är väldigt aktiva och hejar på alla löpare längs banan. Satt till och med en tjej halvvägs och lira på en gura, hur det lät han jag dock inte notera då jag hade fullt upp med att få ner syre i mina lungor. Strax efter start så gick det upp för en rejäl backe och här fick jag syn på en kollega från Trollhättan vid namn Patric Johansson. Inte bara en go gubbe utan även en riktigt bra tränad kollega som tidigare varit riktigt vass i löpning men numera framgångsrikt satsar på triathlon. Vi hejade på varandra men så mycket mer än så blev det inte utan vi var båda fokuserade på att ta oss upp för backen på ett hyfsat "ekonomiskt" sätt och sen jobba oss vidare längs banan. Blev dock att vi bytte några ord efter målgång.

Kändes som jag fick till ett ganska bra lopp där jag varken gick för hårt eller mjölkade för mycket tror helt enkelt inte jag hade kunnat prestera så mycket bättre resultat än vad jag gjorde denna gång. Sista tre kilometerna innehöll en hel del syra efter att vi sprungit uppför slusstrapporna för att sen ta oss vidare längs en del backar mot mål. Strax efter slusstrapporna fick jag loppets ledande kvinna i sikte och mitt mål blev att försöka komma ikapp henne innan målgång. Det var ingen lätt grej direkt utan jag fick jobba på bra för att komma upp jämsides med henne. Något som slog mig när vi sprang där var att "jäklar vad det applåderas och vilken stämning här är".. Nu har jag ju en viss självinsikt och insåg att det inte var jag som rev ner alla applåder utan att det var den riktigt snabba kvinnan från Norge som blev riktigt varmt påhejad av den stora publiken. Men jag passade ju givetvis på att njuta av stämningen jag med samtidigt som jag bestämde mig för att göra ett försök att ta mig om den starka norskan. Så ca 800 meter från mål så gjorde jag ett litet ryck och fick några meter, men våra grannar från Norge är ju rätt envetna så runt 300m från mål så såg jag hur hon var på väg om mig igen i spurten. Jag lyckades då pressa ut lite krafter till och tog mig i mål före segraren i damklassen Veronika Blom från SK Vidar Norge. Bara att lyfta på hatten och gratulera norskan till ett riktigt starkt race.
Min tid räckte till 23e plats och då jag var 42a ifjol så går det ju åt rätt håll. Herrklassen vanns av en norrman som var så snabb att han nog hade hunnit in i duschen när jag gick i mål, Urige Buta fick tiden 34:55 och alla kommentarer till den tiden är överflödiga..

Inte så mycket mer att orda om den gångna veckan, solen tittade fram och man gick från ett blekt A4 till att åtminstone se ut som man vet vad sommar är för något. Blev ett planerat långpass tidigt i lördags förmiddag. dryga 43km och det var en ny runda för mig och det blev till slut lite av en spontanrunda. Startade i Jonsered där jag sprang in på Vildmarksleden, vidare mot Kåsjön vid Kåsjöns badplats tog jag fel håll(dåligt fokus..?) och istället för en bit till på Vildmarksleden så blev det en bra bit på Kåsjörundan som var riktigt knixig på sina håll. Vidare mot Skatås där jag sen sprang förbi Lilla Delsjön och polisen sportstuga och vidare mot mer civiliserade marker som Skår-Lunden osv. Avslutade med ett varv på grusåttan innan jag såsmåningom slog på bromsen utanför affären vid Skatås. Väl där satt en iskall Pucko som en smäck.

Vecka 30 på gång in och den består av ganska mycket ledighet. Kommer bli lite träning även denna vecka och har tänkt dra mig ner till Falkenberg tillsammans med massa andra löpare för att springa deras stadslopp på 10km. Sägs vara en ganska snabb bana så kanske kan jag putsa lite på min miltid vi får se. Tränar dock som sagt för 11e augusti och utflykten till Åre. Kan även bli en liten titt till Tylösand kommande vecka, Gessles hoods är ju "rätt trevliga" denna delen på året..

Sist men inte minst så lyckades jag tillsammans med mina syskon tvåla dit en del av övriga familjen i fredagens ruskigt prestigefyllda bowlingmatch, förmodligen veckans viktigaste framgång. En förlust där och man hade hoppat söndagsmiddagen ett bra tag framöver..

Idag 22 juli 2012 är det ett år sen den hjärtlöse dåren Breivik släckte 77 människors liv och försatte många fler i en livslång sorg. Tankarna går till alla som på något sätt drabbats.

Jag tuggar mig neråt på milen men det går lite sakta..

