Göteborgsvarvet blev en varm besvikelse..

Skulle nog säga att jag är en seriös och målinriktad motionär, starkaste drivkraften till min träning är känslan av välbefinnande och underhållande av kroppen som ju är själva "motorn" för att kunna leva det liv man vill. Jag drivs också väldigt mycket av att nå mina mål, tydliga och konkreta mål. Mycket siffror, många datum och prestationer jag vill uppnå i vissa bestämda tävlingar.

När man misslyckas att nå ett sånt där konkret mål så blir man givetvis besviken, ibland mer och ibland  mindre. Efter lördagens varv på 21,1km runt delar av Göteborg så var jag mindre besviken. Min sluttid på 1:26:51 var utifrån mina mål innan rent utav dålig. 8min från mitt uppsatta minimimål och 10min från mitt högsta mål jag trodde jag hade kapacitet för. Med andra ord inte i närheten av något av målen. När man sen ser lite runt omkring på hur loppet var, förutsättningar och så vidare så blir man lite snällare mot sig själv och sluttiden framstår mer och mer logisk även i min målinriktade hjärna. Tittar man på vilka löpare som i värmen lyckades göra ner mot 1:17 så blir man grymt ödmjuk och inser att lördagens förutsättningar måste varit grymt tuffa för många.

Ca 28grader och en gassande lampa på den blåa himlen, lite seg känsla i kroppen efter några dagars magsjuka och något virus i kroppen helgen innan och ett utgångstempo på gränsen till vad jag har kapacitet för. Tre faktum som tillsammans ju kan förklara en del av mitt misslyckande i lördags.

Redan innan 5km en bit innan Älvsborgsbron så kändes det som jag andades i ett sugrör, hade inget driv i vare sig ben, pumpen eller lungorna. Jag är ju dock rätt envis så försökte trots detta mata på och hålla okej tempo. Redan vid 7km funderade jag på att bryta på grund av den dåliga känslan, jag fortsatte dock på tills strax efter milpasseringen där jag tog min första promenad i loppet. Gick i rask takt flertalet minuter innan jag kände att andningen var bättre. Fick lite fart på benen igen men bara några kilometer längre fram var det dax för promenad igen. Så här höll det på hela vägen in i mål så jäkla illa var det och så dålig känsla hade jag. Min kropp svek mig eller så svek jag den när jag inte insåg fakta redan innan loppet och sänkte min ambition. Jag fick promenera upp en bit för Götaälvsbron, halva Avenyn, en bit på Vasagatan, en bit innan Slottskogen och hela den sista backen innan målgång. Inte för att jag var slö utan för att min kropp krävde det, den var inte i bättre skick i lördags.

Kan efteråt konstatera några positiva saker också. Jag fick ett riktigt bra och nyttigt träningspass och jag tog mig i mål trots den värdelösa känslan. Det sista att man fullföljer trots missat mål tror jag ändå är stärkande rent mentalt på sikt. Som det känns nu så är en start 2014 given kanske blir fullt med promenader även då men det hoppas jag verkligen inte.

Kommande lördag är det dax för nytt lopp BUM Borås Ultra Marahon, ca 80km terräng mellan Skatås Göteborg och Borås. Kanske inte smart att dra en halvmara en vecka innan denna typ av lopp men jag tror lördagens lopp var nyttigt för mig. Dålig koll på vad lördagens lopp bjuder på för terräng men det lär inte vara svårt att bli trött om man så säger...:) Oavsett hur det känns på lördag så blir det ett riktigt bra träningspass inför mitt stora mål i sommar, sm på 100km i Stockholm 4e augusti.

Göteborgsvarvet 2013 till historien och trots besvikelse tidmässigt så blev det ju en grym folkfest i ett fantastiskt väder(kanske inte löpmässigt).

                                                 

                                                                                    

Nytt år + Nytt pers = Inspirerande !

I lördags 6/4 var det dags att pricka av årets första ultralopp 2013. Det blev start och målgång i en så kallad sextimmars tävling i Borlänge. Lika logiskt som det låter så går det ut på att på en förutbestämd slinga ta sig så långt som möjligt på dom utsatta sex timmarna. Tävlande på olika nivåer, med olika ambitioner och med olika förutsättningar fanns på plats för att delta i loppet.

På fredagen styrde jag tillsammans med Nina och min fyrbente vän hunden "Jilla" kosan mot Borlänge, ca 90mils bilkörning(tur/retur) för att springa så långt som möjligt på sex timmar. Inte utan att jag tänkte den tanken själv innan det bar iväg, men vill man så skall man sägs det ju och någon gång i januari ville jag tydligen springa detta lopp eftersom jag betalt in och anmält mig.

Jag var i ärlighetens namn inte alls direkt taggad, mina ben hade känts tunga i veckan efter ganska mycket träning i kombination med arbete. Hjärnan ville tro på en bra prestation men benen visade tydliga tecken på annat. Väl uppe i Borlänge på fredagskvällen åkte vi bort och tog en snabbtitt på området där loppet skulle hållas. Det var ca 2 grader, byig vind och solnedgång. Jag blev ärligt talat inte mer taggad av att se banan, det var ett stort öppet fält med fotbollsplaner omgärdat av bilväg och bostadsområden. För egen del är just inramningen kring loppen viktig som inspirationskälla, gärna lite fin natur, lite gott väder osv, det där som gör att man taggar till det där extra. Just den där extra taggningen kände jag inte under fredagens besök vid banan, istället blev det till hotellet för lite god mat och relaxande på rummet.

Efter en natt med helt okej sömn var det bara att försöka få i sig lite hotellfrulle, är normalt ett stort fan av just frukost men inte i lördags då nöjde jag mig med att smyga ner några mackor och en kaffe. Väl vid start strax innan klockan 11 så kom just den där extra taggningen som jag letade efter tidigare. Man träffade andra löpare, hämtade ut sin nummerlapp och började rigga om för start. Benen kändes fortfarande lite som två maschmallows men pannbenet hade blivit något tjockare och lite tävlingsinstinkt hade infunnit sig i sista sekund. "Har jag åkt till Borlänge så skall jag ta ut det jag kan" var min bestämda tanke innan start.

Pang så gick starten och alla rusade iväg längs den utmätta banan på 1550 meter, en del snabbare en del lite långsammare dom flesta med ett leende på läpparna. Själv hade jag för första gången vid såna här lopp ploppat i mina hörlurar och fäst min Iphone på armen för att kunna lyssna till min låtlista "långpass" på Spotify. Banan tyckte jag var såpass "tråkig" så jag kände själv att musik var ett måste för att få tankarna på rätt saker och komma in i ett positivt mode.

