Våren 2011 slängde jag fotbollsskorna på hyllan, efter ca 27 års jagande av en fotboll tröt motivationen och den där extra gnistan saknades. Oavsett vad det gäller i livet så måste det finnas en drivkraft annars blir sällan resultatet vad man önskar, så enkelt brukar det ju vara..
Då man älskat träning sen man tog sina första steg så var jag tvungen att fylla den nya fritiden på något nytt sätt det vill säga hitta en ny utmaning att träna emot. Jag har under större delen av mitt liv tyckt om styrketräning och löpning, därför är det naturligt att det är just det som jag numera lägger en stor del av min fritid på. Känslan efter och(oftast..) under ett löppass är för egen del så go och speciell att det är rena balsamen för själen. Jag mår bra, känner mig frisk och kan tänka kreativt och klart.
Att jag nu våren 2013 skulle blivit väldigt målinriktad med min löpning var inget jag planerade långt därifrån. Men av ren nyfikenhet så anmälde jag mig till Göteborgsvarvet 2011 och jag tyckte jag var skapligt förberedd för utmaningen utifrån mitt perspektiv. Loppet blev en kick för mig, stämningen var härlig och när jag stannade klockan på Slottskogsvallen så stod det 1:24:15 en tid jag var klart nöjd med, 4:00/km i snitt och tävlingsmänniskan i mig fick en liten "boost". Några veckor senare var det min livs första marathon i Stockholm som stod på schemat. Hade inte en aning om hur det skulle gå utan alla "experter" man pratade med innan sa "ta det lugnt fram till 30km det är då loppet börjar". Jag tog dom på orden och joggade iväg längs en stämningsfull bana, "det här skall bli min nya hobby" var min tanke jag älskade stämningen och pulsen längs banan. Efter ett roligt lopp stannade min klocka på lite över 3:01:00 om jag inte minns fel. Var just efter målgång nöjd men förstod sen att just 3:00 gränsen var lite speciell att nå och jag blev då mer revanschsugen än nöjd :)
Från och med Stockholm marathon 2011 så fylldes jag av motivation och började ta löpningen mer resultatinriktat. Fotboll var helt historia och nu var det rakt av löpning som gällde. Jag har aldrig haft något graciöst löpsteg snarare långt därifrån. När man ser bilder från lopp är det som en halvknackig lastbil som jobbar sig fram fylld med grimaser och med en liten touch av ringaren i notre dame.. Med ca 87-88kg så är man troligen inte idealiskt skapt för löpning men just det där "faktumet" ser jag som en extra rolig utmaning. Man är den man är och jag får helt enkelt bjuda på det, jag älskar att uppleva fysisk och mental trötthet och utmana mina egna begränsningar, min största motståndare är jag själv.
Så från kanske 2-3mil helt oplanerad jogg i veckan 2011 så ligger man nu på en klart högre dos med löpträning förmodligen inte överdrivet högt jämfört med många andra som springer liknande lopp som jag. Har fått ett stort intresse för sträckor från marathon och mycket längre, på något sätt gillar jag den lite speciella mixen av tuggande mental- och fysisk trötthet/utmaning som ultralopp ofta innebär. Kanske är man en galen självplågare men så länge det driver mig och jag mår bra av det så är det lika givet att fortsätta hålla på som att björnen bajsar i skogen :)
2011