                                Morgonjogg med den 4bente vid Stora Delsjön söndag 120715

Ännu en vecka till handlingarna, en bra och rent träningsmässigt lugnare vecka. Förutom en del klassisk styrketräning blev det även sju avverkade mil under vecka 28. Tre av dessa mil var mer kvalitetsbetonade där det framkallades en del svett och grimaser medans resterande var lite mer avslappnade och mer njutbara. Höjdpunkten på veckan var det 10km långa Varbergsloppet som genomfördes i ett soldränkt Varberg och över en bana som är väldigt fin med mycket löpning längs havet.

Varbergsloppet 2012
Första tävlingen sen i mars då jag tvingades till ett antal veckors vila från löpningen på grund av en skada. Roligt att springa tävlingslopp igen och för min del så tränar jag givetvis i första hand för att jag mår bra av det men även för att jag vill prestera vissa resultat på tävling. Vad det beträffar just distansen 10km eller "milen" som man ju säger så har jag satt upp ett konkret mål att innan året har nått sitt slut kunna klämma mig under tiden 35:30. På sikt vill jag ner mot 34:00 men för detta krävs mer och långsiktig träning.

Som sagt milloppen är ganska vanliga och ofta väldigt festliga allra helst så här i sommartider. Varbergsloppet var festligt, detta njöt jag framför allt utav före och efter loppet. Jag kan inte påstå att jag under själva racet sprang och tänkte "oj vad vackert här är".. Nej då var det blicken rakt fram och en kamp mot klockan och min egna fysiska förmåga. Som vanligt så startades denna typen av lopp i högt tempo, tror jag hade 3:19 första kilometern vilket är en väldigt snabb fart med mina mått mätt. Jag har dock skaplig koll på vad jag har min förmåga så jag sansade mig ganska omgående och hittade ett mer lagom tempo för distansen. Banan var ganska tuff för att vara en vanlig milbana i stadsmiljö, första hälften av loppet och framförallt kilometer 4 och 5 var inte snälla utan bjöd på en tidsödande uppförslutning. Hur som helst så kunde jag efter målgång konstatera att jag putsat mitt personbästa på distansen med 21 sekunder från Midnattsloppet i augusti ifjol och att jag hade förbättrat mig med 1 minut och 26 sekunder jämfört med min tid på samma bana ifjol. Man vill ju alltid ner ytterligare i tid men jag vore dum mot mig själv om jag inte är nöjd med en förbättrad snitthastighet med åtta sekunder per kilometer jämfört med ifjol. Min styrka är inte denna typ av sträckor utan jag brinner lite mer för dom där långa sega loppen där känslan ofta kan förändras under loppets gång. Om man ser en löpartävling som en fest så vill man ju att en bra fest skall hålla på så länge som möjligt.. :)

Så sammanfattningen av Varbergsloppet 2012 blir att jag ger mig själv G i betyg och att jag fortfarande tror att jag kan nå 35:30 på en kontrollmätt bana innan året är slut. Stort plus till min klubbkamrat Olle Dahlberg som gick i mål under 34:00 på denna ganska tuffa bana. Även imponerad av kollegan Per Hellströms starka utveckling då han numera är riktigt stabil under sub 40.

Nu går träningen vidare och idag måndag startades veckan med ett dryga 18km långt pulsbaserat pass i ett naturskönt Delsjöområde. Vecka 29 kommer enligt min "plan" bli ganska tuff med blandad löpning löpning och ganska mycket funktionell styrka. Även denna vecka tänker jag springa en tävling och det blir ett gästspel i Trollhättan på fredag då Kraftprovet går av stapeln.11,6km utefter en kuperad bana som avslutas ganska tufft med löpning uppför slussarna. Tycker detta loppet var riktigt trevligt förra året så därför blir det en comeback även i år. Skall bli skoj att se om man kan gnugga ner sitt resultat från förra året, jag skall i alla fall ge det ett seriöst försök.

25 dagar kvar till mötet med 1800 höjdmeter i Åre(AXA Fjällmarathon) och det är det som är målet i mitt träningsupplägg just nu alla andra lopp är roliga saker längs vägen dit.

Bra träningsvecka och CrossFit Endurance..

Gött mos, vecka 27 blev en mycket bra träningsvecka, gick i det närmaste helt enligt plan och det blev dryga 10 mil varav de flesta av kvalitè !