Direkt från start så tog den mycket kompetente löparen Jonas Schedin IK Akele ledningen tätt följd av Lars Emanuelsson från Axa Sports Club. Jag själv parkerade som tredje man ca 50-100 meter bakom duon i täten. Jag hade innan bestämt att inte galloppera på för hårt i början utan att komma in i en för dagen bra rytm och inte låta pulsen skena från start. Efter två tidigare sextimmars lopp så har man fått respekt för tiden och distanserna det innebär, det mesta kan hända och man kan gå från en känsla av 100% styrka och "välbehag" till en känsla av att man är ynklig och svag som ett sjukt barn, det är i alla fall min erfarenhet.

Första timmen rullade på relativt snabbt och man hade så att säga lärt sig banan :) , timma två gick också den relativt snabbt och lätt. Tredje timmen började jag faktiskt känna mig lite mentalt trött samtidigt som mina baklår återigen påminde mig om att dom inte var direkt sugna på ett hårt arbete. Jag började redan här tvivla på om detta verkligen skulle hålla i sex timmar, jag försökte dock slå bort dom mest negativa tankarna och istället tänka att jag skulle få ett så bra träningspass som möjligt även om slutresultatet inte skulle bli det bästa. Marathonsträckan passerades på 2:58:35(4:14/km).

Känslan var som sagt inte speciellt bra under perioden 2,5 timme till 3,5 timme, men det var bara att borra ner huvudet, lyssna till musiken och försöka tänka halvtimme för halvtimme. Hade trots att solen visade sig med sin frånvaro bitvis solbrillor på mig, tycker på något sätt det är skönt at "gömma mig" bakom glasögonen och ännu mer gå in i min bubbla, man får ha sina knep :). Även min spotifylista gjorde gott, vissa goa låtar som man gillar dök upp och gav lite extra driv till löpningen och framföralt det mentala. Att ha en sån där lista som är gjord på förhand kan ju dock även ha sina nackdelar. Då jag helst uppskattar en blandning mellan fartfylld och lugn musik när jag springer så innebar det att det ju även i lördags bjöds på en salig blandning av låtar. Men att smörlåtar som "vill ha dig" med Ulf Lundell och "Bed of roses" med Bon Jovi dyker upp när man har det som tråkigast ute på banan kan väl knappast kallas för vältajmat... Vem tänker på kärlek när man har sprungit i ca fyra timmar, benen känns som marshmallows och den kalla vinden blåser mot kroppen?? Inte jag i alla fall, nej rätt låt vid rätt tillfälle är ju det optimala men men jag skulle nog ändå vilja beteckna detta som ett så kallat i-landsproblem..







Fotograf: Jonas Birgersson

Loppet tuffade på och jag tror att det var runt drygt 55km som jag helt plötsligt låg först i loppet, Schedin hade fått lite problem och jag insåg då att det inte bara var jag som inte hade det helt enkelt där ute på banan. Jag brydde mig inte så mycket om placeringen utan var mest fixerad vid att inte tappa alltför mycket tempo. 4:40/km blev en gräns jag absolut ville hålla under slutdelen av loppet och då visste jag att chanserna var rätt så bra att nå 80km sträcket. Den vindkänsliga banan visade inte sin allra snällaste sida i slutet, vindbyarna hade ökat något och solen ville inte visa sig. Samtidigt så kunde det helt klart varit värre med nederbörd och storm. Med hjälp av bra support och en rätt stor portion envishet så lyckades jag hålla min "fartgräns" och jag kunde kostatera att min puls var på en fullt acceptabel nivå detta stärkte mig något i min kamp mot klockan sista timman.

Pang klockan var 17 och loppet var slut, sex timmars nötande av gummi och brännande av mänskligt bränsle var över. Efter den avslutande mätningen så kunde jag konstatera att jag fått ihop distansen 82 465 meter dvs 82,46km(4:21/km). Ett nytt personligt rekord med ca 1,1km från mitt tidigare rekord från Karlstad 2012. Jag var glad, nöjd och förvånad att jag lyckades hålla ihop det såpass som jag gjorde. Mitt "årsmål" är högre men året har bara börjat och jag är jäkligt glad att jag fick ett kvitto på att jag inte tänkt helt fel med träningen den senaste tiden, so far so good.



På väg in i duschen så var logiskt nog inte direkt min första tanke att anmäla mig till en balettkurs kommande vecka, jag var stel jag var riktigt stel. Efter dusch och prisutdelning så bar det av hemåt mot Göteborg igen denna gång som passagerare för alla andras trafikanters bästa. Att få en spontan kramp i lår eller vad i 100km/h lär väl knappast imponera vare sig på någon kollega inom mitt arbete eller min gamle körkortslärare. Som på en beställning hittade jag en 300 grams chipspåse i bilen och större delen av den slank ner innan jag hunnit känna hur det smakade.

Ett stort tack till Borlänge löparklubb för ett bra arrangemang och för priset. Även ett stort tack till alla ultravänner och medtävlande som deltog i lördags det är mycket på grund av bredden bland deltagarna som jag uppskattar denna typ av lopp lite extra, en go stämning helt enkelt. Att jag dessutom stod som segrare i loppet var givetvis extra skoj säger jag något annat är det en ren lögn. Jag har ända sedan jag slängde tärningarna när jag förlorade i Monopol som femåring hatat att förlora, så dom få gångerna jag slipper det så bli jag ju extra glad.

Nu hoppas vi på att kvicksilvret ger sig av uppåt på termometern för jag och många med mig vill ha riktig vår, att kunna springa ute utan att dränka sig i liniment, ta på sig underställ och få frost i skägget vore rätt underbart.





Två år sedan man fick ordentlig smak för löpning!

Våren 2011 slängde jag fotbollsskorna på hyllan, efter ca 27 års jagande av en fotboll tröt motivationen och den där extra gnistan saknades. Oavsett vad det gäller i livet så måste det finnas en drivkraft annars blir sällan resultatet vad man önskar, så enkelt brukar det ju vara..

Då man älskat träning sen man tog sina första steg så var jag tvungen att fylla den nya fritiden på något nytt sätt det vill säga hitta en ny utmaning att träna emot. Jag har under större delen av mitt liv tyckt om styrketräning och löpning, därför är det naturligt att det är just det som jag numera lägger en stor del av min fritid på. Känslan efter och(oftast..) under ett löppass är för egen del så go och speciell att det är rena balsamen för själen. Jag mår bra, känner mig frisk och kan tänka kreativt och klart.

Att jag nu våren 2013 skulle blivit väldigt målinriktad med min löpning var inget jag planerade långt därifrån. Men av ren nyfikenhet så anmälde jag mig till Göteborgsvarvet 2011 och jag tyckte jag var skapligt förberedd för utmaningen utifrån mitt perspektiv. Loppet blev en kick för mig, stämningen var härlig och när jag stannade klockan på Slottskogsvallen så stod det 1:24:15 en tid jag var klart nöjd med, 4:00/km i snitt och tävlingsmänniskan i mig fick en liten "boost". Några veckor senare var det min livs första marathon i Stockholm som stod på schemat. Hade inte en aning om hur det skulle gå utan alla "experter" man pratade med innan sa "ta det lugnt fram till 30km det är då loppet börjar". Jag tog dom på orden och joggade iväg längs en stämningsfull bana, "det här skall bli min nya hobby" var min tanke jag älskade stämningen och pulsen längs banan. Efter ett roligt lopp stannade min klocka på lite över 3:01:00 om jag inte minns fel. Var just efter målgång nöjd men förstod sen att just 3:00 gränsen var lite speciell att nå och jag blev då mer revanschsugen än nöjd :)

Från och med Stockholm marathon 2011 så fylldes jag av motivation och började ta löpningen mer resultatinriktat. Fotboll var helt historia och nu var det rakt av löpning som gällde. Jag har aldrig haft något graciöst löpsteg snarare långt därifrån. När man ser bilder från lopp är det som en halvknackig lastbil som jobbar sig fram fylld med grimaser och med en liten touch av ringaren i notre dame.. Med ca 87-88kg så är man troligen inte idealiskt skapt för löpning men just det där "faktumet" ser jag som en extra rolig utmaning. Man är den man är och jag får helt enkelt bjuda på det, jag älskar att uppleva fysisk och mental trötthet och utmana mina egna begränsningar, min största motståndare är jag själv.

Så från kanske 2-3mil helt oplanerad jogg i veckan 2011 så ligger man nu på en klart högre dos med löpträning förmodligen inte överdrivet högt jämfört med många andra som springer liknande lopp som jag. Har fått ett stort intresse för sträckor från marathon och mycket längre, på något sätt gillar jag den lite speciella mixen av tuggande mental- och fysisk trötthet/utmaning som ultralopp ofta innebär. Kanske är man en galen självplågare men så länge det driver mig och jag mår bra av det så är det lika givet att fortsätta hålla på som att björnen bajsar i skogen :)

2011

24h Bislett- en läxa att ta med sig hem..

En upplevelse, en erfarenhet och en läxa....

Att springa runt och runt på en 547 meter lång bana i ett dygn var ju redan på förhand något jag lite självironiskt tyckte var galet. Så här i efterhand så tycker jag nog också att det var lite galet men samtidigt ångrar jag inte min start. Givetvis ångrar jag min start utifrån dom krassa fakta att jag drabbades av akut uttorkning, fick blödning i magen och att enligt läkaren mina njurar var nära att svikta. Utifrån det perspektivet så borde jag absolut inte ställt upp i racet och istället ägnat mig åt någon betydligt mer hälsosam aktivitet dygnet mellan lördag och söndag. Det är inte värt att ligga i en sjuksäng på Oslos universitetssjukhus Ullevål och ta upp plats för andra behövande som inte själva "orsakat" sina åkommor.

Loppet så länge det varade:
Jag hade en plan/ett mål som bara jag och min support visste om, den var att nå 240km när dygnet var slut, ett högt och kanske nästintill orealistiskt ställt mål för att aldrig innan sprungit längre än sex timmar i sträck men så var det. Hade inget direkt sug att genomföra loppet när jag var på väg mot stadion i lördags men när jag väl kom ner till banan och såg lite andra löpare och kände atmosfären så fick jag adrenalin och ett sug att försöka prestera. Första timmarna var min plan att hålla ca 5:10 tempo under själva löpningen men att sen ta totalpauser där jag helt stannade, så blev det första tre timmarna sen började jag minska ner mina "raster" och med facit i hand så tankade jag på tok för lite vätska, något jag helt missade var också behovet av salt. Här borde jag börjat få i mig salter för att bygga upp marginaler. Jag väger just nu ganska exakt 88kg och jag har alltid svettats väldigt mycket i samband med träning, det var inget undantag i lördags inne på Bislett. Mitt svarta linne blev ganska snabbt vitare och vitare av saltet från svetten.

Jag kände mig stark, andningen var avslappnad och jag sprang och pratade ett ganska bra tag med en annan löpare första timmarna, so far so good. När vi hade sprungit omkring sex timmar så kändes det fortsatt fint och inga märkbara skador gav sig till känna inte ens knät som jag var orolig för innan visade något tecken på att gå i strejk. Min tidigare plan fanns egentligen inte längre nu hade det hela övergått i tävling tävling och åter tävling, vet inte varför men så blev det sitter väl i blodet gissar jag. Jag ledde loppet, känslan var bra, mentalt var jag inne i "bubblan" och kroppen var som sagt helt okej. Jag hade en liten mental svacka strax innan åtta timmar, då kom under några varv alltför logiska tankar som "vad gör jag här frivilligt", "är detta värt att lägga kraft på i livet" och "tänk att gå och duscha nu och ta en sväng på stan istället". Dessa tankar försvann dock ganska fort och bubblan här och nu gällde igen, det var ju det här jag hade kommit hit för att genomföra.

Runt 10 timmar in på loppet så var det fortsatt en klart bra känsla allt kändes kontrollerat och jag matade på varv efter varv. Däremot så började jag känna mig rejält törstig så där törstig som man kan vara en riktigt varm sommardag typ "ge mig vatten nu"! En reflektion nu efteråt är att i detta skede hade redan uttorkningen av min kropp startat och jag låg redan här efter. Jag fick vätska av min support Björn Erik och stannade också till vid energistationen och hävde i mig cola, fanta mm och det satt som en fröjd i det läget.

Värsta törsten la sig ett tag och jag tror nog jag ökade tempo här en aning under någon timmas tid allt för att jag var pumpad med adrenalin och tävlingsmänniskan hade mig i ett stabilt nacksving. Sunt förnuft, långsikthet och det strategiska tänkandet var kvar i träningsväskan i detta skedet det var här och nu, jag mot klockan. När klockan var 22:00 och halva loppet var genomfört så hade jag ganska exakt sprungit 130km ca 5:32/km första halvan. Kanske var det för fort? men jag är inte säker på det känslan var bra det var dock törsten som hela tiden blev starkare och starkare. Ångrar med facit i hand att jag inte stannade en 15-20min här och försökte rädda upp situationen med salt och massvis med vätska. Kanske var det för sent men det kanske samtidigt hade gått att komma in i matchen igen vem vet, orutinerat och dumt var det i alla fall. Kanske lite som att köra vidare med en bil där varningslampen lyser till kylvätskan.. Det gjorde jag förresten med min livs första bil en gammal Ford Fiesta. Under en midsommarresa i Varberg med lite vänner så körde jag bara på trots lampvarning och vips så fick jag lite snopet några kronor i skrotpremie för bilen någon vecka senare.. klokt Jonas klokt..