Peppar peppar inga känningar av skador och det är för jäkla gött att träna nu när det är lite värme och man slipper pälsa på sig som om man bor i sibirien.. Förena nytta med nöje sägs ju vara en bra grej och rent träningsmässigt så för egen del har det under veckan inneburit att jag flyttat ut styrketräningen från innegym till utegymmet i Skatås. Ett väldigt enkelt gym men absolut tillräckligt för att kunna köra ett så kallat basprogram. Kan ju dessutom ha med mig den 4bente vännen och njuta av naturen samtidigt. För er som bor i götet och har vägarna förbi Skatås kan jag absolut  rekommendera ett besök på Skatås naturgym.

Bra vecka till handlingarna ny vecka idag måndag, denna vecka inleds lite i vilans tecken. Det vill säga lugn jogging och lite mer fokus på styrka än hjärtträning. Hade man kunnat välja fritt hade man ju gärna varit stark som en oxe och uthållig som en kenyan, denna ekvation är ju dock svår att få ihop och det finns ofta tre vägar att gå. 1. Bara satsa på styrka, bygga massa och bygga maxstyrka. 2. Bara satsa på löpning, ge pumpen rikligt med mängdträning och hela tiden öka sin uthållighet. 3. Blanda de två förstnämnda och försöka bli ganska bra på båda grejerna. Det vill säga få en ganska god styrka och en ganska god uthållighet.

Fjärde alternativet är ju att hitta sin toppnivå inom både styrke- och uthållighetsbiten. Detta fjärde alternativ vore en dröm för mig personligen men dom mänskliga naturlagarna gör det väldigt svårt. Dom som når närmast detta fjärde alternativ är väl om jag får gissa dom allra vassaste triathleterna, skidåkarna och "liknande" idrottare.

För egen del gjorde jag förra året ett medvetet val i denna prioritering. Lade mer kraft på hjärtträning, förbättrade min syreupptagning men det medvetna priset jag betalat är en viss minskad styrka. Det svider att tappa styrkan men samtidigt så vet jag att det bara är att rikta om träningen igen så kommer den tillbaka, allt är en färskvara. På den arbetsplats där jag jobbar är CrossFit lite av en modegrej och det är många som tränar detta målinriktat. Personligen tror jag väldigt mycket på denna träningsform, ser ut att vara en bra mix av just råstyrka, syreupptagning och till viss del även smidighet.

Kommer numera börja lägga in lite mer styrka i träningen igen dock hoppas jag inte priset blir att jag får betala för det i löparspåret. Hoppas snarare att nå närmare det där fjärde alternativet som aldrig fullt ut kommer att nås men som kan fungera som lite utav en målbild i vart fall. Kommer köra CrossFit Endurance träning två gånger per vecka hade jag tänkt, tänker starta med detta under nästa vecka när jag införskaffat mig mer kunskap om träningens grunder och tankar.
                                         CrossFit Endurance http://www.crossfitendurance.com/

På lördag är det dax för att springa ett lopp igen, det var i mars jag sprang senaste tävlingsloppet. Nu blir det 10km i Varberg, en riktigt fin bana som till viss del går längs havet. Milen är nog inte min starkaste sträcka men jag hoppas trots det att kunna sänka min tid från förra året ganska ordentligt. Har ju blivit några mils träning sen dess och då borde ju det betala sig även när man tittar på klockan efter målgång. Blir lite trevliga sommarlopp närmsta veckorna, Varbergsloppet 10km, Kraftprovet Trollhättan 11,6km och Falkenbergs stadslopp 10km. Alltid skoj med denna typen av lopp, ofta skapligt väder(kanske inte i år..), go sommarstämning och många som vill göra en bra tid innan dom intar grillen och blandar sig en drink med sina vänner. 11e augusti är det största målet som hägrar just nu, kommer blir så förbannat jobbigt att det blir en svettpärla i pannan bara jag tänker på det. Ingen rutin av att springa i sådana stigningar som det kommer att bli men det är just det som är utmaningen. Har förlagt en hel del av mina löpta kilometer senaste veckorna i kuperad terräng, något jag i alla fall hoppas kan betala sig när det är dags för "examen".

Många har börjat sin semester och det är bara att hoppas ni njuter och gör det ni mår bäst av. Jag nöter på någon vecka till sen blir det minisemester för min del, dock helt frivilligt att knega ganska mycket i sommar då jag tycker mitt arbete är som bäst denna årstid. Har såpass mycket sparad semester att risken för "tvångssemester" även i år är nära överhängande.. Känns dock som en ganska angenäm grej..

ALLT ELLER INGET- varför tränar jag?