Schack matt

Efter att jag löpt i omkring lite drygt 14 timmar så kände jag att jag var som en öken i käften tappade energi i kroppen, det enda som fortfarande ville var knoppen. Känslan var inte att jag gått in i väggen rent hjärtmässigt(för det har jag gjort andra gånger) nej det var en känsla som nästan kändes som när man någon gång haft något form av värmeslag/solsting. 

Efter att ha stannat upp och haft ett kvartsamtal med mig själv så bestämde jag mig för att testa att gå ett tag och hoppades på att det skulle släppa och att jag skulle få tillbaka den där "goa" känslan i kroppen, hur go känslan nu kan vara efter 14 timmars löpning? Jag gick ett antal varv men känslan blev inte bättre jag var heller inte alls längre sugen på att dricka jag var bara allmänt seg. Vägrade inse fakta och promenerade ett tag till, gick bland annat och kalkylerade på tänkbara distanser, eftersom jag sprungit rätt bra hittills så fanns det en logiskt chans att jag med rask promenad i ca nio timmar skulle kunna ta mig in omkring 200km. Men då började jag tänka "va fan skall jag gå runt här på en bana i drygt nio timmar mitt mål är ju ändå kört om jag inte kan springa mer". En sak som just nu inte bekommer mig en gnutta men som då jag fick höra det gjorde mig lite frågande. Bjorn Erik berättade för mig att han såg den som i det läget låg tvåa i loppet höja på armarna och visa glädje bakom min rygg när han insåg att jag fått stora problem med kroppen. Jag bjuder dock på det och hoppas kunna bjuda igen på ett snyggare sätt kanske på någon annan distans eller vid ett annat tillfälle. Denne man vann för övrigt på ett starkt sätt tävlingen något han skall ha all kred för men som vi säger i Göteborg "kamma dig".. nog om d.

Tog mig till sjukvårdspersonal som var knutna till tävlingen och samtalade med dom. Efter lite diskussion så ringde dom till läkare som tyckte jag skulle åka in varpå en ambulans kom och körde in mig till Oslos universitetssjukhus Ullevål.

Väl på sjukhuset var det kontroller och ganska tidigt såg man att jag var riktigt uttorkad då mina kärl sprack när dom skulle sätta nålar. Man befarade även att njurarna hade tagit skada och jag fick tag plats på ett rum för fortsatt vård. I söndags kollade man hjärtat, det såg som väl var riktigt bra ut sen blev det även en mindre trevlig gatroskopiundersökning för att kolla eventuell blödning i magen, även den undersökningen gav goda besked. Kroppen var rejält uttorkad njurarna var nära att ta stryk och vätskebristen hade även förstärkt slitaget i muskulaturen på framsida lår med blödningar som följd. Ändå skönt med besked om hur läget var. All den personal som tog emot mig var riktigt hyggliga och det var en go mix av glimt i ögat till vad som orsakat det hela och samtidigt allvar då det ju trots allt inte handlade om en stukad fot. "Den här typ av lopp är inga hälsosamma saker att genomföra hade du fortsatt och inte fått i dig mer vätska så hade du kunnat få njursvikt" var läkarens ärligt menade ord. 24timmars Bislett blev alltså ca 60timmars Oslo Universitetsjukhus- allt går inte alltid enligt plan.

Framtida långlopp? 
Aldrig mer ett 24timmars lopp inomhus i Bislett det är jag rätt så övertygad om. Hade jag nått mitt mål så hade jag nog nöjt mig där och lämnat denna typen av lopp till checklistan och historien. Nu gjorde jag inte det och då finns faktiskt i skrivandets stund en liten tanke att göra ett försök till men då utomhus i frisk luft. Är dock absolut inte säker då ju priset för lördagens start blev alldeles för dyrt. Man skall inte bara förkasta något direkt utan i alla fall ge det en chans att analysera vad som gick snett, varför och om det går att förhindra vid ett eventuellt nytt försök. Jag blev akut uttorkad på grund av alldeles för lite intag av vätska, salter och elektrolyter i förhållande till hur kopiöst jag svettades det är ju krass fakta så här i efterhand. Antingen är jag inte skapt för denna typ av lopp, har inte förmågan rent fysiskt eller så har jag det med ett noggrannare närings och vätsketänk? Jag skall fundera på saken och som sagt gör jag ett försök till 2013 så är det givetvis med höga mål även då, men det beslutet har jag inte tagit ännu det får växa fram.

Däremot är jag fullt motiverad att förbättra mig på sex timmars och även testa några 100km lopp under 2013, möjligen även ett 12 timmars men i första hand blir det sex respektive 100km som gäller.   Nu är det off season för min del och jag tänker lägga krut på andra saker än löpning. 

Kan avsluta med att rikta ett stort grattis till alla dom som körde på hela vägen inpå i söndags morgon oavsett resultat så är det väldigt bra gjort av er! Även tack till folk som supportade oss tävlande vid sidan skall ha mycket kred bland annat goa tillrop från Maria Thomsen och Anna Grundahl sånt stärker. 
Störst tacksamhet till min vän och support Bjorn Erik Norman, jag har redan nu börjat ladda för att kunna supporta dig på någon triathlontävling i sommar förbaskat tacksam för din hjälp Northug, även om jag "glömde dricka".. Jag kan även konstatera att skicklig personal inom sjukvården är värd sin vikt i guld, vilken sjukvård !

Oslo är en grym stad men ändå skönt att åter vara hemma i ett soldränkt och vitt Göteborg. 

Glömt inte att dricka när ni tränar annars är det bara att köra på !
http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Uttorkning/

/Hälsningar från den torraste av dom torra..

Imorgon är det dax !

Imorgon lördag kl 10.00 är det start, 24 timmar senare på söndag kl 10.00 så är jag förhoppningsvis kvar på banan om jag inte tvingats kliva av på grund av skada. Just nu i bilen på väg mot Oslo med en norrman och en dansk så en del nya glosor pluggas in. Känner mig inte fullt taggad om jag skall vara ärlig men det kanske kommer. Är lite orolig för ett knä om det kommer hålla sig från rimliga smärtor annars känns allt okej. Har ju i alla fall fått reda på att det rör sig om en mindre blödning och därmed inget som kan gå sönder så nu håller jag tummarna. Till ett sånt här lopp inbillar jag mig att man inte behöver ha sin syreupptagning i någon absolut toppform, det är ju ingen fartlöpning det är frågan om utan ett fysiskt och mentalt nötande i en 24 timmar lång "berg och dalbana".

Möjlighet att följa loppet live och skicka hälsningar :)
För den som vill så går loppet att följa med livereultat från imorgon kl 10.00 på jogg.se. Det finns även att maila eller smsa nedanstående adress/nummer för att skicka en hälsning till alla tävlande i loppet. Man kan i samband med hälsningarna önska en låt för lite extra motivation till den man vill hälsa till. Adressen och numret nedan går till loppets "discjockey".

OBS!

Dansband undanbedes ;) !

heming.leira@gmail.com

+47 48496699

Twitter: Hastag #Bislett24

Loppet skall tydligen även ha en live webkamera där man lär kunna se allt från stora smile till mer smärtsamma ansiktsuttryck.
http://www.ustream.tv/channel/bislett-24-timers


Blir inte fler rader än så här, vill spara den kraft jag har tills imorgon...  

Oslo 121201 10:00 game on !

24h Bislett- The final countdown..

Planeringen klar, lite ledighet väntar och snart går jag in i "bubblan"...
Springa på en 547 meter lång bana inomhus i ett dygn... hehe hade någon sagt att jag skulle göra det för fem år sedan så hade jag troligen skakat på huvudet och tagit det som ett dåligt skämt. På lördag står jag redo för att göra just det, frågan är om jag var friskare för fem år sedan eller inte ..:)? "Det är ju sjukt" är en inte helt ovanlig reaktion, fullt vettig sådan såpass med självdistans har jag så jag kan tycka det själv. Men å andra sidan vad är friskt och vad är sjukt när det kommer till olika utmaningar? jag vet inte utan i mina ögon är det nog helt enkelt så att så länge man tar sig an en utmaning för att man drivs av den själv så är det rätt, gör man det för att bevisa något för någon annan och inte själv egentligen känner för det så bör man nog avstå då är man nog lite snett ute. Jag är ju i och för sig till stor del en tävlingsmänniska och i vissa lägen nog även lite stolt så hade någon jag hade något "agg" mot utmanat mig i något så kanske även jag hade tagit mig an en utmaning av just det skälet som jag just skrev om..

Taktiken på lördag
Oj hur skall man ha en taktik till något man aldrig gjort?! Jag skall försöka springa si eller så många kilometer innan tiden är ute, ja ett eller ett par såna mål har jag absolut. Jag har gjort upp en ganska noga och strikt plan med önskat tempo, energiintag osv.. där känner jag mig väl förberedd. Men är målen och planen realistiska förhållande till min kapacitet där har jag absolut inget svar utan det är ett stort frågetecken. Jag måste dock tro på min plan och mitt mål samtidigt får jag vara ödmjuk för vad som kan hända under resans gång. Skador kan mycket väl komma och då gäller det att avgöra om det är något enklare eller om det är någon skada som kan bli riktigt allvarlig om jag trotsar och kör på ändå. Det går an att vara klok och tänka vettigt nu, men fråga mig när jag sprungit 10 timmar och något i kroppen börjar strejka då är jag nog stabilt tjurskallig om jag får gissa, man förvandlas till något när man är mitt i en utmaning på gott och ont..

Har precis landat hemma efter att ha avslutat dagen med en burgare i gott sällskap på Glenns sportbar.
Den goe gubben Bjorn Erik Norman och jag snackade förutom om massa annat om lördagens lopp och hur min "grundplan" ser ut. Är riktigt tacksam att ha "Northug" med som support och jag vet att han kommer gå inför det på bästa sätt. Jag har snickrat ihop något som kan liknas vid en plan och därmed en plan som skall leda till det högsta målet som jag satt. Jag väljer att behålla detta mål mellan mig och Bjorn Erik egentligen inte för att det är hemligt men jag behöver inte lägga mer press på mig själv än nödvändigt. Kommer ha tillräckligt höga krav på mig själv, min kropp och mitt mentala på lördag och en bit framåt. Mitt mål är högt för att vara nybörjare i denna annorlunda gren men jag sätter gärna hellre lite på gränsen till för höga mål än mål jag tror mig veta att jag löser, det är det som är tjusningen och det som driver mig.

Energi
Jag kommer i första hand att sikta på att ta med egen energi till loppet, vill äta saker jag tycker om och som jag vet passar min kropp när den är i arbete, just det här med energin i ett sånt här långt ultralopp är nog en väldigt viktig faktor. Får man det att funka och kan hjälpa sin kropp så mycket som möjligt på vägen så har man nog vunnit mycket där gissar jag. Maten jag skall ha med mig blir ingen hälsodiet direkt, nej nej det är helt ointressant på lördag då gäller det att få i sig goda kalorier. Pannkakor, smörgåsar, pizza mm är givna inslag i min "ultrameny". En hungrig ultralöpare är ingen bra löpare thats it, är tanken tom så är den och då spelar det ingen roll om man sitter bakom ratten på en traktor eller sportbil.

Skall ju givetvis försöka att ha skoj men hur mycket glädje kan man ha av att springa runt en bana när man är inne på timma tolv och har lika mycket kvar..? Nej då tror jag inte jag kommer kunna klämma fram något colgateleende..

Nu filar jag på min låtlista som jag tänkt ta till när det gått ett antal timmar och jag tröttnat på den musiken som spelas i högtalarna av loppets "discjockey".. Det blir en salig blandning av lugnt och fartfyllt, gammalt och nytt.. Tror musik för min del är viktigt för det mentala, uppskattar visserligen mer än gärna även tystnaden men då det ändå inte bjuds på några ljud från naturen så kan man när psyket är i botten och man bara vill lägga ner försöka hitta kraft och "ro" i vissa utvalda låtar man gillar, får se om det funkar.

Senaste dagarna har jag nog tränat mindre än på hela året eller rättare sagt jag har väl mer eller mindre inte tränat alls. Mycket arbete och däremellan så kallad hård vila har varit melodin det senaste, känner mig nästan lite seg och ärligt talat inte i någon toppform men jag tror ändå sparsamt med träning är ett bra upplägg inför lördagen, jag hinner ju värma upp.

Farhågor
Som vanligt finns det farhågor vid långa lopp, kommer kroppen greja det kommer mina tidigare skavanker hålla sig på behörigt avstånd eller kommer dom göra allt för att förstöra min utmaning? Kommer jag fixa det mentalt när jag bara längtar till massagebänken och tycker det jag håller på med är bra dumt? Hur kommer jag kunna hantera värmen? springer ju oftast som bäst i svalare väder och på lördag lär det bli varmt och syrefattigt. Den saken jag ändå skulle vara mest tacksam över är om mina skador håller sig borta så jag i alla fall får köra tiden ut oavsett om det bli springandes, gåendes eller haltandes på grund av kramp. Att få kliva av banan efter exempelvis femton timmar med jättesmärtor vore riktigt surt och då blir det ingen munter resa hem till Göteborg igen. På torsdag kommer min sista rapport inför denna stora utmaning.

Får avsluta detta inlägg med en minnesvärd bild på delar av min familjs hund/vän "Dolly". Hon fick idag sin dödsdom då veterinären meddelade att hon har blodcancer och måste tas bort närmsta dagarna. Alla som har djur vet vilka starka band man bygger med dom rackarna. Man kan skälla, gnälla och vara ganska less på dom fyrbenta många gånger men på något sätt så är dom alltid en riktigt bra polare som finns vid ens sida, ej att underskatta. Dolly kom som en nallebjörn och kommer i dagarna även gå bort som en nallebjörn(om än något större), som alla hundar hade hon en unik personlighet. Skall ta ett sista farväl av henne imorgon innan hon intar sista vilan.