Jag är lite av en "allt eller inget" människa när det kommer till träning av olika slag. Detta är inget medvetet utan det är nog en egenskap som bara blandats in i mina gener och som idag får sitt uttryck i min bitvis kanske lite väl överdrivna målmedvetenhet. Har reflekterat lite över detta och är väl medveten om att just denna egenskap såväl kan vara till min fördel som min nackdel. Låt mig utveckla mitt resonemang och kanske kan åtminstone någon känna igen sig?

Sen jag var en liten talle så har idrott i olika former varit en naturlig del i vardagen, såväl min mor, far och syskon var och är aktiva inom idrotten på olika sätt. För det allra mesta så har det rört sig om att jaga en boll på det ena eller andra sättet. Minns när farsan "drog" med mig på sina fotbollsträningar och matcher när jag var liten, där sprang jag och jaga en trasa vid sidan av linjen. När det väl var dags att börja spela på riktigt så började det med stadiet där alla spelare i laget stannade och tittade upp i himmelen när ett flygplan kom eller när man sprang till första bästa buske när nöden kallade mitt under match. Det hela utvecklades något och det blev nog ca 25år som man jagade trasan, dränkte sig i liniment och sjöng segersång med gubbarna efter en seger. Något proffs det blev man aldrig men en bra laguppfostran många ovärderliga minnen med sina vänner det fick man.

Jag har varit en förbannat dålig förlorare ända sen jag började spela familjespel och har fått berättat för mig att det kastats en och annan tärning när jag insåg att jag var på väg att förlora ett spel. Sådär.. moget när man reflekterar över det så här i efterhand som övermogen 33åring men samtidigt kanske även något positivt även i ett sånt beteende? Nuförtiden kastas det inga tärningar och jag tror jag inte alls är en speciellt dålig förlorare  längre men i vissa lägen så hatar jag fortfarande att förlora säger jag något annat så ljuger jag. Skillnaden idag är nog lite mer att jag idag mer förlorar eller vinner mot mig själv och inte mot någon annan. Jag har mina egna mål såväl vad det gäller träning, arbete och privatliv och når jag dom så är det lite som en seger för mig, når jag dom inte är det tvärtom lite av en förlust.

Positivt och Negativt
En egenskap där man drivs av att nå sina mål kan vara väldigt positiv. Man kan vara beredd att göra slitet som krävs och man kan bli väldigt hängiven i just det man vill uppnå. Det kan göra att man segrar över sig själv och att man lyckas pressa sina gränser och utvecklas såväl inom ett speciellt område eller rent generellt som människa. Jag har alltid beundrats av människor som vågar ta sig an utmaningar som dom innan känner en stor nervositet eller rädsla inför Människor som vågar gå sin egna väg och som vågar följa sin magkänsla och inte dras med i något som egentligen kanske inte är rätt för just dom. Jag pratar givetvis om sunda val och människor som inte är egon utan som bara har en tro och stolthet i dom beslut som dom tar. Personligen har jag nog på en del sätt bara hängt med i strömmen för vad som anses vara rätt och riktigt och kanske åtminstone ibland missat att egentligen fråga mig själv om vad jag egentligen vill. Om man någon gång får äran att bli förälder så önskar jag att mina barn vågar leva efter sina egna motton i livet. Att dom helt enkelt blir individer som är trygga i sig själv och att dom inte spelar någon dom inte är.

Blir man väldigt målinriktad så kan målen nästan ta upp större delen av tankeverksamheten och en naturlig effekt av detta kan ju vara att man tappar fokus på annat värdefullt här i livet. Jobbet kan bli lidande, vänner kan bli lidande och en relation kan bli lidande. När det kommer till det läget kan man ställa sig frågan om det är värt det? För elitidrottare som lever och sover idrott och prestationer så finns det större marginaler. Det vill säga dom har mer tid att lägga på att nå sina mål. Samtidigt så får man ju säga att dom själva och ofta även utomstående, media mfl lägger en väldigt stor press på att dom når resultat. Utan resultat ifrågasätts man och man förlorar i respekt.

För mig är träning att översätta med välbefinnande såväl rent fysiskt som psykiskt. Inte för att jag alltid känner mig tipp topp i kroppen efter ett par dagars gristräning men när effekten av träningen kommer efter den efterföljande vilan så är det som att tanka på lite hälsa rätt in i kropp och själ. Att efter till exempel ett löppass där svetten lackats i pannan och pumpen fått jobba få ta en dusch och sätta sig i omklädningsrummet och bara koppla av är ju en underbar känsla. Detta tror jag många idrottare kan känna igen sig i, alltifrån Kalle 10 till Agda 75. Sist men inte minst så är ju skador en naturlig del av idrottandet. Även här kan ju givetvis en stark målmedvetenhet leda till at man pressar sig för mycket i sin iver att bli bättre. För att bli bättre måste man ju just pressa sig men många av oss som idrottar skulle nog må bra av att ha en personlig coach som kan balansera vår träning.