10 dagar kvar till 24timmars..

   Detta blir ett av mina mantra den 1e december..
OBS ! Skriver under på texten men efter vad mannen till höger är misstänkt för så skulle jag med facit i hand ALDRIG lagt upp bilden..

10 dagar kvar ! till det lite udda "experimentet" att testa att ta sig fram så många kilometer som möjligt på 24timmar. Efter att ha varit i Turkiet med lite vänner under den gångna helgen så var det en stor utmaning att ta sig upp från sängen imorse, oerhört trögstartad.. Resan till Istanbul kan för övrigt sammanfattas med några plus och minus. Gott sällskap, många garv och riktigt god mat, minus för luften och det med svenska mått mätt ganska kassa klubblivet som det bjöds på. Efter att segat mig upp ur sängen och fått kört ett bra träningspass innan lunch så hade jag fått lite energi igen. Förutom allt annat som hör vardagen till så är fokus nu alltmer på nästa lördag den 1e december. Jag ser fram emot att testa mina gränser och jag blir mer och mer mentalt laddad för utmaningen det kommer att innebära. Tror verkligen detta är en "once in a lifetime" grej då det troligen sliter på kropp och psyke mycket mer än jag kan ana. Men tidigare i år fick jag se reklam för loppet och jag anmälde mig innan jag ens hade hunnit tänka efter vad det innebär, kanske tur det annars hade jag kanske avstått..? Läste idag på loppets hemsida att det brukar vara en ganska konstant temperatur på 20grader, något som bara det känns som en utmaning. 24 timmars transport med fötterna i 20 gradig värme lär innebära en del förlorad vätska..

Lär bli svettigt..

Förmiddagens pass som bestod av löpning och styrka var väldigt nyttigt, kände mig allt annat än i någon toppform snarare som en flodhäst med pingislunga men trots detta var det skönt att bara få svettas ordentligt och känna hur endorfinerna flödade. Ett nytt pass väntar om en stund 200meter över gatan på gymmet. Upplägget nu i veckan blir en del träning för att få in en go känsla och tro på mig själv, skall försöka varva detta med "hård vila" där jag helt enkelt inte gör ett smack. Nästa vecka blir mycket lätt alternativ träning och kommer nog max köra ett pass med löpträning, då handlar det att vila kroppen så gott det går för vad som komma skall, stretch och inbokad massage hoppas jag kunna hjälpa till, därtill en liten tripp till "sola" som jag ser fram emot. Även tänkt att träffa min vän Bjorn Erik Norman för att vi skall planera loppet, energitankning osv ser fram emot att ha den goa gubben med som support. Hittade lite tips och tankar kring hur det är att springa ett 24 timmars lopp, inte skrivna av vem som helst utan av den extremt rutinerade löparen Rune Larsson. Rätt rolig läsning där det är en bra mix av seriösa tips och en gnutta av humor/ självdistans.
 http://www.loparlarsson.se/index2.php?option=com_content&do_pdf=1&id=32
Här är några av de tankar Rune flaggar för under ett 24 timmars lopp, dom kommer och frågan är om hur man fixar att hantera dom.


Alla dessa reaktioner bör du alltså vara mentalt förberedd på. Nej, det är inte negativt tänkande att förvänta sig dem! Negativt tänkande är att ge upp för vanliga skavsår eller en mental svacka. Positivt tänkande är
emellertid att tänka igenom hur du ska hantera situationerna.
 -  "Jaha, nu kommer skavsåren. Jag ska stanna, tvätta såren, punktera blåsor och sätta på Leukoplast."

- "Kramp! Jag går några hundra meter och väntar på att de ska försvinna."

- "Illamående! Fullt normalt, men det kommer snart att gå över."

 -  "Jag är så sömnig att jag inte kan tänka klart längre. Om jag går eller springer och mikrosover går det snart över. I värsta fall kan jag lägga mig i 20 minuter. När man väcker mig kommer jag att vilja sova vidare,
men då ska jag upp så fort som möjligt och stappla ut på mina stela ben tills de lirkats upp och jag kan springa igen."

 - "Det går sakta nu. Men det går framåt trots att kroppen är sliten. Kanske kommer det
att gå lättare om någon timma. Svackor kommer och går."

 -  "Nu sitter de där och tar en pilsner tillsammans och umgås i full bekvämlighet medan jag springer här. Men detta blir ett minne för livet och de andra har snart glömt timmarna de hade i sin komfort. Ett så här långt lopp är inte alltid roligt, men absolut inte alltid elände heller."

 - "Lägger jag av nu kommer jag att ångra det i morgon. När jag tittar på hur kämparna som höll ut fortsätter på stela ben de sista timmarna vet jag att jag avundas dem mer än vad jag avundades dem som var ute och roade sig med kompisarna igår."

Intressant läsning måste sägas !

Nu skall jag avsluta dessa rader och köra lite hård vila innan jag återigen hoppar i träningskläderna och startar kvällen med en av dom sakerna jag brinner för mest, fysisk hälsa! Kommer med ett sista inlägg om min tänkta "taktik", lite mer exakta målsättning och vad för energi jag tänkt fylla mina kylväskor med för att så långt som möjligt undvika total soppatorsk näst nästa lördag..

The only disability in life is a bad attitude !

The dedline for complaints was yesterday!

It aint over til it´s over!    osv......

Fredagens minnesvärda besök med gubbarna grus på Galatasarays hemmaarena, kan knappast ha fått   

bättre platser. Tack för det Johan Elmander !

    

Lite blandat..

 Två veckor efter senaste utmaningen i Tyskland så är det nu historia och istället är blicken mot 1e december och 24timmars i Bislett. Blir lite trött bara jag tänker på det :) men samtidigt så hungrar jag efter utmaningen det lär innebära för mig som är helt orutinerad i sammanhanget. Innan jag fokuserar för mycket och börjar peppa upp mig mentalt på vad som komma skall så vill jag dock vara hundra säker på att min evigt halvsargade fot med bihang:) är okej och redo för start. Den och övriga kroppen lär göra riktigt ont en bit in på loppet men att starta loppet med smärta är absolut inte aktuellt. Vill inte spendera hela vintern med rehabträning utan ser istället fram emot att kunna bygga upp mig på lång sikt och vara i min livs form i augusti 2013. Det är i alla fall min vision vad som sen blir verklighet lär ge sig.

Senaste veckan innehöll väldigt lite löpning inte många avverkade kilometer i löparpjucken men desto fler timmar med svett och flödande endorfiner på gymmet. Muskler som mer eller mindre har legat i träda senaste året har väckts till liv och det har varit skoj att fokusera på annan träning än enbart löpning. Läkt lite, fyllts med motivation och förhoppningsvis startat en trend där det framöver blir mer allsidig träning precis som för några år sedan. Tar det som det kommer och följer min känsla eller kort och gott-tänker träna det jag känner för:)..

Den gångna helgen bestod till hälften av ledighet och resterande hälften av arbete. Relativt sparsamt med träning men för den delen ingen dålig helg nej snarare tvärtom, fem solar av fem. I lördags en runda i ett gråmulet och höstlikt Skatås, luften var frisk och sällskapet det bästa jag kunnat önska. Söndagen spenderades på arbetet hade planerat ett långpass på kvällen men jag resignerade för tröttheten och slocknade gott i soffan tre minuter efter att jag var hemma från jobbet. Lyckades dock resa mig på nio:) och fick i alla fall till ett skapligt alternativt pass efter att ha vaknat till liv igen. 

Håller i denna stund på att snickra ihop en låtlista som jag tänkt lyssna på under delar av dygnet i Oslo. Kan vara skönt med egen musik att peppa sig med när man kämpar på framåt natten när smärtan inte längre går att förneka:) Kentas "Just idag är jag stark" kanske inte kommer kännas så trovärdig efter ca 18timmar men samtidigt så är ju förnekelse ofta den primitiva och spontana reaktionen hos oss människor när vi har "problem":)..  Det har man ju erfarit på sitt arbete några gånger.. Kanske mer trovärdigt med Lena PHs "Det gör ont det gör ont en stund på natten men inget på dan" ?! Nej ingen av låtarna är troligen med på min lista när det är dags :) 

På torsdag bär det av till Istanbul med ett gäng fotbollsvänner, blir nog inte många kilometer löpta där men det ryktas om en prestigefylld fotbollsmatch.

Må gott !

Personligt rekord- men varför är man sällan helt nöjd?!

Som vanligt lite grimaser sista biten..

8 minuter 39 sekunder det är dom siffrorna som jag är gladast över så här några dagar efter minitrippen till Tyskland och Frankfurt Marathon. Siffrorna motsvarar den tid som jag förbättrade mitt tidigare personliga marathonrekord med, ett pers som var ett år gammalt. Fick 2:46:17 på mitt tredje marathon vilket är en tid jag är ganska nöjd med. Det absoluta målet var att ta mig under en snittfart på 4:00/km, detta lyckades jag med då min snittid blev 3:56/km. Att jag däremot inte lyckades ta mig under 2:45 gör mig lite besviken, jag inbillade mig och gör fortfarande att det bör finnas ytterliggare en till två minuter att ta ur kroppen men i söndags fixade jag det helt enkelt inte. Några bra eller dåliga bortförklaringar tänker jag inte presentera heller utan jag ser istället redan fram emot nästa marathon som jag hoppas blir till våren eller som senast ibörjan på sommaren nästa år. Då skall jag plocka ytterligare ett gäng minuter och jag tror mig vara beredd att göra vad som krävs för att fixa det.

Resan till Frankfurt började via Landvetter där jag tillsammans med flertalet andra i den löparklubben jag är aktiv i var på plats. Strax innan avfärd så fick jag och Martin Yttring reda på att vårt plan var överbokat och en anställd från Star Alliance försökte erbjuda oss ett alternativt plan mot en ekonomisk kompensation. Jag och Yttring kände att våra liv inte stod och föll med tre timmar så vi svalde erbjudandet och istället för flyg direkt till Frankfurt så blev det via Köpenhamn och ankomst ca tre timmar senare än tänkt. Drygt 2000 spänn och lite matpengar räckte för att vi skulle rea ut oss.. Det hela kändes dock helt okej hade ju varit värre om man varit en familj på resande fot då hade det krävts mer för att gå med på den dealen :) Väl i Frankfurt checkade vi in på Steinberger Metropolitan beläget ca 200m från järnvägsstationen vilket knappast kunde varit bättre. Bra klass på hotellet och dom flesta i klubben bodde på samma ställe.

Målgångshallen dagen innan loppet..

Lördagen tillbringades i ett riktigt skitväder, den stora marathonmässan besöktes och jag tycker det var skoj att gå runt och försöka insupa lite inspiration inför söndagens race. Hade inte fått den där riktiga taggningen vilket var oroande men den kom sakta med säkert smygande när vi intog mässhallen där söndagens målgång skulle vara. Lite musikshow, lite mat och en del att dricka bjöds det på. Resten av lördagen spenderades på hotellet och vi avslutade med ett besök på en riktigt bra italiensk restaurang. Söndagen kom och vädret var betydligt bättre, visserligen riktigt kallt ca 3-5grader men ändå blå himmel och sol. Efter intagen frukost blev det stora dilemmat hur man skulle klä sig, underställströja eller inte? Jag beslöt mig för att dränka armarna i liniment och köra med linne, hatar visserligen att frysa men att springa ett marathon med för mycket kläder på sig känns inte heller så lockande.. Den ultimata klädseln hade ju varit en svensk landslagsdress med texten "4-4 never give up" på..
 Samtliga löpare var synbart taggade och fast beslutna om att försöka nå sina egna uppsatta mål. Efter att ha lämnat av ombyte vid starten var det dags att starta upp kroppen och hålla uppe temperaturen innan det var dags för start. Jag kunde konstatera att det skulle bli en ganska kall väntan på start, linne i ca 4 grader var ingen njutning i det läget. Men klockan slog 10:00 och pang så sprang ca 15000 löpare iväg.