Så vill vad ville jag nu säga med allt skrivande ovan? Det vet jag inte :) men jag tror det är nyttigt för oss alla att ibland reflektera över varför vi gör och drivs väldigt hårt av vissa saker. Inte minst tror jag detta är viktigt för människor med lite samma "symtom" som jag, det vill säga allt är inget i saker man företar sig.

Lite bilder i temat "Allt eller Inget" ..

Kör igång nu och spring 10 timmar per dag, gå på krogen fem gånger per vecka och virka 20 yllekoftor om dagen ;) ! Eller så gör du bara det du själv känner för!

TACK till Fru Fortuna- AXA Fjällmarathon nästa !

AXA Fjällmarathon 2012 blir en utmaning ! Loppet fullt för länge sedan men jag lyckades genom lottning få möjligheten att köpa en startplats här om dagen, tack för det Fru Fortuna!

Det blir ett lopp på 43km med totalt 1800 höjdmeter uppe i Vålådalen. Tror att runt 330 herrar och 100 damer kommer till start i soloklasserna och jag ser redan nu fram emot denna upplevelse. Lär bli lite av en "blod, svett och tårar" men jag hoppas samtidigt på en underbar naturupplevelse och stämning. Jobbar på att få plats på hotellet vid fjällstationen vid Vålådalen där det efter lördagens utmaning serveras en bankett för löpare och arrangörer.

Kollade lite på fjolårets resultatlista och kunde konstatera och kunde konstatera att det var en hel del elitlöpare med, även en del skidåkare och orienterare verkar vilja deltaga i detta lopp. Segararen Andreas Svanebo vann på tiden 3:40:53 i förra årets lopp, en oerhört bra tid sett till banprofilen. Samma Svanebo har psrungit Lidingöloppet på 1:50 så då börjar jag förstå vilken ansträngningsnivå AXA Fjällmarathon lär innebära. Även den gamle längdslegenden Janne Ottosson deltog 2010 och kom i mål på en tredje plats.

Personligen kommer jag troligen inte ha något direkt tidsmål utan istället springa efter mottot när jag kommer i mål så skall jag vara helt tömd på alla krafter och det skall inte finnas minsta lilla sparat. Hoppas på en bra kombo av naturupplevelse och fysisk utmaning.
http://www.vertex.cx/Fjallmaraton/files/Banbeskrivning_Fjallmaraton.pdf
Det blir upp till Vålådalen full med motivation med nattåget från Göteborg onsdagen 8/8 och sen hem på söndagen 12/8 förhoppningsvis nöjd men lätt sargad..?

Just nu går träningen bättre än på länge, flåset inte på topp men det känns som jag är på god väg att få upp en form som är bra utifrån mina egna mål mätt. Tränade andra intervallpasset på länge med löparklubben Solvikingarna i tisdags och det var för jäkla skoj att svettas ihop med lite andra målinriktade människor.
Kort och gott en go känsla i träningen igen och därmed är också glädjen och tron på att kunna bocka av mina uppsatta mål större! Idag är det vilodag, lite stressande för skallen men oerhört nyttigt för kroppen.. :)

.

Juni-Juli-Augusti ..

Juni-Juli-Augusti !

Vi har gått in i den så kallade högsommaren, grillarna går varma, uteterasserna är fullproppade och det börjar infinna sig en go sommarkänsla i kroppen. Somrarna i vårt avlånga land är ju på tok för korta men det är kanske därför man uppskattar dom få månader när 60 wattarn där uppe lyser som mest. Ser fram emot en go sommar med mycket gott i magen och strupen, en och annan timme på stranden och mycket tid med vänner och familj.

Alla som håller på med träning och friskvård vet hur förbannat själsdödande det är när man är inne i skadeperioder och inte kan göra det man önskar. För en frimärkssamlare kan en stukad hand vara förödande, för en boxare ett klent psyke likaså och för en löpare är en kass fot inte att rekommendera. Men som någon så käckt sa en gång "efter regn kommer solsken".. Det är få skador som inte på något sätt går att läka eller rehabilitera på ett sånt sätt att man åtminstone kan vara aktiv i viss grad då man frisknat till. Värre är det ju med kroniska skador eller sjukdomar som drabbar många människor. Många av dessa människor visar en oerhört imponerande styrka att kämpa för att fungera bättre i vardagen och så finns det andra friska människor som inte sällan gnäller om en talle i näsan. Lite som att jämnföra granit med mjölsten skulle jag nog vilja säga. Videon nedan har nog många av er redan sett men för mig är den ett tydligt bevis på hur det kan se ut om man har en positiv inställning till livet och dom problem det bjuder på..

Min skada eller talle i näsan är för tillfället besegrad och man har åter börjat nöta löpardojor och svettas uppe i Skatås ett stenkast från där jag bor. Kände mig som en flodhäst när jag sprang förra veckan men det var bara att inse fakta och bita i. Lungorna kändes som dom förvandlats till russin och pulsen stack iväg till ovanligt höga höjder trots ganska medelmåttig fart i spåret. Varje gång man varit borta från riktig konditionsträning så påminns man om vilken färskvara det är. Det går inte att leva på "gamla meriter" för att man sprang mycket för ett år sedan eller en månad sedan...nej nej man är aldrig bättre än vad dagsformen visar så jäkla logiskt är det ju i det mesta man sysslar med. På jobbet där jag jobbar med en polishund så består en del av arbetstiden av träning. Precis som i den privata träningen så går motivationen i vågor, det vill säga ibland brinner man väldigt mycket för det och ibland är det tufft att motivera sig för att träna. När man väl står där och skall göra ett test med hunden så blottar det sig varje gång om man varit seriös eller oseriös i sin träning. Finns alltid folk som skyller på det ena eller det andra men i 99% av fallen då något inte klaffar som det ska så beror det på en själv och ens egna förberedelser.

Nu har jag accepterat formtappet som jag fått sen det kändes som bäst i mars och har nu som mål att vara tillbaka på den nivån i mitten på augusti igen. Allt hänger på att inga skador hindrar mig från att följa mitt program och att jag använder skallen och är lyhörd från min kropps signaler. Samtidigt får man inte bli feg och börja känna efter för då finns det alltid någonstans det ömmar eller känns stelt. Jag kommer sannolikt inte köra några tävlingslopp förrän 14/7 då jag tänker mig att dra ner till Varberg för att lufsa 10km i stekhet sol och ett Varberg med sommarpuls?

Hoppas på fru fortuna !
På fredag är det sista dagen att avanmäla sig till Axa Fjällmarathon den 11e augusti 2011 http://www.vertex.cx/Fjallmaraton/
Det var fullt när jag fick upp ögonen för loppet men det finns fortfarande en liten chans att få köpa en startplats via utlottning. Det rör sig om ett lopp på 43km med 1800 höjdmeter så det råder inget tvivel om att det lär bli en stor utmaning om chansen dyker upp. Blir det inget är det inte mycket att göra åt utan det finns fler lopp.
Årets tidsmål som sattes upp i vintras när träningen gick som bäst står fast sen om jag kommer att lyckas bocka av dom innan 121231 det återstår att se. Men utan konkreta mål att jobba emot så har jag svårt att finna den den där goa gnistan i träningen. Så länge jag har passionen med mig i träningen så kör jag på! Att jag nu brinner för just löpning är nog till viss del en slump. Vem vet 2013 kanske vi kör en nysatsning på kast med liten boll eller hästpolo, man skall ju göra det man brinner för. Avslutar med en video över den gamle engelska fotbollslegenden Paul Gacoigne. Han var oerhört knepig på många sätt men han hade en bra självdistans och hade rätt mycket glimt i ögat.

Cykellopp och spruta !

Kexrundan är ju ett ruskigt klämkäckt namn på ett cykellopp ! Körde mitt andra cykellopp i mitt liv i söndags, det var ett motionslopp på 10,7mil i Kungälv med omnejd. Vädret var ruskigt bra och jag åkte till Kungälv med träningsvännen Bjorn Erik Norman för övrigt en mycket trevlig norrman. Hade servat min gamle racer av märket Scott, den inhandlades för sisådär sju år sedan och just då tyckte jag det var en riktig pärla.. Vid starten till Kexrundan så kunde jag konstatera några saker då jag sneglade på dom andras cyklar och övriga utrustning.. Jag hade bara en hållare för vätska, mina pedaler och cykelskor är tydligen inte såna man har till landsvägscykling och min cykel var en tungviktare jämnfört med många andras. Jag förstod då att cykling till stor del är en materialsport.. Men vem bryr sig, det handlade om att ge kroppen ett härligt träningspass och inte minst få till ett längre träningspass för hjärtat.