Frankfurt Marathon var mer än bara löpning över 42,2km det var en folkfest med en riktigt bra publik. Det var mitt tredje marathon och jag visste inte riktigt hur jag skulle springa rent taktiskt för att nå mitt mål. Jag litade blint på min Garminklocka första milen varpå jag ärligt talat trodde jag sprungit fortare än jag i själva verket gjorde då en gpsklocka aldrig visar exakt inne bland höga hus i städerna. Jag blev därför lite förvånad när jag passerade halvmaran på 1:22.28, jag trodde jag hade jobbat upp åtminstone någon minuts marginal för att kunna nå sub 2:45 men icke icke.. jag fick dock inse fakta och visste ändå att jag hade god chans att lösa 2:48 i alla fall. Kände mig stark efter halvmaran och jobbade på helt okej fram till ca 30km. I detta läget började jag givetvis mattas något samtidigt som fältet var väldigt utspritt och det blev nästan enbart "ensamlöpning" resten av loppet, det fanns någon rygg en bit fram som man hela tiden fick ha som mål att ta sig ikapp. Jag kände att jag tappade några sekunder per kilometer i fart men samtidigt så plockade jag placeringar vilket stärkte mitt positiva tänk. Runt 32km kom jag ikapp en lång löpare med en röd norgetröja på sig, jag tänkte för mig själv att "resten av loppet får bli en landskamp mellan han och mig". Allt för att försöka hitta lite extra motivation under den sista milen. En bit efter 35km kunde jag dock lämna norrmannen och i alla fall glädja mig åt att jag vann den kampen samtidigt insåg jag att 2:45 skulle bli väldigt svårt att lösa tiden rann ifrån mig och jag hade inte mycket till tempoväxling att bjuda på. Sista två kilometerna kunde jag pressa ut lite extra krafter och jag försökte sega mig förbi några löpare in mot den stora mässhallen där målgången väntade. Väl inne i mässhallen ropade speakern löparnas namn och det var en go känsla att få passera mållinjen med nytt pers. Andra halvmaran på loppet visade sig ha gått på 1.23:50 varpå jag tappade ca 1minut och 20 sekunder under loppets andra halva, just detta faktum gjorde mig lite besviken men samtidigt vore det elakt mot mig själv att inte vara ganska nöjd med min kämpainsats. Jag gav allt jag hade för dagen, jag tycker kanske att jag borde vågat gå lite hårdare första halvan men samtidigt så hade det kunnat kosta i slutet sånt vet man aldrig man kan bara spekulera. Det var dock tydligt att många löpare hade gett järnet då det låg en fransman och kalvade strax efter mållinjen, starkt att mentalt kunna pressa sig så.

Nu lägger vi Frankfurt Marathon 2012 till handlingarna, en rolig resa och ett nytt pers som känns som en helt okej nivå att jobba vidare ifrån. 3:01:, 2:54:56 och 2:46:17 har det blivit på mina tre riktiga marathon från juni 2011, även om jag inte nådde 2:45 så går utvecklingen åt rätt håll. Vill även tacka samt gratulera dom andra klubbkamraterna för trevligt sällskap och många fina insatser under söndagens lopp. Att Gunnar Olsson 66år sprang i mål på 3:48:33 är något som imponerar det grövsta på mig, vilket segt virke det är i den mannen hatten av Gunnar !

Nu blir det till att återhämta sig genom "smart" träning och sen blir det till att börja samla mental kraft inför 1e december. Då är det dags för den största fysiska/mentala utmaningen hittills. Spring så många kilometer som möjligt på 24 timmar är dom "enkla" förutsättningarna. Jo tack sex timmar tycker jag var jobbigt men 24??!! i och för sig i ett betydligt lägre snittempo men ändå, hur skall man motivera sig, hur skall kroppen hålla och hur skall man sätta upp sina mål. Lite galet är det men samtidigt riktigt motiverande att testa sina gränser. Jag återkommer längre fram med lite tankar kring det kommande experimentet i  Norge. Nu skall jag bege mig ut för att träna lite gott och blandat innan nattjobb tar vid. Kroppen börjar kännas riktigt skaplig efter dagens massage som var mer än välbehövlig.

Nach Frankfurt !

Dax för Frankfurt Marathon på söndag ett race jag sett fram emot en tid. Har bara sprungit två marathon tidigare i mitt liv och jag hoppas kunna putsa mitt personbästa från mitt förra lopp för ca ett år sedan. Man brukar ju kunna känna ungefär vart man står rent formmässigt inför ett lopp men jag har väldigt dåligt koll på min form inför starten i Frankfurt. Haft en del skadeproblem efter Lidingöloppet men trots allt kunnat få till några riktigt skapliga pass och det lär ge sig om man backat eller kanske i bästa fall tagit ett steg framåt i form. Körde bland flertalet andra pass ett spinningpass med min mor och syster i min gamla hemstad Alingsås förra veckan, det får betecknas som en skräll att jag skulle sitta på ett träningspass tillsammans med morsan. Körde så kallad activio där man kan se sin puls under passets gång, visste vad morsan och syrran hade för nummer och när morsans pil var uppe på det röda(hög puls) så kunde jag inte låta bli att snegla över styret. Fighting facet på morsan fick mig att le och tycka det var en rätt rolig erfarenhet att träna med delar av familjen.

Hade gett upp hoppet om Frankfurt för några veckor sedan men nu verkar skadorna hålla sig borta, so far so good.. Idag torsdag har jag uträttat diverse ärenden på stan och på vägen hem fick jag ett nostalgiryck och hyrde med tre riktigt bra klassiker hem. Alla laddar vi på olika sätt men att få spendera några timmar framför någon av dessa klassiker är en bra uppladdning för mig :)

Just marathon är en distans jag gillar, det är en go mix av fysisk och mental utmattning och känslan mellan välbehag och obehag kan pendla flera gånger under den 42,2 kilometer långa resan. Ett vanligt tips man får av erfarna löpare är att ett marathon "börjar efter 30km", ligger mycket i detta då det är lätt att få en riktigt plågsam sista mil om man tvingas dra reserven alltför tidigt. Samtidigt så är det ju svårt att springa ikapp tid varför man inte kan fega och vara alltför rädd att få bekanta sig med den omtalade "väggen". En så bra balans som möjligt mellan självinsikt, vilja och fysisk förmåga är väl att rekommendera gissar jag.

Målet på söndag blir i första läget det gamla vanliga, "att ta ut mitt max för dagen". Vad det innebär i tid är svårt att säga men jag skulle vilja under sub 2:45 och ett absolut minimum sub 2:48. Om bara min ibland lite klena fot håller hela loppet så tror jag att jag kan vara redo för en tid på runt 2:45, i teorin har jag gjort bättre tider än så men det var ju just det där med skillnaden på praktik och teori. Man får inget gratis utan det är ett jobb som skall göras. Låter kanske som det är ett måste och något väldigt pressande, nej egentligen inte det är ju trots allt bara ett marathon som mest är förknippat med utmaning och glädje. Sen har man ju krav på sig själv och målsättningar man vill nå, där är jag min egen domare och når jag inte 2:48 på söndag så blir det kvarsittning och 1000 nya tyska glosor som måste pluggas in. Når jag 2:45 blir det tummen upp och eine grosse bier, skulle jag kunna kapa ytterligare någon minut så skulle jag vara riktigt stolt över min utveckling det senaste året. Hur som helst kommer jag gå ut i ett för mig bra tempo sen får det hålla eller bli en läxa ofta kallad för "väggen", man måste chansa lite för att nå sina mål.

Avfärd från Landvetter imorgon fredag med flertalet klubbkamrater däribland den starke Martin Yttring(segrare i Öloppet 2012), skall bli en rolig minitripp och en intressant utmaning att springa mitt första lopp utanför svedalas gränser.Trots att jag har 25% schweiziskt blod i mig så kan jag inte påstå att min tyska är av den högre skolan, kanske borde haft med min gode farmor som coach. Får försöka locka fram min gamla skoltyska om nöden kräver, "Herr ober, eis bitte"...osv

Frankfurt söndag 28/10, då är det GAME ON !