Vi rullade iväg och stämningen var på topp, först över kullersten inne i centrala Kungälv och sen vidare på större vägar runt om i trakterna. Första kilometerna var lite av en nära döden upplevelse för mig kan jag meddela. Det var trångt och det trampades på rätt bra utifrån Kungälv. "Måtte inget rådjur komma ut från skogen eller cyklisten framför mig tvärnita nu" var min tanke, det var nog lite Stig Helmer varning fast på cykel.. Är man inte van så kan 35-45km/h på en cykel kännas halvlurigt innan man fått upp rutinen och känslan.

Efter någon mil så hade det blivit lite spridning på alla och det var lite olika klungor som bildades. Jag var inte med i tätklungan utan fanns i en klunga strax där bakom. Tog en stund innan jag fattade grejen och började hänga med i tempokörningen som blev i klungan. Hängde med denna klunga i fem mil men sen kände jag att jag var lite rastlös och försökte mig på att gå loss lite i samband med ett antal uppförsbackar. Fick snabbt en lucka men det berodde nog inte på att ingen orkade gå med utan snarare på att ingen annan var så korkad att dom i detta skede av loppet fick för sig att cykla på egen hand istället för att tempoköra ihop. Jag cyklade på ensam i ganska bra fart i ca 15-20min sen var klungan återigen ikapp mig. Min orutin och rastlöshet ledde med facit i hand bara till att jag bara brände krafter i onödan.. Men men det är bara att bjuda på det tänkte jag. Färden gick vidare på en fin bana där det gick såväl utför som en hel del uppför emellanåt. Jag bet mig fast i klungan och med ca tre mil kvar så skruvades tempot upp en aning. Vi var nu säkert 12 man som låg i samma klunga och som hjälptes åt att dra. Jag bet i en bra bit men kände att det skulle bli tufft att hänga med dom snabbaste i klungan hela vägen in i mål. Ett antal ur klungan gick loss och kvar blev ungefär åtta man. I denna klunga var det inte många som ville dra så jag fick ta på mig blåstället och försöka agera "vindkrossare" åt dom andra. Efter ett tag fick jag dock bra hjälp av en annan cyklist och när vi till sist rullade in i mål i Kungälv så var det jag och han som var ensamma ur den sista klungan.

Ett riktigt bra träningspass för hela kroppen och förutom att det var lite stelt i ryggen då jag klev av efter 10,7 mil så kändes kroppen okej. Baken hade klarat sig fint och jag kunde sitta ner i bilen på vägen hem utan att använda badring.. Ca 35,5km/h tror jag att snittiden blev för min del. Har inget att referera till men det kändes som jag gjorde ett ganska bra lopp med tanke på att det var mitt andra cykellopp så här långt. Blev dock direkt sugen på att köpa en ny lättare cykel och risken är stor att det blir ett inköp till vintern när man kan fynda lite..












Dax att ta en spruta ! Efter ett antal veckors ofrivilligt uppehåll från löpning så är det på måndag dags att inte bara förlita sig på rehab. Har kört ganska målmedveten styrketräning och jobbat upp min styrka i framförallt benen en del med hjälp av en mycket bra sjukgymnast på Sportrehab i Göteborg. Den ömmande senan har blivit klart bättre än för två månader sedan men den vill inte helt se sig besegrad. Därför är det nu dags att kalla på förstärkning och dunka in lite kortison i skiten för att ta livet av den seglivade inflammationen. Kortison skall inte användas i onödan och det är ingen mirakelgrej men har varit i kontakt med idrottsläkare och i detta läget kan det vara riktigt effektivt. Bara att hoppas..

Brud+Backe=Sant ! Här har det blivit ett antal pass senaste veckorna.. Inga långa pass men jag har kört det jag har kunnat och det har varit ett bra sätt att dämpa konditionsraset under skadetiden.. För er som vill köra lite backträning så kan jag rekommendera denna backe, det finns olika längder och lutningar beroende på vilken sida av backen man väljer. Att det dessutom på toppen är en fin utsikt över stora delar av Göteborg kan man ju njuta av efter passet :) !

Konditionen känns inte på topp men det positiva är att det blivit lite mer variation på träningen och att man hämtat hem vad det gäller andra bitar istället. Kan lufsa kortare sträckor på 4-5km utan större problem och jag har kört några pass med fokus på syreupptagning. Då jag bor granne med Delsjö/Skatåsterrängen så är det inte konstigt att man väljer att lägga 90% av sina träningspass där. För att uttrycka sig på ren svenska så är det löjligt fina omgivningar för träning och friskvårdsaktiviteter i dessa trakter !

Halva året har snart gått och man har hunnit med två löptävlingar och ett cykellopp det är betydligt mindre än vad jag hade planerat. Kan dock meddela att motivationen är på topp !

Kortsiktigt och låååångsiktigt !

Ibland ser man saker på kort respektive lång sikt, det kan gälla arbete, träning eller vad som. För egen del måste jag ha en kombination av dessa båda synsätt för att känna motivation och kunna prestera på topp. Har jag bara ett mål som ligger ett år framåt känns vägen dit väldigt lång hur stort målet än kan tänkas vara. På vägen mot det långsiktiga målet måste jag ha delmål, det vill säga mer kortsiktiga mål. 

Alla som känner mig väl som person vet att jag i många lägen kan vara en "allt eller inget" människa. Om jag väl bestämmer mig för att satsa på något så vill jag helst göra det fullt ut sett utifrån mina egna förutsättningar osv.. När jag förra året valde att lägga mina fotbollsdojor i papperskorgen så var jag tvungen att hitta någon ny morot att träna mot. Att det just blev löpning var väl en mix av slumpen och det ultimata välbefinnandet. Slumpen så till vida att jag anmälde mig till några motionslopp däribland Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon. Dom loppen gav mig en kick och jag kände ganska omgående att jag ville börja pressa mina löpartider mer och mer. Jag ville gå från en motionär till att försöka bli en elitmotionär där löpning blev lite av ett naturligt inslag i vardagen. Det har blivit en hel del fysisk aktivitet genom åren, från att jag var med farsan på fotbollsplanen vid 5års åldern till att man hunnit spela både fotboll, handboll och till viss del innebandy. Kan ibland sakna doften av liniment, lagtaggningen och det goa tugget i omklädningsrummet med gubbarna grus. Kanske blir det att man springer efter trasan igen nästa år..? you never know..
Känslan efter ett löppass är dock extremt svårslagen, endorfinerna har fart runt i kroppen, hjärnan är rensad och man känner sig så frisk man kan göra... ;)  Just denna mix och goa känsla har jag svårt att få av någon annan träning än just "hjärtträning". Utan att ha nyttjat droger någon gång i mitt liv så kan jag ju ändå reflektera över att det för en missbrukare kan ge lite av samma känsla när dom tar sina droger som när jag tar mina löppass. Sen att effekten givetvis är otroligt skadande med droger det är en helt annan femma, det finns ju en anledning till att det kallas missbruk.. Rent principiellt så kan jag ändå ha en förståelse varför människor söker metoder som ger dom en känsla av välbehag. Om det sen innebär fysisk träning, äventyrsresor eller att lira på sin gitarr det är ju högst individuellt.

LITE ANNAT TRÄNINGSUPPLÄGG

I vintras bestämde jag mig för att gå "all in" för löpningen och se hur mycket jag kunde utvecklas under ett år med målinriktad träning. Jag hade en enormt bra start på året med tre månaders varierande löpträning. Mitt hjärta och mina lungor blev starkare och trots en riktigt dryg vinter vädermässigt så har jag i det närmaste haft motivationen på topp hela vägen. Med facit i hand så tippade jag över gränsen för vad min sargade fot klarade av men det är inte värre än att jag nu är på gång igen. Lärdomen jag tagit är att jag nu ändrat mitt träningsupplägg och kommer köra lite mer som för några år sedan. Det vill säga inte bara springa utan även baka in ett antal bra styrkepass i veckan för att därigenom öka mina marginaler att hålla mig på rätt sida om skadegränsen. Då jag ligger på 85-88kg så måste jag hålla senor och muskulatur i bra form för att köra den träningsmängd jag önskar. Jag har ambitionen att framöver återigen vara uppe på 10-12mil/vecka men att fördela dessa mil lite annorlunda.

Nya upplägget är ingen mirakelgrej utan bygger på att jag kör enligt principen,

"2dagars träning-1dags vila-1dags träning-1dags vila osv.."

Detta i kombination med en seriös kost och ett gött liv i övrigt hoppas jag skall göra mig fysiskt stark på sikt. Jag kommer även vända mig till Aktivitus ett hälsoföretag som erbjuder återkommande tester och uppföljning av mål. Det är här dom ovan nämnda delmålen kommer in, jag kan få ett kvitto på om jag ligger rätt i träningen eller om något måste justeras.

3e augusti 2013 då hoppas jag att vara i min livs fysiska form och göra en riktigt bra tid på sm över 100km i Stockholm!

http://www.stockholmultra.se/start/content.cfm?Sec_ID=3587&Rac_ID=241&Lan_ID=1

Det är ALLTID för sent för att ge upp !